Björnen (1988)

Jag är inte den som gnäller på vår tids digitala effekter, som blivit vedertagen paria. Till att börja med är specialeffekter inte det viktigaste inslaget i någon film (nästan). Dessutom ser alla specialeffekter fejk ut, och en död docka är inte mer levande än en tecknad figur som opererats in i bilden via en dator. Jag tror inte att den åsikten bygger på människors verkliga upplevelse, utan snarare är det en åsikt som förs vidare i en tanketradition.

Därmed inte sagt att digitaliseringen inte inneburit förändringar, på gott och ont. De analoga tiderna innebar ett djärvare filmklimat, för tanken fanns inte att en dator kunde fixa jobbet åt en. Ville du ha något spektakulärt i din film fick du gå ut och hitta det. Begränsningarna, och framför allt faktumet att ingen visste att det var begränsningar då, var den direkta orsaken till att en film som Björnen kunde göras. Det är inte troligt att en sådan här film kan göras idag. Vi lever inte i en tid då sådana tankefrön kan sås.

Filmen är en filmatisering av en äventyrsroman från 1916, och handlar om en liten grizzlybjörn som i sena 1800-talets Kanada (British Columbia) förlorar sin mor och måste överleva i vildmarken, jagad av jägare. Den regisserades av Jean-Jacques Annaud, den typ av regissör som gärna går ut i naturen och/eller filmar historia på ett hängivet sett (innan Björnen hade han gjort Kampen om elden och Rosens namn) och som vi inte heller ser mycket av idag.

Annauds inställning till naturen är seriös – Björnen är filmad ungefär som en dokumentär som i klipprummet förvandlats till en berättelse. Han är oerhört noga med att poängtera att inga djur skadats under inspelningen. Det är bra, men till skillnad från många andra filmer med djur så märker man det långt innan man ser den texten. Det finns något orört över djuren i filmen. De andas en typ av frihet, utanför ramarna som filmen försöker ge dem. Det är en av orsakerna till att den är så fascinerande.

Filmen har nästan ingen dialog. Vi ser verkligt fantastiska naturlandskap göra dvärgar av de gigantiska björnarna. I början gräver grizzlyn honung på ett berg med sin mor – ett stenras inträffar och den hjälplösa ungen får planlöst vandra genom de där kompromisslösa landskapen. De två jägarna (spelade av Jack Wallace och Tcheky Karyo) följer honom, har siktet inställt (bokstavligt talat), och pratar inte mycket. Till skillnad från björnen så rör de sig i naturen som spioner i fiendeland.

Det finns fler djur i filmen, fler… ska vi kalla det “händelser”. Den självklara undringen man kan ha är om filmen inte “humaniserar” djuren på sätt man ser i Disneyfilmer eller sentimentaliserade dokumentärer. Svaret är förstås till någon mån ja, men inte riktigt. I Disneyfilmer är djuren inte direkt djur – de är snarare människor som råkar ha djurkroppar. Björnarna i den här filmen är inte människor, inte heller har de mänskliga drag. Den råa nerven i naturen är intakt. Annaud är så noggrann med hur han filmar djuren – jag kan bara föreställa mig vilken tålamodsprövning inspelningen måste ha varit – att de aldrig förvandlas till figurer i en narrativ, trots att vi kan följa deras väg, se vad som händer, och tolka filmen som en berättelse. Men djuren förblir djur.

Vi ser dem på deras villkor, så att säga. Det finns ingen filosofi eller princip som motiverar dem, ingen inbakad psykologi. Vi relaterar till dem inte som människor utan som däggdjur. Det finns något basalt där, livet som strävan, rörelsen framåt, gåtan som är medvetande – Annaud verkar förstå denna märkliga plats där vi möter djuren, och vi får se den lilla grizzlybjörnens drömma, i lysande, suggestivt vackra stop-motion-sekvenser höljda i dimma och mörker. Djur drömmer. Vi kan drömmar. I denna namnlösa, obegripliga sfär – drömmarnas – finner vi en koppling till dem, en ledtråd till svaret på den omöjliga frågan: Hur upplever ett djur världen?

När det begav sig fick filmen beröm och uppmärksamhet – de enda som inte gillade den var, inte helt otippat, jaktföreningar, som ansåg att jägarna i filmen porträtterades som kallblodiga idioter. Jag tycker inte att männen i Björnen representeras på något oschysst sätt. De är där för att döda djur, och det är vad de försöker göra. Om man uppfattar meningslös grymhet i denna handling så är det knappast filmens fel. Annaud är inte intresserad av att skildra vildmarksliv – Björnen är uttryckligen anti-jakt, vilket ett avslutande citat poängterar, men särskilt med det i åtanke är det imponerande hur rak och osentimental hans bild av männen är. De blir nästan själva som en del av naturen de smyger runt i – nästan – eftersom de är lika nedtonade och karaktärslösa som naturen och djuren.

Återigen – hade de ramlat runt och varit åbäken, som lunsar i en Disneyfilm, så hade det varit en annan sak. I en sådan film hade också berättarröster gett “personlighet” åt björnarna. Istället har vi nu bara deras kroppar och blickar – deras rörelser, deras självbevarelsedrift. Jag har själv aldrig känt någon koppling till djur – de har alltid varit främmande och obegripliga för mig (när jag var liten var jag till och med rädd för kaniner och sköldpaddor). Det finns en skönhet i det främmandeskapet – och det är ett filosofiskt kaninhål – och Björnen gör det inte mindre fascinerande. Någonstans på vägen försvinner djurens biologiska existens och närmar sig något annat – de blir inte människor, men inte heller tomma kärl av kött, blod, nerver och instinkt.

De blir fiktion, antar jag är det bästa sättet att uttrycka det på. Men det är inte en fiktion som riktigt liknar någon annan. Den ser hemskt verklig ut, och den tar oss till en plats där existensen sker på ytterligheternas nivå. Där kan vi känna dess primala kopplingar – smärta, förvirring, behovet av närhet. Men för mig blir dessa saker starka just för att jag har ord för dem. Vore jag ett djur skulle jag inte kunna känna självömkan. Det skulle vara vad det var, det skulle hända, sedan skulle det inte vara mer. Jag skulle inte veta, bara vara. Det är en obegriplig dröm som man förmodligen bara kan nå i en film som den här.

FREDRIK FYHR


Björnen är del av 2018 års retrospektivserie.


BJÖRNEN

L’ours. 1988 Frankrike, USA. färgfilm 96 min. 35mm 2.35:1. Regi: Jean-Jacques Annaud. Manus: Gérard Brach efter en roman av James Oliver Curwood. Producent: Claude Berri. Skådespelare: Bart (Bart the Bear), Youk (Youk the Bear), Tchéky Karyo, Jack Wallace André Lacombe. Foto: Philippe Rousselot. Klippning: Noëlle Boisson. Musik: Philippe Sarde. Scenografi: Toni Lüdi. Kostym: Françoise Disle, Corinne Jorry. Produktionsbolag: Price, Renn Produktions. Distribution: Sandrew Film & Teater (35mm, 1989), Atlantic (DVD, 2002). Kategori: Större samproduktion, bred okategorisk familjefilm med naturtema. Genre: Äventyr, med inslag av dokumentär. Stil: EMS-variant med extra naturfoto och lösningar för djurfoto. Premiär: 19 oktober 1988 (Frankrike). Svensk premiär: 24 februari 1989.

Omdöme: Imponerande äventyrsfilm (med djur) som berättar en överlevnadsintrig i odysséstil, noggrant utförd så att naturen och djuren erhåller en autonomi. Oklanderligt miljöfoto, och den kompromisslösa stilen skapar inte bara en rå effektfullhet i tonen utan bildar även en fascinerande kontrast till fiktionen (manuset/klippningens narrativa instinkter).

Visa / dölj kommentarer (0)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *