A Ghost Story

Redan när jag var liten var jag en sådan som betraktade andra och annat, drog slutsatser, lärde mig hur saker och ting fungerade. Jag var mindre intresserad av att engagera mig för dem. Ord kan användas – introvert, kanske dissociation. Vissa ängslas för denna typ av outsider, andra vet vad det innebär eftersom de känner igen sig själva i den.

Hursomhelst förklarar den säkert till någon grad min livslånga besatthet av film och särskilt varför jag vill se så många, och så många olika typer av filmer. Det är samma sak för mig som det alltid varit – jag kan röras av vad jag ser i en film, men jag är alltid först och främst nyfiken. Det är mycket sällan jag ser en film och fallerar ner i en hundraprocentig emotionell respons, helt tappar sans och vett och sitter handfallen. I sådana fall hade jag inte kunnat skriva ett enda ord om vad jag sett.

Därför behövde jag se A Ghost Story två gånger.

Det är en av de där sällsynta filmerna som dyker upp ibland, öppnar upp mig som en gammal skattkista och rotar runt i allt jag är. Det finns många filmer som gjorts som jag tycker om, respekterar, eller till och med älskar, men A Ghost Story placerar jag nära hjärtat – tillsammans med vitt skilda filmer som Två eller tre saker jag vet om henne (1967), Fucking Åmål (1998) och Forgetting Sarah Marshall (2008) – under kategorin “filmer som gjorts för mig”.

Jag ska inte säga mer om filmen än vad jag visste innan jag såg den. Den börjar med ett par som bor i ett hus – de spelas av Casey Affleck och Rooney Mara. Han dör, men återvänder till huset som ett spöke. Vad jag förstått innan jag såg filmen var också att spöket – på något sätt eller annat – var det typ av spöke man ser i tecknad film; bara ett vitt täcke, Casper-style. Jag kan lägga till att bilderna jag fick i mitt huvud inte såg så lovande ut – hela idén skrek pretentiöst filmskoleprojekt, och även om manusförfattaren och regissören David Lowery arbetat med Affleck och Mara tidigare (i Ain’t Them Bodies Saints) så sade det mig inte så mycket, eftersom den filmen inte imponerade på mig lika mycket som jag velat.

Men jag ska nöja mig med att säga att jag älskade filmen, och mer än så säger jag inte om vad som händer i den.

Att nu ladda en film med så mycket beröm och mystik i en recension är krångligt, för det fyller säkerligen läsaren med en massa spekulationer och förhoppningar som kan förstöra upplevelsen när den väl kommer – särskilt eftersom A Ghost Story inte riktigt är en film som går att förbereda sig på.

Jag kan därför glatt informera er om att filmen, visserligen hyllad av många, har en högljudd minoritet belackare – och vissa, som överlag gillat filmen, har också stora problem med den. Jag kan inte klaga på de som inte uppskattar filmens mål och mening, men många som förnekar filmen i vredesmod tror jag inte riktigt vet hur de ska läsa den. När systemen strejkar avbryter dessa åskådare sina försök och tänker istället att filmen måste vara “pretentiös” eftersom de inte förstod den.

Ett typiskt adjektiv man kan höra här är “långsam”. Här kommer vi återigen in på visuell läskunnighet, något som ju även inkluderar tempo. När är en film långsam? När kameran rör sig långsamt? När kameran inte rör sig alls? När det finns få klipp? Om så är fallet, varför är ordet negativt laddat? Finns det något obehagligt när en film “saktar ner”, kanske till ett totalt stillestånd, och man måste tvingas inse att man inte alls transporteras till något långväga magiskt filmland – istället blir man varse att man sitter still, fast i sin kropp som alltid och mitt i den vanliga världen, med ögonen riktade mot en skärm, i vilken man sökt sig bort.

Hursomhelst, det är ett annat samtalsämne. Jag tycker inte att filmen är långsam, men min cinematiska diet består av mycket stumfilmer, jag har inget emot att se nio timmar långa dokumentärer i ett svep och har gärna Chantal Akerman-maraton – nej, jag säger det inte för att skryta utan för att bidra med kontext. Jag tror verkligen att man blir vad man äter. Ju mer man utsätter sig för ett typ av visuellt språk, även ett “långsamt”, desto enklare blir det att känna igen och svara på i framtiden. Det går att förstå och läsas av närhelst man ser det. Poängen är att en åskådare inte är en statisk klump som bara kan se en typ av film (för att det är vad man “gillar”). Allt sånt kan konditioneras, om nog nyfikenhet finns.

Som sagt, ett annat samtalsämne. Jag skriver dessa ord i en utflykt, man kan säga att jag inte är kvar i recensionen utan snarare farit iväg till en annan dimension av filmen, för jag vill inte stanna kvar i samtalsämnet om filmens intrig – vilken jag säkerligen skulle förstöra för dig. Även om jag är här är jag alltså någon annanstans – men oroa er inte, jag kommer tillbaka.

Jag såg filmen en gång till, som sagt. Första gången hade jag för många sammanbrott – det var för många saker i filmen som jag knappt stod ut med, på grund av hur förkrossande nära det kom. Jag insåg att filmen var ett underbart stycke filmkonst i sin egen rätt, men jag kunde inte avgöra hur mycket eftersom jag var för personligt berörd. Det var längesedan jag såg en film som på ett så kusligt sätt verkade komma rakt ur min hjärna – det jag såg var en undersökning av de flesta av de rädslor och farhågor som lurar i mitt vardagsliv, och det följdes av en djupdykning ner i en vision av världen och tiden som jag ofta ser för mitt inre öga. Allt avrundat av den typ av humor jag inte kan leva utan.

Alla bra filmer förtjänar att ses fler gånger än en, men särskilt de som tar en så fullständigt med överraskning. I de fallen är första gången bara en plötslig händelse som kommer utan förvarning, rappt som när ett plåster dras av – tittarna som följer handlar om att bearbeta vad man upplevde den där första gången.

Jag var lite mer uppmärksam på filmens form andra gången jag såg den. Jag hade noterat att filmen inte riktigt blir det man tror den ska bli, och jag var rätt säker på att Lowery har en större vision för sin berättelse än han kan arbeta med – och att filmen hade varit ett mästerverk om han på något sätt lyckats göra en långfilm av första akten.

Sant är att A Ghost Story hade behövt vara längre, mer ambitiös, på alla sätt och vis större, om den hade velat bli en tillfredsställande film om allt den vill handla om – Lowery lånar rätt oblygt från andra filmskapare (du kanske vet vilka de är när du ser det) och är generös mot själv vad gäller allt han tycker han kan komma undan med – filmen kräver ett “leap of faith” som alla inte har kunnat ge den.

Men ändå – att den lyckas väva ihop sin berättelse så bra som den gör det, med så många otroligt intelligenta detaljer och en tematik som har emfas utan att någonsin bli övertydlig, säger mycket om vilken rätt Lowery har att skryta.

Omtitten gav mig lugn och tillfredsställelse från första stund, då filmen med en och annan lapp, duns och pianoton visar att den vet precis vad den kommer att handla om. Feltolkningen man kan göra är att läsa filmen som en romantisk berättelse, vilket det inte är – det är mycket mer en vision av andevärlden, en plats som inte är av denna världen men som ändå är kopplad till den på sätt som bäst kan beskrivas som mystiska. När det uppdagas så tror jag att många i publiken blir besvikna.

Det är dock inte en anti-romantisk berättelse. Många som inte tycker om filmen lika mycket som jag har svårt att acceptera en lång scen där vi ofrivilligt stiftar bekantskap med en figur som heter Will. Jag är lite fascinerad av vissa knäskålsreaktioner som denna scen väckt. Kanske eftersom filmen är till någon mån intresserad av maskulint kodad filosofi, och eftersom filmen är gjord av en man, så antas det att Will är filmens profet. Han är bara med i en scen, men i den är han inte så sympatisk. Han gör inget annat än att prata – mansplaina, borde jag kanske säga. Eftersom inget dåligt händer honom verkar vissa tro att filmen tycker att han har rätt.

Jag skulle argumentera för att så inte är fallet – inte bara för att jag läst en intervju där Lowery pratar om scenen, men också för att det helt enkelt inte går att tolka scenen så om man begrundar allt Will säger. Han är inte en profet så mycket som han är en random narr. Han är full och han har uppenbarligen fel. Lowery visar honom viss sympati, men det är okej. Han är bara en människa och utifrån filmens perspektiv har alla människor helt fel hela tiden. Kanske inte ens spöken vet sanningen.

FREDRIK FYHR


A GHOST STORY

2017 USA 92 min. färgfilm codex (ARRIRAW 2.8K, Redcode RAW 6K) 1.33:1. (variant) (DCP). Manus och regi: David Lowery. Producent: Adam Donaghey, Toby Halbrooks, James M. Johnston. Huvudsakliga skådespelare: Casey Affleck, Rooney Mara, Liz Cardenas Franke, Sonia Acevedo, Will Oldham, Kenneisha Thompson, Augustine Frizzell, Brea Grant, Rob Zabrecky, Sara Tomerlin, Margot Tomerlin, Sylvie Tomerlin, Savanna Walsh, McColm Sephas Jr, Barlow Jacobs, Rachel Ballard, Carlos Bermudez, Yasmina Gutierrez, Kesha Sebert, Afomia Hailemeskel, Johnny Mars. Foto: Andrew Droz Palermo. Klippning: David Lowery. Musik: Daniel Hart. Scenografi: Jade Healy, Tom Walker, David Pink. Kostym: Annell Brodeur. Produktionsbolag: Sailor Bear, Ideaman Studios, Zero Trans Fat Productions. Svensk distributör: Universal (Sony) (DVD/BR, 2018). Kategori: Amerikansk indie, auteurfilm, produktionsbolag i samarbete, med prestigekoppling (A24). Genre: Arthouse, drama, fantasy, inslag av romantik, metafilm, gotisk skräck och melodram (relationsdrama). Struktur: Öppen 3/5-treaktstruktur med cirkulär narrativ variant, stark tematisk betoning, intrig med odyssékaraktär och målsökarintrig. Stil: Eklektisk – EMS-variant med dragning åt helbilder och breda mediumbilder med särskilt utformad bildkomposition, planimetriska bilder, särskilt användande av närbilder, trackingshots, cinema varite, allmän blandning av post-nya-vågen-realistisk och lyrisk/symfonisk expressionistisk stil. Premiär: 22 januari 2017 (Sundance). Svensk premiär: 23 april 2018 (DVD/BR).

Omdöme: Cinematiskt vågad och eklektisk skildring av ett hypotetiskt metafysiskt tillstånd, med bas i ett impressionistiskt relationsdrama – i princip oändlig i sina anspråk, och därför oundvikligt bristfällig, men premissen är genialt genomtänkt och utförd specifikt för filmmediet, tematiken oerhört finfördelad, likaså de subtila detaljerna i intrigföljden; genomgående originell och totalt oförutsägbar i de olika teknikerna, som likväl behärskas till fullo och inom ramarna filmen ger sig är uppvisningen mer eller mindre utmärkt och påtagligt säregen; samma princip gäller för de tekniska kategorierna, inklusive skådespeleriet.

Visa / dölj kommentarer (1)

En tanke om “A Ghost Story

  1. Pingback: Videosöndag 29/4 2018 | Videosöndag

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *