The Little Hours

Det finns något både befriande och absurt i en trio nunnor på medeltiden som är skitsura över att behöva vara nunnor på medeltiden, och som med grova svordomar pratar som om de hänger tvätt i en förort till New Jersey. Om någon som går förbi säger något de inte gillar så tar de och utan vidare spöar honom.

Den allra rikaste tolkningen av The Little Hours är just som en extremt tidstypisk, men också perfekt, anti-historisk feministfilm. Nähe, det var inte såhär nunnor var på medeltiden? Vet du inte vad SNL är en förkortning för så är du för gammal, och de utmärkta talangerna Alison Brie, Aubrey Plaza och Kate Micucci – som spelar de tre nunnorna – vet precis vad de håller på med.

Trist nog är de ändå inte med i en film som är riktigt så bra som man önskar att den skulle vara. Den börjar som sagt i ett sketchbaserat scenario – om SNL låter för snålt, så låt säga att det är i Monty Python-traditionen. Filmen, som alltså utspelar sig i ett medeltida kloster, har en uppsättning komiska begåvningar redo att mjölka alla skämt på allt de är värda – förutom de nämnda finnes Molly Shannon, John C. Reilly, Dave Franco och Nick Offerman – och såvitt de bryr sig tror jag filmen skulle kunna handla om vad som helst.

Oundvikligen måste filmen börja handla om något, dock. Franco spelar en lymmel som måste fly från en godsherre (Offerman) eftersom denne fått reda på att han ligger med hans fru (Shannon, som är glatt obekymrad inför hela situationen). Klostrets överstepräst (Reilly) ger honom beskydd och anlitar honom som hjälpreda, men under förutsättningen att han låtsas vara dövstum.

So far, so good. The Little Hours fungerar länge som en typ av modern parodi på en medeltida komedi – en genre som ändå alltid varit krånglig. Inte ens Pasolini lyckades speciellt bra med sin medeltida trilogi, där särskilt Decamerone (1971) måste ha inspirerat denna till någon mån. Den sexuella komedin, som genom historien kan tolkas som proto-buskis eller tabubelagd ohelighet, behandlas här helt utefter vår tids opretentiösa “vi har redan sett allt”-håglöshet.

I kontrast till alla professionella komiker i filmen så är det kanske ingen slump att Reilly och Franco verkar vara med i en riktig film, och det hör ihop lite med vart skon klämmer. Intrigen med Francos “dövstumme” hjälpreda utvecklar sig till en förväxlingskomedi som ingen riktigt tar på allvar, och ju längre filmen pågår desto mer kommer intrigen in och sätter käppar i hjulet. Filmen är 90 minuter kort, men om första halvtimmen roar en med humor som gräver där den står så säger det sig självt att den inte riktigt kommer veta vad den ska göra av en timme av story.

Bortåt sista akten så har person X blivit ihop med person Y och sidointrig B har mynnat ut i huvudkonflikt A, men det finns inte mycket till karaktärer eller drama att dras med i – plötsligt är det som om vi tittar på en feel good med lyckligt slut, när hela den inledande charmen med filmen var att den just inte verkade bry sig alls om att vara en vanlig film.

Det är alltså inte en film för den som är för petig – det är dock en komedi, som tur är, och den har många bra hästar i stallet (för den som kan uppskatta humorn, förstås). Dessutom lyckas regissören Jeff Baena (som tidigare gjort Life After Beth och Joshy) faktiskt på allvar närma sig stilidealet i en gammal grynig 70-talsfilm, med småruffig klippning och ett fotoarbete som på subtila sätt fångar erans arthouse-punkighet.

Med allt det sagt så blir detta aldrig helt något som lyckas formulera en ordentlig film som den skulle kunna vara – men det finns gott om mediokra och förutsägbara filmer som är mindre intressanta, och jag har för den delen sett betydligt mindre roliga komedier också.

FREDRIK FYHR


THE LITTLE HOURS

2017 Kanada, USA färgfilm codex (Arri Amira) 2.35:1. Regi: Jeff Baena. Manus: Jeff Baena. Producent: Elizabeth Destro, Aubrey Plaza. Huvudsakliga skådespelare: Alison Brie, Dave Franco, Kate Micucci, Aubrey Plaza, John C. Reilly, Molly Shannon, Fred Armisen, Jemima Kirke, Nick Offerman, Lauren Weedman, Paul Reiser, Adam Pally, Paul Weitz, Jon Gabrus, Rolando Abbarchi, Teresa Marini. Foto: Quyen Tran. Klippning: Ryan Brown. Musik: Dan Romer. Scenografi: Susie Mancini. Kostym: Natalie O’Brien. Produktionsbolag: Bow and Arrow Entertainment, Concourse Media, Destro Films, Dublab Media, Exhibit, Foton Pictures, Productivity Media, StarStream Media. Svensk distributör: Universal (DVD). Kategori: Amerikansk indie, samproduktion/finansiering mellan företag. Genre: Komedi, parodi, klassisk medeltida komedi (variant) med inslag av romantik och toner av exploitation; EMS med tablåtendenser, panoreringar och punchline-klippning. Premiär: 19 januari 2017 (Sundance). Svensk premiär: 19 februari 2018 (DVD).

Omdöme: Otypisk, modern variant av en klassisk medeltida komedi med särpräglad, improvisatorisk och verbal humor och opretentiös inställning till det sexuella innehållet – mer håglös i relation till sin obetydliga intrig, vilket gör filmen grundligt bristfällig i längden, och därtill kan nämnas en lite oredlig visuell lek med 70-tals-arthouse.

Visa / dölj kommentarer (0)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *