Menashe är en så enkelt gjord film att det nästan är svårt att se hur mästerlig den är. Liksom i alla stora dramafilmer kommer insikten när vi funderar på karaktärerna och berättelsen. Inte nödvändigtvis vad som händer i filmen, utan vad som händer mellan raderna. Vad lär vi oss om Menashe (Menashe Lustig), vad lär vi oss inte. Vad för slutsatser kan vi dra, vad lämnar filmen öppet.
Filmen är en långfilmsdebut av en Joshua Z. Weinstein (ingen relation till han du tänker på), gjord på billiga medel och utan några som helst visuella pretentioner. Den första bilden vi ser är en gata, filmad rätt så rakt upp och ner – vi vet inte vart vi är men vi kan notera väldigt många ortodoxa judar. Av ingen självklar anledning stannar kameran på en av dem – vi ser honom gå över gatan, på väg någonstans. Kameran har vänt 180 grader. Den följer honom. Vi följer honom. Filmen har bestämt vem den vill handla om.
Det finns något simsalabim-artat över den enkelheten. Menashe råkar också bevisa den gamla sanningen att väldigt mycket kan komma utifrån en väldigt enkel premiss. En bra berättare inser potentialen i en enda idé, och förstår hur den kan användas som språngbräda. Ibland behöver man inte ens gå speciellt långt bort från den.
Menashe handlar, alltså, om en enkel sak. Vi befinner oss i ett ortodoxt-judiskt område av Brooklyn och huvudpersonen, som heter Menashe, passar inte in. Han lever sitt liv, försöker så gott han kan, men misslyckas om och om igen.
Hans misslyckanden är inte extravaganta eller enormt förnedrande. De finns i blickarna han får av människorna i sin närhet – han kommer för sent till jobbet, han har sällan på sig den traditionella utstyrseln, han har ingen fru och han kommer med synpunkter och påpekanden tagna ur luften som ingen bett om. Han är allmänt sedd som en schlameel. Han fortsätter leva sitt liv, och han försöker verkligen fungera – men han kan bara inte hjälpa att vara sig själv.
Han har också en son i tioårsåldern. Att ingen hustru finns med i bilden har sin förklaring, men vi kan nöja oss med att notera problemet – på Menashes långa lista av otillräckligheter kan detta vara det svåraste. Torahn säger, och översterabbin är obändig på denna punkt, att han måste ha en fru för att få ha ett barn. Pojken, som förstås vill stanna hos sin far, kommer att behöva bo någon annanstans om inte Menashe kan hitta en hustru. För att göra det finns det förrättare att gå till, människor som parar ihop en med en annan. ”Men det är ju tvångsgifte” kanske du säger då. Tja, det står i Torahn. Det finns ingen poäng med att vara ortodox om du inte tänker vara ortodox.
Det finns åtminstone två perspektiv på allt vi ser i filmen. Onekligen verkar det här samhället kräva mycket av sina invånare – som förstås alla är män; du måste upprätthålla dig själv, vara en mensch, ha ett trovärdigt jobb och en god framförhållning. Du måste vara pålitlig, ha ett hem som går att visa upp och en familj som representerar dig. Du måste respektera alla seder och hedra skriften.
Sättet som Menashe inte passar in är fascinerande uppenbart – ”har du så lite tro på mig?” frågar han översterabbin, som svarar ”har du så lite tro på Torahn?”
Men egen personliga tolkning är att ja, jag tror att Menashe har så lite tro. Jag tycker att det verkar som att han är en sekulär människa, född i en kultur han aldrig kommit på tanken att ifrågasätta – och som ofta är fallet med saker vi föds i så vill vi kanske inte gärna göra det. jag vill understryka att det är min personliga tolkning, för en av de enkla storheterna med filmen är hur rik den är på tolkningsmöjligheter. Jag utgår ifrån saker som Menashe säger och gör – han älskar sitt barn, han utgår hela tiden ifrån vad som i stunden är vettigt (och inte nödvändigtvis rätt, fel, sant eller falskt), han visar sig ha ett par oerhörda brister och när han går på en dejt med en judisk kvinna så säger han rakt ur det blå att han inte förstår varför rabbinerna ska ”blanda sig i så mycket”.
Min tolkning är inte självklar, dock. Det kan mycket väl vara så att han vill ta del av den religiösa gemenskapen, om än inte av samma anledningar som andra. Världen som Weinstein fångar här är inte skildrad som någon glädjelös, religiös dystopi. Ja, reglerna som dessa män följer är strikta, men ingen klagar. Menashe har en arbetsgivare – han knegar på en matvarubutik – som skäller på honom oavbrutet, men som själv verkar ha sitt på det torra. Den centrala birollen i filmen är Fischel (Yoel Falkowitz), som en gång var Menashes svåger. Han verkar inte bara finna mening i den ortodoxa tillvaron, han tar den även för givet på sätt som Menashe inte kan. Han ser på Menashe med oplacerbar empati, men vi kan se i hans ögon att det inte finns tvivel vad gäller tron. De lever efter koden, och enligt de traditioner som de alltid haft. Det är som en gammal djungellag äldre än dem själva, och har man svårigheter att orientera sig i läran så är det var mans kamp.
Det lågmälda och respektingivande sätt som de här miljöerna är fotade på – ofta på sätt som i sig själva blir dokumentära – öppnar idén att det här samhället på sätt och vis representerar vilken annan social ordning som helst. Jag kom att tänka på TV-programmet ”Lyxfällan”, där en typ av chockerande uppriktig paria-stämpel trycks på de människor som inte kan handskas med sin ekonomi (och exemplen hämtas alltid från någon typ av ”svennig” lägre medelklass). Det råder inget tvivel, enligt programmets (och ”vår”) ideologi, om att dessa människor ska ”skärpa sig” och ”skaffa ett jobb”. Det går att känna sympati för dem, men den övergripande ordningen bestämmer i slutändan: Gör rätt eller skäms. Menashe befinner sig i samma situation, om än i en annan social kontext. Ironiskt nog påminner han mer om en människa ur en sekulär värld – han har en inkomst och kan tekniskt sett försörja sitt barn, så ”Lyxfällan” skulle inte klaga.
Men är han, sekulär eller inte, en god far?
Ja, ni ser. Storheten i den här filmen är att det går att tolka den, prata om den – även utan att behöva förklara något som händer i den. Genom den blygsamma intrigen gör Menashe vad han kan för att fungera, och nå potentialen av en mensch. Det finns mängder av saker att spekulera i om vart han är, varför, och vart han kommer ifrån – man skulle kunna tro att filmen leder fram till något stort avslöjande, men den rör sig oavbrutet i en strikt mänsklig gråzon. Omständigheterna kring Menashes frånvarande hustru, till exempel, förklaras i en enda scen – en där Menashe pratar för att nå stor förlösning, men hela tiden med starkt fokus. Det är ett vackert ögonblick som inte kommer med några stora stråkar eller aha-fanfarer. Det bara, liksom så mycket annat i den här filmen, vinklar ljuset på något vi egentligen redan förstod och hittar ytterligare en dimension av hur komplicerat och oförutsägbart livet kan vara. Det går upp för oss, också, att Menashe aldrig varit fri – oavsett om man vill skylla på religionen, eller på hans egen oförmåga att handla, ställa sig upp och säga ”det här vill jag” eller ”det här vill jag inte”.
Ju mer man tänker på filmen, desto större och mer universella växer sig dess frågor. Som vad gäller alla stora filmer kan vi nöja oss med den formuleringen, för annars blir jag väldigt långrandig. I korthet är Menashe en vacker film, verkligen ett mirakulöst stycke indiefilm med tanke på att det är en debutfilm, också perfekt driven av Menashe Lustig, som är oerhört varm och dovt emotionell i huvudrollen.
Det kan vara en fråga om tur – filmen ser inte på rak arm ut att sträva efter någon storhet – men jag fann mig själv slagen av varje scen. Precis när vi tror att vi kan kategorisera filmen vänder den något upp och ner. Precis när vi tror att vi kan en karaktär kommer en till vinkel in – precis när vi tror att vi kan ge Menashe vår helhjärtade sympati går han och gör något oförlåtligt. Det är långt ifrån någon nagelbitarthriller, men jag hade ingen aning om vad som skulle hända från en scen till en annan. Delvis för att miljön vi ser här så sällan skildras på film, men främst för att karaktärerna är så otroligt mänskliga – och människor är ju i verkligheten oförutsägbara.
Därför kommer också Menashe att lämna varje åskådare med en egen uppfattning – oavsett hur mycket man vet eller inte vet om all den judiska kultur som uppvisas. Ett bra exempel är det rituella badet – mikvahn – som kommer vid en extremt viktig punkt mot slutet, som i sin tur speglar inledningen. På ett briljant sätt stängs filmen, eller öppnas, beroende på hur man tolkar det man just sett. Jag tror att jag vet precis vad som händer. Även om jag inte kan säga exakt vad Menashe tänker på, så känner jag att jag bildat en tillräckligt god uppfattning om honom för att kunna veta vad han ska göra. Han har på så sätt blivit min vän.
Men skönheten i slutet, och i hela filmen, är att en annan åskådare säkerligen ser något helt annat. Kanske du ser den här filmen och inte alls är lika förstående för Menashe som jag är, eller kanske du inte tror att han har det i sig att göra vad jag tror att han gör.
Allt detta beror ju på att vi är olika, även om vi delar de vedermödor och förvirringar som världen innebär, och som den här filmen undersöker på ett perfekt sätt. Faktumet att den visar oss en så förunderlig och komplex verklighet, på ett så enkelt och elegant sätt, är ingenting annat än otroligt.
FREDRIK FYHR
MENASHE
2017 USA 82 min. färgfilm codex (DCP) 1.85:1. Regi: Joshua Z. Weinstein. Manus: Alex Lipschultz, Musa Syeed, Joshua Z. Weinstein. Producent: Yoni Brook, Traci Carlson, Daniel Finkelman, Alex Lipschultz, Joshua Z. Weinstein. Huvudsakliga skådespelare: Menashe Lustig, Yoel Falkowitz, Hershy Fishman, Ruben Niborski, Meyer Schwartz, Ariel Vaysman, Yoel Weisshaus. Foto: Yoni Brook, Joshua Z. Weinstein. Klippning: Scott Cummings. Musik: Aaron Martin, Dag Rosenqvist. Scenografi: Royce Brown, Carlen May-Mann, Laura Moss. Produktionsbolag: Autumn Productions, Maiden Voyage Pictures, Shtick Film, Sparks Productions, Where’s Eve? Svensk distributör: Nonstop Entertainment (DCP, 2017) (VOD, 2018). Kategori: Amerikansk indie, samproduktion/finansiering mellan företag med fondstöd o dyl. Genre: Drama, melodram, karaktärsstudie i modernistisk stil, specifik konflikt, platsskildring. Stil: MS med få etableringar, mestadels handhållen ad hoc-cinema varite med sporadiska kompositioner. Premiär: 23 januari 2017 (Sundance), 28 juli 2017 (USA). Svensk premiär: 15 november 2017 (SIFF), 8 december 2017 (DCP), 16 april 2018 (VOD).
Omdöme: Extremt spartanskt skrivet drama centraliserat kring en karaktärsstudie som genom spel mellan övertoner och underdrifter oavbrutet accentuerar det emotionella och ofrånkomligt humanistiska i huvudpersonens situation, samt det naturliga motståndet han möter. Upptagen snarare än filmad i autentiska miljöer på ett tonmässigt oslagbart sätt, med ett opretentiöst och subtilt effektivt närgånget foto som befriar oss från allt annat än exakt vad berättelsen kräver, vilket också gäller för manuset samt fokuset i skådespeleriet/personregin och den sakliga, ekonomiska intrigprogressionen. Enkelt men också helt utmärkt gjord, och ur den minsta lyckade detaljen växer stora innebörder fram.
Ett svar på ”Menashe”