Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

Sticky Notes

Rose Leslie är en till sådan där sympatisk uppkommare som eventuellt har en framtid bland stjärnorna, eventuellt inte. Har man väl brutit sig in i filmbranschen så tror jag man är värd allt gott – vem som får den största kakan. Men som jag sagt om Zoey Deutch, för mig är hon en stjärna… några sökningar senare och jag förstår att hon varit med i ”Game of Thrones”, visserligen, och för tillfället ser jag att hon är med i en CBS-serie, ”The Good Fight”. Jahaja – ja sånt brukar ju funka så… bra för henne!

I ett försök att damma av filmer jag sett men inte recenserat kan jag skriva några rader om Sticky Notes som jag såg för över ett år sedan – det är en sympatisk indiefilm som precis tar sig över över-medelgränsen och in i något genuint bra. Leslie spelar den prototypiska indiehjältinnan som lever ett allmänt styggt liv och har gått attitydskola hos Emma Stone. Ray Liotta spelar hennes destruktiva skitstövelsfarsa som försöker binda sig till henne på äldre dagar – jo, han har cancer, och så vidare.

Här har vi ett bra exempel på att en film inte behöver vara nyskapande eller alltför originell för att fungera. Allt hänger på vart manuset och regissören sätter ribban – Sticky Notes är långfilmsdebuten för en Amanda Sharp, och som nästan alla bra långfilmsdebuter är den blygsam. Manuset använder idéer vi känner igen – en dekad sluggerfarsa, en bristfällig huvudperson, familjeband som stärks trots många negativa känslor – men Sharp vet varför de fungerar, och hur de kan användas.

Personregin är också stark – annat kan man inte säga om en film som väcker fram ett så ovanligt bra porträtt från Liotta, som de senaste åren börjat bli synonym med direkt-på-videoskval. Det är inte bara det att han förstår vilken roll han spelar, det är det att han har vett nog att inte spela över den. Man kan se på honom hur rollfiguren en gång i tiden varit charmig och karismatisk, och hur delar av den älskvärdheten då och då fortfarande kommer upp till ytan, men samtidigt hur hans odräglighet, okänslighet och lathet gjort hans liv till ett fruktlöst själsligt ödeland. Samtidigt är han stolt som bara den beryktade vite mannen kan vara, och vägrar tänka tanken att det är honom det är fel på. Det är en frustrerande, jobbig figur – men skräddarsydd för Liotta, och det finns värdighet i att han gör den så bra som han gör.

Allt i filmen är inte perfekt – Sharps egna manus har ett par undergestaltade sidor, och när hon försöker sätta emfas på dem blir det lite klumpigt och generande – men samtidigt finns många fina detaljer, alltifrån scenografin (här finns inte oviktiga Hello Kitty-pennor och 3D-glasögon) till fotot, som vet när den ska stanna kvar på Leslies ansikte, och när det ska hålla avstånd.

Till sist står och faller också filmen på en verkligt oväntad twist – som inte bara fungerar, den gottgör (och till viss del förklarar) varför filmens färd verkat lite skakig. Det är lite övertänkt, det är lite brådmoget. Men det är också begåvat, det fungerar precis, och det sätter pricken över en ganska söt liten films i.

FREDRIK FYHR

Ett svar på ”Sticky Notes

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *