Only the Brave

Only the Brave faller in under en kategori jag vill kalla ”modern katastrofmelodram”, en typ av tvärkorsad genre som blandar moderna filmers förmåga att skapa realistiska infernon i Paul Greengrass-traditionen med gamla tiders katastroffilmer – där vi kittlas av att se förödelse – och ännu äldre tiders melodramer, det vill säga sentimentala berättelser om ”vanliga människors” liv.

Arketypen för denna genre hittas hos Peter Berg, som blivit någon av en auteur i sammanhanget med filmer som Deepwater Horizon och Patriots DayOnly the Brave är regisserad av en jämförbart hantverksmässig typ vid namn Joseph Kosinski – Kosinski tycks dömd att vara under radarn, efter bortglömda halvmesyrer som Tron: Legacy (2010) och Oblivion (2013). Only the Brave är samma typ av ”dömd att få en liten publik”-film, men man ska ge honom det att många som sett Only the Brave gillar den. Jag tippar inte på att det blir en framtida, underskattad klassiker, men det är alltid kul att se hur människor använder sina egna näsor och omdömen för att uppmärksamma något som kanske förtjänar beröm.

Själv är jag helt enkelt inte lika imponerad av filmen, men den är inte pjåkig. Den är mer melodramatisk än Peter Bergs filmer – direkt såsig, kanske – men den sätter saker som ton, takt och stil. Till skillnad från många andra filmer som skvalpar runt i VOD-utbudet så är Only the Brave en riktig film.

Katastrofen som denna film gör melodramatisk mumma av är den rekordstora Yarnell Hill-skogsbranden i Kalifornien 2013, där en stor mängd brandmän offrade sina liv för att tämja naturens kraft. Det överraskande med filmen är hur den inte använder branden som ett annalkande monster utan fokuserar på sina karaktärer. Visserligen är det ganska klichéartat till en början – Josh Brolin spelar (förstås) ledarfiguren för de tappra männen – yes sir, he does, och Jeff Bridges finns med på ett hörn också. Miles Teller spelar en ung slacker som av någon anledning vill växa upp och bli brandman. Han har ingen formell utbildning, alls, och han gör arbetsintervjun medan han är hög. Men, förstås, den äldre mannen kan tämja den yngre och få honom att se The Big Picture.

Vi rör oss i rätt uråldrig terräng, särskilt inspirerad av gamla skolans Warner Bros-melodramer om blue collar-män som gör manliga jobb med en viss melankolisk underton. Det oväntade är hur ambitiös filmen är i narrativen, som utvecklar sig till ett såpaliknande panorama där vi rätt metodiskt får följa dels Tellers yngling, medan han skärper sig, bildar familj och ser värdet i tillvaron, och dels Brolin, som är en före detta knarkare som nu söker rushen i bränderna. Jennifer Connelly är minnesvärd som hans hustru – visserligen en trist roll, men manuset är tillräckligt välskrivet för att det ska bränna till när hon utmanar honom, säger att hon väntat tillräckligt länge på att han ska inse att hon var sex år yngre när hon sa att hon inte ville ha barn.

Man kan inte säga att dialogerna är originella, eller att karaktärerna är trovärdiga. Däremot är skådespelarna så bra, och levererar de där replikerna med sådan trovärdighet i stunden att det går att dras med i, åtminstone i isolerade scener. Det vi ser är styrkan som bra skådespelare har när de tar över materialet och lyfter filmen de är med i. Utan dem hade det blivit tydligare att Only the Brave är en rätt slentrianmässig film – nu är den nästan riktigt bra.

FREDRIK FYHR

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *