Saknaden

Först och främst en notering om den ständigt pågående följetongen om svenska titlar på utländska filmer – titeln Saknaden är missvisande, och jag misstänker att den hittats på för att förmildra filmen, och skapa känslan av romantik. Jag kan inte ryska, men den engelska titeln Loveless är, vad jag förstår, en mer korrekt översättning. Om inget annat vet jag att originaltiteln Neljubov via google translate blir “motvilja”. Saknad är något helt annat.

Kärlekslöshet är dock vad filmen i sitt hjärta handlar om. Scenariot är en pågående skilsmässa där den kärlek som en gång fanns – om den en gång fanns, vilket är en fråga värd att ställa – sedan länge stelnat så att den matchar betongen på förorten till Moskva där de bor, Zjenja (Marijana Spivak) och Boris (Aleksej Rozin). De har nya liv med andra och de pratar inte mycket med varandra, men när de gör det har de bara helt förgiftad bitterhet att avhandla. De har en tolvårig son (Matvej Novikov) som förstås hamnar i kläm. Vi får inte se mycket av honom, liksom de inte verkar se honom speciellt mycket. Zjenja hyser inte mycket kärlek till pojken, vad vi kan se, men hon är övertygad om att Boris är den sämsta tänkbara föräldern.

Man kan inte anklaga ett par som ligger i skilsmässa för att vara bittra, men vi anar att det finns något mer i det hela än bara bitterhet – det finns ingen botten på Zjenjas vrede; hon erkänner vid flera tillfällen att hon ångrar att hon fick barn, att hon egentligen aldrig velat, och att det var ett misstag att säga ja till Boris, som hon menar bara var ute efter tillfällig glädje. Boris själv är en högst passiv-aggressiv typ som varken säger bu eller bä, medan han onekligen träffat en ny, ung och närapå parodiskt naiv kvinna som är lika glad som gravid.

Zjenja och Boris hoppas kunna sälja sin lägenhet till ett ungt par som vi får se i början av filmen, fångade med minutiös detaljrikedom – hon är gravid och glad, trycker sig kärleksfullt mot honom, medan han i skinnpajen snörvlar lite nonchalant och ställer frågor om kvadratmeterna. Saknaden avslöjar i sådana här detaljer vad den egentligen har på hjärtat – det står klart att det är ett sådant här ungt par som är idealet för Zjenja och Boris, vad de haft att leva upp till, för samhället de lever i har inte gett dem andra mål eller drömmar. Kanske de inte ens själva förstår hur de är slavar till denna indoktrinering – Boris söker viljelöst efter en ny och yngre kvinna, liksom automatiskt, och om sin nya man har Zjenja inget att säga förutom ålder, yrke, hälsovanor. Han är fyrtiosex, röker inte, dricker knappt, och detta är vad som gör honom värdefull. Känslor verkar vara helt irrelevanta koncept. Alla verkar fixerade vid idén att de kan sträva efter ett annat liv, någon annanstans, om de bara har nog med pengar och inflytande – men vad det livet är, vart det ska levas, varför, och vad de ska göra om de någonsin når dit… vem vet.

Det är värt att notera vilken bedrift regissören och manusförfattaren Andrej Zvjagintsev gör här, i det att han telegraferar budskap som är uppenbara och överdrivna, samtidigt som han gör det med subtilitet och intelligens, genom att dölja satiren bakom en ridå av realism. Alla i Saknaden beter sig som om de är vanliga människor. Allt ser ut som den verkliga världen. Det är bara när man drar handlingen till sin slutgiltiga spets som Kafka-surrealismen slår in – alla i filmen beter sig utefter vad som förväntas av dem. Ingen tänker själv och ingen kan därför känna genuin medmänsklighet. Något är helt enkelt “off” i de här människornas liv – allt vi vet om mänsklighet och humanism föreslår att de är kalla rymdvarelser från en annan planet, men ingenting tycks föreslå att vi är någon annanstans än här och nu. Eller, ja, i Ryssland – vilket förstås inte är oviktigt.

Allt detta har jag nu lyckats säga utan att ens nämna intrigen – pojken, tolvåringen, som försvinner. Zjenja och Boris är så upptagna av sina gräl att det tar dem nästan två dagar att inse att deras son är borta, och då är det bara för att skolan ringer. Pojkens försvinnande avslöjar den andra centrala illustrationen i Saknaden, nämligen det som målas av det ryska samhället, där alla människor lever i en helt skyddslös, närapå postapokalyptisk värld av Darwinism. Polisen kommer med sin vanliga harrang om att pojken förmodligen rymt hemifrån och säkert kommer tillbaka, och när Zjenja påpekar allvaret i situationen så kan kommissarien bara rycka på axlarna. Det enda som kommer hända är att meningslöst pappersarbete skrivs, lovar han. Inte ens polisen, som vi förväntar oss åtminstone ska upprätthålla illusionen av ordning, orkar leva upp till sin roll. Hjälp är ett känsloord. Känslor kommer inte hit. Det finns ingen hjälp.

Polisen föreslår att Boris och Zjenja ska kontakta en fristående organisation, som består av privatpersoner som letar upp försvunna barn och jobbar till 100% utan att få betalt. I detta samhälle har gör-det-själv-överlevnaden blivit så stor att skallgångsgrupper opererar med militärisk precision medan de officiella skyddsnäten sedan länge försvunnit. Boris och Zjenja lyckas få igång ett sökarbete via dem, men vi kan ana att medan de ropar efter honom så tittar vi på en stor symbol. I första scenen får vi se pojken gå hem från skolan – på vägen hem plockar han mållöst på sig en bit avspärrningstejp som ligger och skräpar runt ett träd. Vem vet varför, eller när, polisen fick anledning att sätta upp den. Och vem vet vad som händer med pojken.

Personligen tycker jag mig finna en och annan ledtråd i filmen – ett stycke dialog ser jag som särskilt avgörande, och om det inte är en ledtråd så är det satir som går över gränsen för det rimliga – men det är möjligt att jag letar efter spår där det inte är meningen att spår ska finnas. Filmen handlar inte om varför pojken har försvunnit, den handlar om att han har försvunnit. Att det kan hända här. En annan ledtråd innefattar en jättelik antenn, omringad av avspärrningar och vakter från militären. I en amerikansk film med samma scenario hade vi kunnat ge oss tusan på att det försvunna barnet hamnat där, kidnappad av onda skurkar från regeringen eller så. I Zvjagintsevs Ryssland är det bara kalla handen och vänd om som gäller. Alla accepterar, såklart, alldeles som om de precis missar att se en blixt på en klar himmel. Det verkar inte finnas i någons huvud att något är mycket fel här.

Jag har en och annan invändning mot filmen, och de liknar de invändningar jag hade mot Kore-edas nya film Tredje mordet som jag också sett i veckan. Liksom den filmen kan Saknaden anklagas för att vara rätt omständlig – det är en två timmar lång, extremt dyster film om en försvunnen pojke som kritiserar det ryska samhället genom att hänvisa till uteslutningsmetoden, samtidigt som den innehåller egentligen extrema karikatyrer som, i sin tur, maskeras till diskbänksrealistiska människor.

Men Zvjagintsev har kontroll över sin vision och därför blir Saknaden ett imponerande och mycket intelligent stycke filmskapande – i förlängningen bildar den en fascinerande kuslig illustration över fake news och ett samhälles inneboende potential för förtryck. Det är inte den typ av film som kommer att få människor att hjula av glädje till biografen – det är för att sanningen är svår att se. Du kanske inte ens inser att något är väldigt fel förrän du börjar undra vad som saknas i bilden. Livet vi vill leva, och världen vi vill leva i, presenterar sig för oss varje dag. Det är väldigt enkelt att välja att inte se den här filmen, på samma sätt som det är väldigt enkelt att blunda för det vi inte vill se varje dag. Men den skräck som finns i vår värld ligger och nafsar en i nacken ändå, även när vi inte tänker på den. Det är den typ av hemsökelse som bor i Saknaden och det är vad som gör filmen speciell, inte bara för vår tid utan tyvärr för all.

FREDRIK FYHR


Neljubov. 2017 Ryssland, Frankrike, Tyskland, Belgien, USA. 127 min. färgfilm codex (DCP) 2.35:1. Regi: Andrej Zvjagintsev. Manus: Oleg Negin, Andrej Zvjagintsev. Producent: Gleb Fetisov, Sergej Melkumov, Alexander Rodyjanskij. Huvudsakliga skådespelare: Marijana Spivak, Aleksej Rozin, Matvej Novikov, Marina Vasileva, Andris Keiss, Aleksej Fateev, Sergej Borisov, Natalja Potapova, Anna Guljarenko, Artyom Zjigulin, Maksim Solopov, Sergej Badichkin, Tatjana Ryabokon, Maksim Stoyanov, Varvara Shmykova, Natali Starynkevich, Evjeniya Dmitrieva, Irina Krivonos. Foto: Mikhail Krichman. Klippning: Anna Mass. Musik: Evgueni Galperine, Sacha Galperine. Scenografi: Andrej Ponkratov. Produktionsbolag: Fetisoff Illusion, Non-Stop Productions, Why Not, Senator Film Produktion, Les Films du Fleuve, Arte France Cinéma, med support o dyl från Eurimages, ARTE France, Canal+, Ciné+, WDR, Wild Bunch. Svensk distributör: TriArt. Kategori: Arthouse, auteurfilm, drama, samproduktion länder/bolag. Genre: Drama, symbolisk berättelse, dirigerad tolkning, inslag av thriller och melodram. Stil: EMS-variant med få etableringar och mestadels hel- och mediumbilder och tendenser till statisk eller långsamt rörlig kamera (tracking shots, zoom). Premiär: 18 maj 2017 (Cannes). Svensk premiär: 28 januari 2018 (GIFF), 6 april 2018.

Omdöme: Mycket genomtänkt och välgjord symbolisk berättelse som blandar en tragisk intrig med dystopiska karaktärsporträtt, bägge sakerna knutna till en satirisk samhällsskildring, uttryckt i en strikt realistisk stil, vars poäng och excess blir synlig enbart via uteslutningsmetoden. Ton- och stilmässigt självsäker och balanserad, tekniskt opretentiös, problemfritt spelad, överlag ett mycket intelligent och begåvat filmdrama.

Visa / dölj kommentarer (1)

En tanke om “Saknaden

  1. Pingback: Videosöndag 6/5 2018 | Videosöndag

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *