Jigsaw

Det ligger egentligen bortom min ork att gå igenom varför Saw-filmerna är dåliga, men eftersom jag inte recenserat någon av dem, och eftersom detta trots allt är del åtta i serien, så kan jag använda den för att statuera exempel.

Filmen börjar med en scen som fint förklarar seriens fundamentala dumhet. Vi ser en man springa, jagad av polisen. ”Jag kommer inte att dö!” utropar han, varpå polisen skjuter ihjäl honom. Humor är inte seriens starka sida, men är det meningen att scenen ska locka fram skratt hos publiken?

Som vanligt har vi ett gäng människor som vaknar upp instängda i dödsfällor – jo då, åttonde gången gillt, here we go. En röst förklarar för dem att de måste sona synder de begått i sina liv, et cetera. Ja, det är rösten som tillhör den berömde mördaren som går under aliaset Jigsaw. Det är sant att han varit död i tio år, men det är inget problem. Han lever fast han är död, eller är död trots att han lever – vem bryr sig, han kan ändå vara på tjugo platser samtidigt, läsa människors tankar och har bestämt att vissa människor förtjänar att dö. Det fanns anledningar en gång i tiden, men jag tror inte ens att han själv minns dem nu.

Manusen till de här filmerna är eventuellt de lataste jag någonsin sett i skräckgenren, åtminstone i filmer gjorda för bred publik, och Jigsaw är ingen besvikelse här. Offren som vaknar i dödsfällorna har omöjliga-att-ta-på-allvar-järnhinkar på sina huvuden – tänk Monty Python and the Holy Grail (1974) – och de reagerar högst rimligt med att ropa i panik: What the fuck is going on. Where am I. Et cetera. Under tiden maler Jigsaws röst ur någon högtalare med sina sedvanliga harranger (förvridna moralkakor som tycks skrivna av en djävulsversion av Dr. Phil).

Har man nu en hink på huvudet, och skriker hej vilt, så deducerar jag att Jigsaws röst borde låta ungefär som när meddelanden ropas ut i kollektivtrafikens perronger – ”mummel, mummel, bsscht, bsscht” – och kan de inte se något så kan de heller inte få en uppfattning om vad som pågår omkring dem.

Men strunt i det. De här figurerna verkar förstå att de är med i en Saw-film för de förstår omedelbart hela poängen med fällan de är i. ”Erkänn!” säger en person till en annan. ”Nej” svarar en annan ”det är inte den ångerfulla attityden han letar efter!”

Även om Jigsaw själv inte skulle kunna överleva en enkel debatt om hans ologiska filosofier så förstår hans offer omedelbart den osammanhängande moralistiska logiken – de tror på något sätt själva att de behöver sona sina brott (som alla visar sig vara knäskålsreaktiva ”Oh-no, they didn’t”-saker som publiken ska förakta dem för). All dialog som följer handlar därefter om att bekräfta intrigen, och förklara vad scenen handlar om, istället för att berätta någon slags historia.

Jag var nu ingen fan av ens den första Saw (2004) men det är slående hur snabbt serien dök ner på en hjärnnivå under noll. Den första filmen var i grunden en slags mysteriefilm, där två personer i början var mycket förvirrade men gradvis började förstå sin situation, för att till slut visa sig kunna begå drastiska saker för att hålla sig vid liv. Jigsaw själv glorifierades som en cool figur, trots att hans Catch 22-motiveringar var nonsens, och han själv den enda som var ansvarig för att hans helt oskyldiga offer fick lida… men, ni vet, det är en skräckfilm så låt gå.

Vad som sedan blev kvar var ritualiseringen av dödsfällorna, och den nyfikna ”slita vingarna av flugan”-fascinationen för närbilder på sadistiska splattereffekter – saker som for av banan redan i den hysteriskt komiska tredje filmen (en av de mest ofrivilligt komiska skräckfilmer som någonsin gjorts). När serien därefter hade en etablerad pengakälla – läs fanbase – så kom nördismen in – del 4, 5, 6 och 7 minns jag bara som en slemmig gröt av krimrutiner där CSI-figurer sprang runt och kopplade ihop vad som egentligen hänt, och sen vad som egentligen hänt, och sen vad som egentligen hänt, i alla filmerna. Det påminner mig om vad Lars Norén skrev om Ingmar Bergman i sina ökända dagböcker: ”Han äter samma skit han skiter ut, så äter han det igen, och skiter ut det igen” (jag parafraserar).

Så, här är vi nu. Den sjunde filmen kallades ”The Final Chapter”, men en sådan undertitel har alltid något skämtsamt över sig. Jigsaw är bara ”The Chapter After the One We Called Final”, en otroligt rutinmässig uppvisning i filmteknik utan syfte. Såvitt jag kan förstå så är det bara ”nya” figurer med i den här filmen, även om de inte skiljer sig från de tidigare mer än den ena cheesburgaren på McDonald’s gör från den andra. Det finns också misstankar om vem den ”nye” Jigsaw är – eller om Jiggy själv fortfarande, trots allt, vem vet, lever… eller ”lever”. Men, som sagt, vad som helst kan hända och det kan förklaras precis hur som helst så det finns ingen spänning – bara en tydlig stank av publikförakt och lumpen girighet.

Det hindrar förstås inte filmen från att verkligen sluta med en så otrolig och långsökt förklaring att den inte går att gissa sig till på förhand – ingen är nämligen dum nog att komma att tänka på det. Det är så lata och dumma saker fungerar om de vill överraska – de är så korkade att inte ens den trögaste åskådare ser det komma.

Det är omöjligt att säga något mer om den här filmen.

FREDRIK FYHR


JIGSAW

2017 USA, Kanada. 92 min. färgfilm codex (Arri Alexa mini) (DI 2K) (DCP). 2.35:1. Regi och manus: Michael Spierig, Peter Spierig. Producent: Mark Burg, Gregg Hoffman, Oren Koules. Huvudsakliga skådespelare: Matt Pressmore, Tobin Bell, Callum Keith Rennie, Hannah Emily Anderson, Clé Bennett, Laura Vandervoort, Paul Braunstein, Mandela Van Peebles, Brittany Allen, Josiah Black, Edward Ruttle, Michael Boisvert, Sam Koules, Troy Feldman, Shaquan Lewis, Esther Thibault, Lauren Beatty, Arabella Oz, Misha Rasaiah, Sonia Dhillon Tully, Keeya King, Ryan Manning. Foto: Ben Nott. Klippning: Kevin Greutert. Musik: Charlie Clouser. Scenografi: Anthony Cowley. Kostym: Steven Wright. Produktionsbolag: Twisted Pictures, Serendipity Productions, A Bigger Boat. Svensk distributör: Twentieth Century Fox (Sweden) (DCP, 2017), Nordisk Film (DVD/BR, 2018). Kategori: Nischad skräckfilm, franchisefilm, uppföljare, företag i samarbete med kopplingar till större studio (Lionsgate). Genre: Skräck, thriller, krim, splattervariant (torture porn), med inslag av melodram och mysteriefilm. Stil: Standard MS med enstaka etableringar, återkommande panoreringar plus blockklippning/närbilder och enstaka actionscener med klassisk kontinuitet. Premiär: 25 oktober 2017 (Moskva). Svensk premiär: 27 oktober 2017, 12 mars 2018 (DVD/BR).

Omdöme: Rituell upprepning av ett menlöst koncept enbart gjord för kommersiella syften utifrån en approximation av vad människor betalar pengar för att se. Godtycklig story med intrig och dialoger som är skrivna utan talang och med tydligt förakt för publikens tankeförmåga. Tekniskt/visuellt OK.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *