Juninatten (1940)

Ingrid Bergmans svenska karriär tar slut abrupt, som ett brev som aldrig får ett svar. Juninatten blev, mer eller mindre, hennes sista filmroll i svensk film. När den hade Stockholmspremiär 1940 hade hon redan fått sitt internationella genombrott i amerikanska Intermezzo (1939) och en kritiker lovordade henne i Juninatten med raden ”Må vi skicka henne en hälsning över havet och be henne komma hem igen med frisk aptit på flera sådana filmroller!”

Visserligen kom hon att göra en till film i Sverige – men det var inte förrän 1978, och för Ingmar Bergman i Höstsonaten, tydligt ett undantag som bekräftar regeln. Ingrid Bergman lämnade sitt lilla hemland och såg aldrig tillbaka.

Som en sådan svansång är inte Juninatten en dålig film. Den lider av ungefär samma saker som daterar andra filmer från samma era, men till skillnad från flera Molander-såpor så har Juninatten en solid intrigstruktur, ett konstant romantiskt fokus och inte minst en strålande Ingrid Bergman, som eventuellt aldrig var bättre i en svensk produktion (återigen, Höstsonaten förutan).

Att studera hennes tidiga roller på det här sättet är verkligen en fascinerande resa – från att ha varit en menlös, glad, mattpiskande jänta i Munkbrogreven (1935) har hon blommat ut oförklarligt fort till att bli en fulländad filmstjärna med hett blod i alla ådror. Ser man filmerna kronologiskt ser man en skådespelare behärska sin talang, en hon verkar ha kommit i kontakt med överraskande tidigt. Hon framstår som en person som inte förbländas av rosor och framgångar – istället bygger det ena framträdandet till det andra, med vissa undantag, och varje ny impuls blir del av registret; hon tycks aldrig ha fallit för sitt ego, utan använt varje framgång för att balansera sin konst och göra sin styrka och skärpa tydligare. Jag må vara partisk – även om jag inte är speciellt intresserad av skådespeleri så är Ingrid Bergman min favoritskådespelare, alla kategorier – men det finns åtminstone ingen tvekan om att hennes tidiga svenska roller alla leder uppåt och framåt.

Men tillbaka till Juninatten, och dess lite typiskt prekära intrig. Hon spelar här en mestadels olycklig ung kvinna vid namn Kerstin, som i början av filmen gör slut med sin pojkvän Nils (Gunnar Sjöberg). Han tar det dåligt… och skjuter henne. Hon överlever genom en mirakulös operation och blir därefter känd som ”den skadeskjutna svanen” i dagspressen – en nyhet som främst exploateras av sensationalistreportern Willy Wilson (en ung Hasse Ekman). För att fly undan rampljuset byter hon namn till det romantiska och uppenbart fingerade namnet Sara Nordanå, flyttar in hos tre unga kvinnor i Stockholm och försöker skapa ett nytt liv genom ett jobb på apotek. Nils, som är någon form av patologisk stalker, dyker upp igen. Ska hon slå sig fri en gång för alla och skjuta honom (smaka egen medicin!)? Eller finnes det måhända en annan – mycket trevligare – man som lurar bakom hörnet? Måhända underläkaren Stefan von Bremen (Olof Widgren), en ekonomiskt oberoende och högst stabil typ, den perfekta personen som kan ta en ut i vida världen med löften om hållbar romans.

Juninatten har ett par oundvikliga brister, och Kerstins maktlöshet är dyster i en modern kontext, men det finns ändå mycket att uppskatta i den. Vissa saker erkänner jag att jag hyser personlig kärlek till – som en smått obotlig, bara-till-hälften-ironisk beundrare av TV-såpor från 90-talet måste jag älska namnen som de här figurerna har – och andra saker har att göra med en märklig slump; Kerstin/Sara är förmodligen en perfekt illustration över Ingrid Bergmans egen relation till Sverige och svensk film. Hon är för stor för det lilla landet, för märklig (”den skadeskjutna svanen” blir närapå mytologiserad som en övermänsklig figur, nästan som något utomvärldsligt väsen) och (spoiler alert) när hon flyr landet med en äldre man känns det nästan som en omöjlig föraning om äktenskapet till Roberto Rossellini.

Men det finns också en opjoskig rakhet över filmen som är sympatisk – den regisserades av Per Lindberg, som hade ett helt annat skådespelarfokus än Gustaf Molander, vars noggranna stämningsbyggen ibland landade i pretentiös mellanmjölksrokoko. Ingenstans i Molanders filmer får man en lika rå prestation som den från Hasse Ekmans psykologiskt härdade journalist – som i slutet vredgat förklarar att hans skrupelfria attityd bara är en produkt av systemet – eller Gunnar Sjöbergs labile pojkvän; särskilt den sistnämnde skulle i en annan film kunna få patriarkal förlåtelse, och nog för att Kerstin har absurt överseende med hans gärning (det är synd om honom för att han sköt henne) men Sjöberg och Lindberg gör karaktären till en rättmätigt hopplös figur, driven av blind passion och egna svagheter som tagit honom över gränsen.

Juninatten baserades på en debutroman av Tora Nordström-Bonnier, som var en succé när det begav sig och som legat på SF:s bord sedan 1935. Kritiker klagade på att filmatiseringen var allmänt feg, att Kerstin och Nils relation saknar bakgrund och att romanens romantiska Stockholmsskildring nästan helt uteblev (vilket har att göra med att produktionen försenades och spelades in i oktober, mestadels i interiörer, titeln till trots). Jag har ingen aning om huruvida den boken är värd beröm eller inte, men Juninatten hade helt klart behövt ett par fler nyckelscener för att dramat skulle få en tydligare tyngd – som det är nu verkar den vara tänkt att vara någon slags ”syjuntefilm”, eftersom Kerstins nya väninnor får mer utrymme än hennes relation till männen – å ena sidan är detta drag rätt sympatiskt, å andra sidan tunnas Kerstins berättelse ut.

Hursomhelst. Av alla filmer jag recenserat i denna serien så bärs ingen upp tydligare av Ingrid Bergmans prestation än denna – så mycket av romantiken, förvirringen, utanförskapet och smärtan som den handlar om existerar bara för att hon så precist och organiskt uttrycker den. Vissa scener i filmen är vitt skilda i ton – Kerstin introduceras som en femme fatale i noir-stuk, fortsätter vara en tragisk snyftarfigur, är därefter någon slags förvirrad ensamvarg ur en flickbok och agerar hela tiden romantiserat väsen för yttervärlden. En särskilt intressant scen är den mellan henne och läkaren som undersöker hennes skottskada – när hon tagit namnet Sara Nordanå. Han bär på en brysk okänslighet när han ber om att få se hennes kropp, och det är tydligt att hon finner situationen olustig – men han pressar på, och har han några korrupta tänker så håller han dem för sig själv (jag menar, det är ju trots allt Ingrid Bergman han undersöker). Det är tack vare filmens sakliga och opretentiösa inställning till dramat som en sådan scen inträffar, en som inträffar rätt sällan i sådana här filmer, och en som märkligt nog appliceras utmärkt på dagens samtalsämnen.

Trots att Kerstin, eller Sara, alltid verkar vara en ny person beroende på vem som ser henne så är Ingrid Bergman hela tiden där och gör rollfiguren enhetlig, och hon övertygar oss om att detta verkligen är en person, som går igenom en riktig inre resa, via både larv- pupp- och fjärilstadie. För den som letar efter en enda svensk Ingrid Bergman-film att se så är det svårt att argumentera för någon annan än Juninatten. Här har hon blivit fulländad, och här, i samma stund, lämnar hon oss.

FREDRIK FYHR


JUNINATTEN

1940 Sverige 88 min. svartvit film 35mm 1.37:1. Regi: Per Lindberg. Manus: Ragnar Hyltén-Cavalius, Per Lindberg (okrediterad) efter romanen av Tora Nordström-Bonnier. Producent: Stellan Claësson (produktionsledare). Huvudsakliga skådespelare: Ingrid Bergman, Marianne Löfgren, Lill-Tollie Zellman, Marianne Aminoff, Olof Widgren, Gunnar Sjöberg, Gabriel Alw, Olof Winnerstrand, Sigurd Wallén, Hasse Ekman, Maritta Marke, Gudrun Brost, John Botvid, Karin Swanström, Carl Ström. Foto: Åke Dahlqvist. Klippning: Oscar Rosander. Musik: Jules Sylvain. Scenografi: Arne Åkermark (arkitekt). Produktionsbolag: SF. Distribution: SF (35mm, 1936), SFI (DCP, 2015). Kategori: Melodrama, typ av galafilm (byggd på bestseller), inhemsk produktion. Genre: Drama, romantik, melodram, utvecklingsintrig (bildungsvariant), inslag av panorama, thriller, komedi, 3/5-aktstruktur. Stil: Klassisk komposition med inslag av EMS, tablå och noir. Premiär: 3 april 1940 (Röda Kvarn, Stockholm).

Omdöme: Romantisk melodram med många kvalitéer – inte minst ett svårt karaktärsporträtt driven av huvudpersonen med dynamik och balans; perfekt personregi även i birollsensemblen, vilket skapar energi ihop med den tekniska habiliteten och bristen på pretentioner. Oundvikligen tunn berättelse, och förmodligen sprucken i förhållande till romanförlagan, men via sina meriter en fullgod filmmelodram.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *