År för år – 1929 – Applåder

<- 1928.

… I slutet av 1920-talet sjöng filmer. Den logiska slutsatsen efter att man listade ut hur man skulle göra film med ljud. Musikalen var ofantligt populär – och glad!

Därför är det särskilt imponerande, och symptomatiskt, att Rouben Mamoulians första film, Applåder, var en tidig anti-musikal. Det finns visserligen sång- och dansnummer, men det rör sig om småsunkig burlesque och showbusiness skildras som ett monstruöst helvete som korrumperar de goda och livnär sig på de oskyldiga.

Mamoulian var en riktig doldis – han var ursprungligen armenier som kom till Hollywood från Ryssland för att regissera opera och teater, men han drogs till filmens värld. I Hollywood blev han ett tidigt exempel på den typ av regissör som hade konstnärliga impulser medan han kämpade med kommersiella produkter. Då lyckades han ändå göra ett par minnesvärda filmer, och ett avtryck i filmhistorien – Fåfängans marknad (1935), som var den första filmen i komplett trefärgs-Technicolor.

Jag gissar dock på att ingen av hans filmer var lika mörk och kompromisslös som Applåder. Filmen handlar om en åldrad, osmart och alkoholiserad burlesque-diva (Helen Morgan) vars existens dikteras av en fullständigt vedervärdig man (Fuller Mellish Jr) som nu har siktet inställt på att hennes godhjärtade dotter (Joan Peers) ska gå samma öde till mötes som henne.

Även om mycket av berättelsens subtila nyanser inte tillåts komma upp till ytan – detta var innan Hollywood blev rumsrent, men det var inte så naket – så osar filmen av verkligt obehag; Mellish Jr fungerar som en typisk antagonist, å ena sidan, men hans patologiska förtryck är omisskänneligt seriöst, och Morgan lyckas på samma sätt framhäva ofattbar tragik under de melodramatiska klichéerna. Detta är en film som verkligen är på riktigt.

Det är visserligen inte en perfekt film – den är överlag för hastigt berättad, och delar av intrigen är ryckiga, saker som förmodligen har att göra med tid och budget – men det positiva väger mycket tungt. Marknadsföringen som en musikal måste ha varit ett totalt nödvändigt ont för detta är en chockerande mörk film, särskilt för att komma från en så glättig tid, som ger oss undersidan av Hollywood med detaljer som föranleder såväl Billy Wilder som David Lynch. Jag ska inte skriva för mycket om den nu – troligen återkommer jag till den nästa år, när den fyller 90 – men jag kan nämna att den skapar vibrationer av våld i nära relationer, sexuellt utnyttjande och patriarkal terror på sätt som är så närgångna (bland annat just för att den inte kan visa saker i bild utan måste hänvisa till dem) att det överträffar väldigt mycket som görs idag…

-> 1930.

FREDRIK FYHR

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *