Birth of the Dragon

Nästa serieföljetong på sidan kommer att avhandla Bruce Lee, och det råkar vara så lämpligt att en ny Lee-relaterad film – Birth of the Dragon – flyter runt på video. Det är tyvärr inte mycket till film, men det går att avvara ett par kommentarer om den.

Birth of the Dragon fick ingen svensk biodistribution (vad jag vet) och den korta tid den gick i USA präglades den av kontroverser – filmen baseras runt den mytologiserade anekdoten om den unge Bruce Lees kung fu-duell mot mästaren Wong Jack Man (Xia Yu). Exakt vad det betyder i Lee-lore är jag inte rätt person att fråga, men filmen vill ha det till att det var ögonblicket då, ja, “draken” uppstod. Innan dess var Lee (om man ska tro denna film) en omogen douchebag som skröt med sina talanger och var fåfäng som Mark Wahlberg i Boogie Nights (1997).

Kontroversen handlade dels om nidbilden av Lee men kanske främst om Billy Magnussen, som har en typ av huvudroll i filmen som Steve McKee, en av Lees lärjungar. Det är genom honom vi kommer in i filmen, kan det argumenteras, och eftersom han är en vit amerikan så är det en fråga om exotism och appropriering och så vidare.

Mja, nu tror jag att det här inte varit lika upprörande om Birth of the Dragon vore en bättre film – Magnussens lärjunge är en biroll och han är den tredje personen av intresse i filmen. Bruce Lee och Wong Jack Man är berättelsens huvudpersoner, de såväl formulerar konflikten som driver den framåt.

Konflikten, då, uppstår när Wong anländer till San Fransisco från ett Shaolin-tempel. Han kommer för att sona ett slags brott, och tar ett ödmjukt jobb som diskare. Lee får höra om det och tror i sin megalomani att Wong är där för att spionera på honom – detta leder efterhand till att de har sin showdown, som naturligtvis tar plats i en gammal lagerlokal. Det finns sidofigurer här som kommer via Triad-maffian, men det är inte så noga. Jag menar, såklart det gör.

Magnussen har i uppdrag att vara kugge i hjulet, samt diktera för en västerländsk publik att Lee och Wong är värda beundran och respekt – i slutändan ska han få tjejen, dock, och gissa tre gånger om hon måste kidnappas för att filmen ska få en final.

Det verkligt trista med Birth of the Dragon är hur rutinmässig den är – den är klippt och fotad som om inget spelar roll, och skriven och avhandlad som om ingen riktigt engagerat sig. Kung fu-scenerna är inte så riktigt dåliga som moderna kampsportsfilmer ofta är, men det klipps fortfarande för mycket och vi är långt, långt borta från Lee-filmerna. Snarare känns Birth of the Dragon påfallande mycket om b-filmen från 1992 du köpte på VHS 1998 när den gick för reapris i en back bland titlar som Best of the Best 2 och Sidekicks.

Backlashen mot filmen ger den nästan för mycket cred – Lee är undergestaltad här, och det är trist att de gör honom till ett rent praktarsle, men ju mer jag tänker på det desto tydligare blir det för mig att en backlash är den enda anledningen till att göra en sådan här film. Det är som filmens motsvarighet till fake news, sälj bullshit och vänta på responsen – all publicitet är bra publicitet, och så vidare.

FREDRIK FYHR

Visa / dölj kommentarer (2)

2 tankar om “Birth of the Dragon

  1. Pingback: Videosöndag 6/5 2018 | Videosöndag

  2. Pingback: Big Boss (1971) | Videosöndag

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *