Fruktans nävar (1972)

Bruce Lee gjorde bara fyra långfilmer i kung fu-genren – Big Boss (1971), Fruktans nävar (1972), Drakens väg (1973) och Enter the Dragon (1973) – och utifrån den tragiskt korta resumén finns ingenting som föreslår att han var på väg någon annanstans än upp. Av de filmerna är Fruktans nävar eventuellt den bästa, men mer än en peak känns den förstås som ett genombrott – den typ av första hit som föranleder den stora vändpunkten (som blev Enter the Dragon). Efter det var Lee en stjärna, och hans nästa film Game of Death (1974) såg ut att bli en film gjord på helt andra cylindrar. Men hans död, under inspelningen av den filmen, tillintetgjorde allt.

Det vi har kvar är bilden av en stjärnas uppkomst, och det finns något särskilt puristiskt över Fruktans nävar. Liksom Big Boss var den regisserad av Lo Wei i Hongkong, det var den andra filmen Lee hade på sitt kontrakt där, men till skillnad från den filmen finns det inte, som man brukar säga, en död minut. Det känns som att Lees nya status som asiatisk superstjärna gav honom nya mandat. Filmen känns mer eller mindre spökregisserad av honom.

Inte för att det gör så stor skillnad på intrigen, som fortfarande är ett slags luftslott – det är den typ av story som man i efterhand inte skulle kunna återberätta. Inte för att den är för komplicerad, utan för att man knappt verkat notera att den inte är där – bataljerna som går av stapeln i den här filmen kommer så självklart, och pågår så länge, att det ibland känns som att man glider in i någon slags hallucinogen dröm. Särskilt i nyrestaurerat skick är widescreen-fotot vackert okomplicerat och visar oss Lee i all sin fulla flärd, medan hans i sanning atletiska kropp (han ser ut som tre sexpack hopknölade till en nätt och viktlös manskropp) rör sig på sätt som får alla hakor att långsamt glida ner. Det är en lyxig fröjd att se denna film på BluRay, även om de DVD-versioner som gavs ut för fjorton år sedan också håller måttet under omständigheterna – till saken hör nämligen att det innan dess var väldigt svårt att få tag på Lees filmer i annat än i riktigt oduglig VHS-kvalité.

Vart var jag nu… jo, storyn ja. Fruktans nävar följer ungefär samma upplägg som i Big Boss – återigen spelar Lee en krigar-Jesus som kämpar med sin inre frid. Platsen är Shanghai, tidpunkten är tidigt 1900-tal, och han spelar en elev på en kung fu-skola vars älskade mentor mördas av en rivaliserande och inflytelserik japansk karateskola. Liksom i Big Boss är det en öppen hemlighet att skurkarna har ihjäl folk som hjältarna tycker om – den här gången finns det en historisk kontext, som gjorde filmen extra populär i hemlandet. Den underliggande schismen i filmen handlar om japanernas förtryck av kineserna – de japanska eleverna hånar öppet de kinesiska, och använder ett ökänt skällsord för deras dödade mentor; “sjuk östasiatisk man”, en slogan som japanerna använde mot de förtryckta kineserna på 1930-talet. I Big Boss var det organiserad brottslighet som förtryckte den hederliga befolkningen i Hongkong – i Fruktans nävar är det den japanska makten. Här kan man se, om än blygsamt och hejdlöst populistiskt, hur Lee ville göra sina filmer till något mer “medvetna”.

Mycket till historielektion är förstås inte filmen. Istället är det, precis som i Big Boss, en hämndfilm – och den fascinerande styrkan i filmen är hur blixtrande klar den är över detta faktum. När Bruce Lees rollfigur lackar ur och ger sig ut för att hämnas på japanerna gör han det med en ohejdbar vrede (parerad med kampsportens hårt komprimerande disciplin) som till slut borde gå över i det absurdas gräns – vilken slutbild! – men som istället blir märkligt nobel, ungefär som om vi tittar på en verklig protestfilm, gjord som ett desperat urskrik från en man som var del av ett förtryck han inte kunde bekämpa utan bara ventilera. (Här kan nämnas att Lee också var “fast” i Hongkong, eftersom ingen i USA trodde på en amerikansk film med en asiat i huvudrollen).

Men, hursomhelst. Mycket till sociologilektion är detta inte heller. Från och med det att Lee ger sig av för att kicka loss på sina fiender så ser vi en parad av höjdpunkter – vid ett tillfälle besegrar han en hel karateklass (en scen som starkt inspirerade den gigantiska slutduellen i Tarantinos första Kill Bill), en sekvens som mynnar ut i fullskaligt krig mellan de två skolorna. Däremellan pågår någon mer eller mindre obegriplig utfyllnad där Lee klär ut sig i skojiga förklädnader för att spionera på sina fiender – jag är inte helt säker på varför, men som tur är behöver man inte fundera så många gånger på det. Den som är utpumpad efter ett par rullar av kompromisslöst råa rallarfajter och balettdueller är inte redo för desserten: I slutet måste Lee nämligen ta sig an två fiender en i taget (i en trädgård som också dyker upp i den där sekvensen i Kill Bill). Mest minnesvärd är den oljeglansiga “ryssen” Petrov (Robert Baker) – han ser mer ut som en porrskådis, med finansad mustasch och allt, men vi har sett honom böja stål med bara händerna så vi vet att han har nypor av stål. Han tycks representera makten utifrån i scenen, då han slåss iklädd kostym som någon slags rysk bodybuilder-variant av James Bond.

Många actionfilmer ödslar tid på story, intrig, och godtyckliga “fördjupningar” av sina karaktärer – jag misstänker att det är för att det är svårt att göra actionscener, och filmskapare saknar i allmänhet den passion och talang som behövs för att skapa sevärda spektakel under den korta tid som en filminspelning är. Fruktans nävar har en och annan melodramatisk scen, av nödvändighet, som en klassisk marshmallowscen där Lee och tilltänkta kärleksobjektet Maria Yi har ett känsligt möte på tu man hand någonstans ute i skogen (ja, med en lägereld och allt), men mest av allt är det en film som handlar om de transcendentala effekter som finns i att se människor röra sig akrobatiskt och besegra varandra med nävar (och en och annan nunchuck) som låter SCHDK!

Det vackra med Fruktans nävar är dess totala brist på ironi eller sentimentalitet. Det kan vara verklig vrede som bor i filmen, förorsakad av den rasism som Lee kanske verkligen ville slå tillbaka mot, men i vilket fall som helst så ger filmen oss en oerhörd tillfredsställelse. Naturligtvis är det inte en film för alla, för det är en film som praktiskt taget bara handlar om våld. Men även om man vänder sig mot den idén så måste man konstatera att Fruktans nävar verkligen inte är en oärlig eller falsk film. Den tar den där dansanta brutaliteten och fokuserar på den, förhöjer den, gör den till någon slags knasig filmkonst… en som samtidigt inte alls går att skratta åt (såvida man inte ser en engelskdubbad version) för liksom uttrycket i dans eller musik är denna films vredgade energi så lysande klar att den bara går att ta in, uppleva. Den tappar alla kontexter och blir bara exakt vad vi ser framför ögonen – men så bra att det öppnar sig för oss, och lik förbannat blir något högre stående ändå.

FREDRIK FYHR


FRUKTANS NÄVAR

Jing wu men. 1972 HONGKONG 106 min. färgfilm 35mm 2.35:1. Manus och regi: Lo Wei. Producent: Raymond Chow. Huvudsakliga skådespelare: Bure Lee, Nora Miao, Riki Hashimoto, Robert Baker, Tien Feng, Paul Wei, Fung Ngai, Lo Wei, Wong Chun-shun, Han Ying-chieh, James Tien, Maria Yi, Lee Kwan, Jackie Chan. Foto: Chen Chi-Chu. Klippning: Chang Yao Chung (Peter Cheung). Musik: Hui Ku Chia (Joseph Koo). Scenografi: Lo Wei. Kostym: Chu Sheng-Hsi. Produktionsbolag: Golden Harvest Company. Svensk distributör: okänd (35mm, 1947), Filmco/Scanbox (VHS), Atlantic (DVD, 2004). Kategori: Inhemsk mainstreamproduktion, high concept-genre. Genre: Action (kung fu), high pitch-intrig med historisk inramning och inslag av klassisk serietidningsmatiné och melodram. Stil: EMS med set pieces, statisk kamera och tendens till helbilder. Premiär: 22 mars 1972 (Hongkong). Svensk premiär: 4 mars 1974.

Omdöme: Kampsportsfilm som uppvisar ett par helt oklanderliga kung fu-sekvenser på ett mycket konkret och opretentiöst sätt – intrigen är obetydlig, men tonmässigt bär filmen på en oironisk vrede som förtydligar filmens styrka och avtar alla former av sentimentalitet, vilket ger den en eggande och nobel kvalité.

Visa / dölj kommentarer (1)

En tanke om “Fruktans nävar (1972)

  1. Pingback: Way of the Dragon (1972) | Videosöndag

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *