The Greatest Showman

The Greatest Showman är inte en direkt lyckad musikal, men den är nästan ett okej stycke underhållning – filmen har fått sina sågningar, och det gör mig lite olycklig. Tekniskt sett handlar filmen om en man som fanns i verkligheten – P.T. Barnum, en amerikansk cirkusdirektör som var känd för sina “freak shows”. Man kan ödsla tid på att poängtera hur filmen målar honom som en frälsare, när han i själva verket troligen inte var något helgon, eller att den bara är en total fantasiversion av hans liv ändå. Och ja, naturligtvis kan man påpeka, om man vill göra en stor sak av det, att filmen är otroligt ostig.

Det är dock inte problemet med filmen – det är faktiskt en av de sakerna som gör den minnesvärd. Ett bättre ord än ostig vore ocynisk. Det finns inte en kalkylerad eller ogenuin stund i den här filmen – den är totalt emotionalistisk, även om musiken är skvalmusikalisk på det kommersiella sätt som man kan vänta sig i en bred musikal i vår era. Filmen är kärlek hela vägen, om än på ett Björn Ranelid-sätt. Och vad gäller verklighetens Barnham är det svårt att bry sig. Den som vill hoppa ner i kaninhålet som är fake news och Hollywood-revisionism kan göra det i fritt fall. Det är ett djupt hål och jag kan tycka att man får välja sina strider.

Kort om handlingen – Hugh Jackman spelar Barnum, som i början av filmen kämpar från scratch för att göra sin showbizverksamhet hörd. Efter mycket om och men blir hans cirkus populär, men hans strävan mot större och större storhet tär på förhållandet till hans hustru (spelad av Michelle Williams) och Jenny Lind (Rebecca Ferguson) som han anlitar till sin cirkus för att vinna anseende. Filmen har sjungande skäggiga damer och pyttesmå män som skjuter pistoler på hästar, men den märkligaste närvaron kan vara Zac Efron i rollen som berömd pjäsförfattare, för den som kan köpa det.

På papperet är inte sångnumren speciellt minnesvärda, men då och då kan de lyfta fram en oomphig svulst som påminner om ett mer minnesvärt ögonblick i Eurovision. Vad som framför allt är slående är glädjen med vilka alla framför sina nummer. Filmen är hundra procent glitterbomb i ögat, och den har ingen som helst skam att föreslå.

I denna glädje bär filmen en typ av sanning – det finns ett värde i att bara locka folk till showen. Ge dem ost! I en mer pretentiös film hade detta varit en kliché, men här måste man kalla det tradition. Hela idén med filmen är att den ska underhålla massorna, och filmens framgångar hånler god smak i ansiktet.

På tal om det har filmen en sidofigur i form av en kritiker som Jackmans Barnum då och då munhuggas lite muntert med. Kritiker, menar han, finns till för att förklara för snobbar vad de ska tycka. Snobbar, i sin tur, är folk som försöker rätta vad de gillar och inte gillar för att få socialt anseende och bli accepterade. Det finns en sanning i det här, och även om jag skulle kalla mig själv kritiker så har jag förtroget lovat att aldrig anklaga en film för att vara skräpig eller lida av dålig smak.

En annan sak jag hatar är cynism. Som Conan O’Brien en gång sa, det är den del av min personlighet jag är allra minst förtjust i. Det finns absolut ingen dygd i att ställa sig över en film, och antyda att man “vet bättre” än att gilla den. Det man ska göra, särskilt om man sysslar med kritik, är att koppla till filmen på dess nivå. Skoja om du vill, men kom ihåg att ingen bryr sig om hur klyftiga dina one-liners kan vara.

Det frustrerande med The Greatest Showman är att den faller på målsnöret – det hade kunnat vara en mästerlig liten crowdpleaser. Den ser bra ut, och första halvan lever bra på all energi som alla inblandade levererar – men till slut måste den driva sin undergestaltade intrig i mål och man kan inte låta bli att notera hur ihåliga alla leenden och tomma alla tårar är.

Det är inte för att filmen är för glad eller naiv. Bristerna är krasst tekniska. Jag har redan nämnt att sångerna kunnat vara bättre, och därtill kan man nämna att sångnumren är överklippta så att man inte hinner vila ögonen i allt det tjusiga som det bjuds på.

Men ett större problem är att filmen är rätt tondövt regisserad av en nykomling (Michael Gracey) som inte verkar ge sina skådespelare nog vision, eller intrigen tillräckligt med energi. Scener går för fort fram, och vi hinner inte vänja oss vid en intrigvändning förrän den nästa kommer – i ena stunden är vi på väg åt ett håll, sedan börjar filmen handla om något annat istället. Vid det laget då Barnums femtielfte vedermöda är över oss så ser vi egentligen bara på Hugh Jackman i en film där han försöker övertyga oss om att allt är väldigt gripande.

Den automatiska kritiken mot The Greatest Showman är att den är ytlig, men faktiskt så har den lite för mycket story för att fungera. Baz Luhrmann förstod något liknande när han gjorde Moulin Rouge (2002), som fungerade så bra för att storyn var bladen hos serpentindansaren, inte själva dansaren.

Men ack, vad Jackman och gänget försöker. Ingen vi ser framför kameran kan klandras för att filmen inte fungerar – tvärtom bör de studeras av unga skådespelarnoviser; förutom Jackman så vet Michelle Williams i synnerhet vilken film hon är med i, och vad som väntas av ensemblen. Jag applåderar för deras energi, och för ett par andra saker i The Greatest Showman som också är bra, även om filmen inte kan leva upp till hoppet man ser i deras ögon.

FREDRIK FYHR


THE GREATEST SHOWMAN

2017 USA 105 min. färgfilm codex (ARRIRAW 3.4K, 6.5K) (DCP) 2.39:1. Regi: Michael Gracey. Manus: Jenny Bicks, Bill Condon. Producent: Peter Chernin, Laurence Mark, Jenno Topping. Huvudsakliga skådespelare: Hugh Jackman, Michelle Williams, Zac Efron, Zendaya, Rebecca Ferguson, Austyn Johnson, Cameron Seely, Keala Settle, Sam Humphrey, Yahya Abdu-Mateen II, Eric Anderson, Ellis Rubin, Skylar Dunn, Daniel Everidge, Radu Spinghel, Yusaku Komori, Danial Son, Paul Sparks, Will Swenson, Linda Marie Larson, Byron Jennings, Betsy Aidem, Damian Young, Tina Benko, Frederic Lehne, Kathryn Meisle, Timothy Hughes, Gayle Rankin, Arnie Burton, Natasha Liu Bordizzo, Luciano Acuna Jr. Foto: Seamus McGarvey. Klippning: Tom Cross, Robert Duffy, Joe Hutshing, Michael McCusker, Jon Poll, Spencer Susser. Musik: John Debney, Joseph Trapanese. Scenografi: Nathan Crowley. Kostym: Ellen Mirojnick. Produktionsbolag: Twentieth Century Fox, Chernin Entertainment, TSG Entertainment. Distribution: Twentieth Century Fox Sweden (DCP, 2017). Kategori: Studiofilm, typ av modern galafilm (musikal). Genre: Musikal, klassisk melodram, modern romantisk myt. Stil: EMS med metadiegetiska sångnummer, mise-en-scene i klassisk storfilmstradition, tendens till helbilder, breda mediumbilder och rörlig kamera. Premiär: 20 december 2017 (Kanada, Sydkorea, Taiwan, USA). Svensk premiär: 25 december 2017, 14 maj 2018 (DVD/BR/VOD).

Omdöme: Påkostad musikal enligt klassisk, American Dream-mytologisk formel. Ton- och stilmässigt perfekt ocynisk och romantisk, och driven av en energisk ensemble – centrala brister i manuset (som saknar en riktig handling och har en intrig som går i cirklar) och regin (som är lätt tondöv och saknar taktkänsla i progressionen) gör tyvärr att helheten haltar och den inneboende tomheten förtydligas.

Visa / dölj kommentarer (0)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *