Spider-Man 2 (2004)

Dags att samla ihop spindlarna. År 2002 var jag en väldigt oskyldig sextonåring som recenserade Sam Raimis första Spider-Man. Fem år senare var jag en något färskare tjugoettåring som recenserade Spider-Man 3, fortfarande inte riktigt som den kritiker jag vill vara idag men på väg. På det stora hela har jag alltid varit positiv (partisk?) mot Spider-Man-serien, även i ett hav av superhjältefilmer (ja, jag har till och med kallat den ratade The Amazing Spider-Man 2 för en av de bästa Spidde-filmer som gjorts), men konstigt nog har Spider-Man 2 fallit av radarn och aldrig recenserats av mig. Det är märkligt, med tanke på min vurm, eftersom den anses vara inte bara den bästa av Spidde-filmerna utan en av de bästa superhjältefilmer som någonsin gjorts.

Det finns förklaringar. Idag tycker jag att jag är rätt så bra på att läsa filmer ordentligt, och veta vad jag ser på innan jag bildar en uppfattning om det, men så var inte alltid fallet. Spider-Man 2 kom ut sommaren 2004 och jag vet att jag såg den på bio, även om denna händelse inte passar in i pusslet alls – den sommaren hade jag fyllt arton, och livet handlade mer om att gå på festivaler och agera ut (jag gjorde min alldeles egna punkdokumentär för att bevisa det) så det är inte konstigt att jag inte reagerade så starkt på Spider-Man 2:s ideal om att offra sig för andra och den större saken. Jag gillade filmen, i och för sig, men inte mycket mer än jag gillade den första filmen. Medan åren gick började det gå upp för mig att filmen var vida omhuldad, så jag såg om den någon gång. Men jag hade fortfarande problem att se igenom den första gången, och tanken att detta väl ändå ”bara” var en superhjältefilm. (Denna inställning förklarar också min acceptans inför den av många hatade Spider-Man 3).

Ibland måste hjulen bara snurra några varv till – nu, när jag ser om Raimis filmer utan någon särskild anledning alls, träffar den mig som ett tåg. Ibland måste även en motsträvare som jag erkänna att han haft lite fel och falla in i den generella uppfattningen – inte bara är första Spider-Man inte så bra som jag ville att den skulle vara när det begav sig (intrigen är rätt klumpig och helheten har något ofärdigt över sig, även om filmen är ett bra stycke underhållning i sin egen rätt), Spider-Man 2 är helt klart en av de bästa superhjältefilmer, kanske den bästa, som gjorts.

Det är inte så att Spider-Man 2 gör en År 2001 och vänder ut och in på superhjältefilmen – anledningen till att den är så bra är för att den tar så många tillfällen i akt. I grunden vilar den på ett formidabelt och vattentätt manus (Alvin Sargent) som börjar med att visa oss Peter Parker (Tobey Maguire) fast i sitt eget nät – han får sparken som pizzabud, har svårt att hålla ångan uppe på fotojobbet på Daily Bugle, han ligger efter i studierna på grund av sin hemliga identitet, som också gör det svårare för honom att nå ut till kärleken Mary Jane (Kirsten Dunst) som i sin tur avvisar honom i beklämd förvirring. Dessutom har han en bästa kompis, Harry (James Franco), som vill ha Spider-Man död (på grund av vad som hände hans pappa i förra filmen) och Parker själv dras med ångest över vad som hände hans farbror. Och, just det, hans fattiga faster måste flytta ut ur sitt hus. Good times!

Att ge hjälten bekymmer är förstås inte en originell idé, och vi kan de här storyelementen från andra filmer. Skönheten i Spider-Man 2 ligger helt i tekniken, hur metodiskt manuset organiserar saker och gradvis, steg för steg, introducerar det ena problemet efter det andra, för att samtidigt hitta sätt att avancera till nästa scen. Det är ett av de tydligaste skolexemplen på solitt manusskrivande jag sett, och jag tycker på fullt allvar att Sargent borde blivit Oscarsnominerad. Inte en enda replik är inte perfekt placerad exakt där den behövs, och inte en enda scen är för lång eller för kort. Det är ett manus som, likt Spindelmannen själv, klättrar fram genom sina konflikter.

Filmen har inte en story så mycket som den har en serie händelser som jonglerar nämnda konflikter tills de, till rätt andetagande effekter, slås ihop och löses upp. På ett sätt är filmens McGuffin skurken själv, Otto Octavius (Alfred Molina), en genialisk vetenskapsman som har en storartad idé om att skapa förnyelsebar energi till hela världen. Tyvärr innefattar hans vision livsfarlig ”vetenskap” och ett par tentakler av metall, som snart tar över hans kropp och sinne.

En McGuffin är, som Hitchcock lärde oss, det objekt som tar berättelsen framåt, även om objektet i sig är rätt meningslöst. Utan Otto vore det ingen film, men det är inte hans hot som är filmens poäng. Däremot kan man se meningen i galenskapen – Otto är från början en god människa, som förvrids av makt; det verkliga tematiska kruxet i Spider-Man 2 handlar om ansvar. Ansvaret som Peter Parker tar som Spider-Man, och vid ett tillfälle försöker att inte ta, ansvaret han har som privatperson; Mary Jane, om än en romantisk andrafiol, har också sig själv och sitt att ta hand om och kan inte vänta runt på Peter Parker hur länge som helst; Harry, Peters dåliga samvete manifesterad, har en Gudfadern-liknande relation till sin far, som han är skuggan av samtidigt som han egentligen är en bättre människa än han var. Till och med gnällspiken Jonah Jameson (J.K. Simmons), filmens comic relief, tillåts lite nyans.

Den mest minnesvärda karaktären i filmen kan vara Octavius, spelad med oerhörd smärta och värme av Alfred Molina – typiskt sett är etablerade skådespelare för oseriösa eller för allvarliga i superhjältefilmer, men Molina glider in i den här rollen med en självklarhet som inte riktigt liknar något annat. Men sanningen att säga är allt och alla på bollen i den här filmen, och alla skådespelare är på plats som för att ta chansen när de har den, och de ger sig på materialet som om det inte fanns någon morgondag.

Ensemblens energi av gemenskap går igen i filmens kommunala tematik, där det bråkiga och stökiga New York förvandlas till en plats där folk ändå kan samarbeta och jobba ihop i en idealism som har något vagt socialistiskt över sig – många scener förtydligar det här, och det kanske bästa exemplet är scenen i den rusande spårvagnen, där Peter Parkers identitet komprimeras men De Goda Människorna i New York ställer sig bakom honom med heder.

Det finns andra scener som den, och jag tror inte att de hade fungerat i sämre filmer – men man måste ge Sam Raimi beröm. Han är en lekfull regissör som ofta kan vara för lekfull – men om manuset är solitt och om det verkar som att han verkligen koncentrerat sig så kan han väcka märkligt vitalt liv i berättelser vi hört många gånger förut. Ett annat exempel är En enkel plan (1998), en thriller som verkar vara en rätt konventionell, vintrig noir i Fargo-stuk. Men av någon anledning – kanske på grund av ren vilja och gediget arbete – så fungerar det helt enkelt.

Spider-Man 2 är ett jämförbart litet mirakel, och det råkar bara vara så att filmens älskvärda karaktärer har precis nog med djup för att bra skådespelare ska göra riktiga, konfliktfyllda människor av dem. De är hälften seriekarikatyrer, hälften kött och blod, och filmen går balansgången så vackert att man ibland får svindel.

Aldrig mer så, kanske, än när Kirsten Dunst bär en bröllopsklänning men inte är på väg till kyrkan. Medan jag torkar mina små tårar så måste jag fascinerat undra om det är något djupt eller platt jag reagerar på – genuin mänsklighet eller en serie-idolisering. Är Mary Jane en romantisk vision av ”the girl next door”, eller är hon en varmblodig person kapabel till att göra egna val (som hon själv påstår)?

Jag förstår att svaret är både och – för medan serietidningar och filmer är inte är verkligheten så är inte heller våra erfarenheter och insikter begränsade till verklighetens landskap. Med lite tur kan vi se saker på film också ute i verkligheten, mitt på ljusan dag i eftermiddagsmyllret, och även om det låter fånigt så tror jag också att kärlek kommer till den som har ett gott hjärta.

FREDRIK FYHR


SPIDER-MAN 2

2004 USA 127 min färgfilm 35mm 2.35:1. Regi: Sam Raimi. Manus: Alvin Sargent. Producent: Avi Arad, Laura Ziskin. Huvudsakliga skådespelare: Tobey Maguire, Kirsten Dunst, Alfred Molina, James Franco, Rosemary Harris, J.K Simmons, Donna Murphy, Daniel Gillies, Dylan Baker, Bill Nunn, Vanessa Ferlito, Aasif Mandvi, Ted Raimi, Elizabeth Banks, Bruce Campbell, Gregg Edelman, Elya Baskin, Mageina Tovah, Daniel Dae Kim, Hal Sparks, Brent Briscoe, Emily Deschanel, Jason Fiore-Ortiz, Tom Carey, Cliff Robertson, Willem Dafoe, Christine Estabrook, Molly Cheek. Foto: Bill Pope. Klippning: Bob Murawski. Musik: Danny Elfman. Scenografi: Neil Spisak. Kostym: James Acheson, Gary Jones. Produktionsbolag: Columbia Pictures, Marvel Enterprises, Laura Ziskin Productions. Svensk distributör: Columbia TriStar Films (Sweden) (35mm, 2004), Sony (DVD, 2004). Kategori: Bred licens- och franchisefilm, stor studioproduktion, uppföljare. Genre: Fantasy, äventyr, action, med inslag av komedi, romantik, ungdomsfilm, melodram, 3/5-aktstruktur, hero’s journey. Stil: EMS-MS, anpassad för actiongenren (set pieces osv). Premiär: 25 juni 2004 (Litauen). Svensk premiär: 7 juli 2004.

Omdöme: Högkvalitativ superhjältefilm som vilar på ett mycket välgjort manus som organiserar intrigen och karaktärsutvecklingen på ett helt ypperligt sätt; utförandet är därpå utmärkt, med lyhörd personregi, fin känsla för visuell organisation och ett perfekt matinétempo. Saknar ett definitivt djup, men gör allt för att ur energin frammana så mycket genuina känslor som möjligt.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *