Solo: A Star Wars Story

Howard Hawks myntade den odödliga tesen att en bra film behöver tre bra scener och inga dåliga – det är en klatschig grej att säga ibland, men det stämmer inte. Jag vet inte om den här filmen har några direkt dåliga scener – kanske inte. Den har nog tre riktigt bra scener också. Men en film är ju ingen LP-skiva. Man kan inte säga att man hellre sätter på B-sidan än A-sidan. Det går inte att hoppa över de spår du inte gillar. Helheten måste fungera.

Solo: A Star Wars story är en ganska märklig film, som kommer då Hollywood befinner sig i ett ganska intressant tillstånd. Hur många uppföljare ska göras, hur ska de knyta an till varandra? Vad ska allt leda till? Filmen är inte märklig på grund av något som händer i den – den är märklig för att den inte hade kunnat existera utan sitt varumärke. Vi har Star Wars, och så har vi Star Wars-filmer, och Solo har bara ett enda syfte: Att vara en Star Wars-film. Inget annat. Den har ingen funktion, annat än att fylla ett tomrum som Disney och Lucasfilm bestämt finns. Den har ingen angelägen berättelse att ge världen. Den har inga cinematiska idéer att trollbinda publiken med. Den ger oss ingenting vi inte sett förut och väldigt mycket av saker vi känner igen. Det är en film som knappt ens existerar, hade det inte varit för att man kan gå och se den på bio. Man kan se filmen från början till slut, konstatera att man sett en film… men upplevelsen tar inte. Ingenting har egentligen hänt.

Förmodligen är det tal om en oerhört dyr cinematisk Frankenstein-operation. Filmen skulle ursprungligen ha regisserats av Phil Lord och Christopher Miller (som gjorde Lego-filmen) men de tvingades gå när Disney ogillade deras anarkistiska humor och gissningsvis oseriösa idéer. Vikarie blev Ron Howard – och ett tryggare val är bokstavligen otänkbart. Inte bara är Howard trogen släkting till serien (han regisserade George Lucas-producerade Willow och hade huvudrollen i Luacs genombrott Sista natten med gänget) han är en regissör som det inte går att vänta sig vare sig något bra eller dåligt från. Han vet exakt hur man sätter ihop en gångbar, kommersiell film, om än inget annat. När var senaste gången du såg om Coccoon (1985), Eldstorm (1991), Ransom (1996) eller ens A Beautiful Mind (2001)?

Solo är på många sätt en typisk Howard-film – den är en som en låda som har solida väggar och stadig botten och snyggt lock men när man öppnar så finns inget innehåll annat än lite oanvändbara, dyra plastbitar. Skillnaden är att han åtminstone ville göra Splash (1984), eller ge Da Vinci-koden (2006) vad han nu upplevde var the Howard Touch. Här har han kommit in för att en film dragits tillbaka – regissörernas vision, idén med projektet, filmens ursprungliga känsla och karaktär, dessa saker är borta som Alderaan. Howard har haft uppdraget att gå in i detta tomrum och regissera skådespelare, så att de tar sig igenom sina scener. Sedan har han haft i uppdrag att se till så att scenerna följer varandra kronologiskt. Det har skett torrt, opersonligt, effektivt. Filmens kropp har sytts ihop. Men inget hjärta slår och ingen hjärna arbetar.

Tar man scenerna var för sig så kan man konstatera att mycket fungerar medan det pågår. Ett par actionsekvenser är minnesvärda. Liksom Rogue One har filmen en skitig ton som passar eran den vill skildra, och det finns något befriande i att följa karaktärer som inte nödvändigtvis har något med den övernaturliga Kraften att göra. Även om den klättrar på väggar för att klämma in fejk-ironiska pusselbitar och Tilltänkt Ikoniska Ögonblick (saker som aldrig är så imponerande för en publik som filmskaparna tror) så har den också en känsla för världen den utspelar sig i, och det finns gott om referenser till saker vi inte har en aning om vad de är för något – liksom i bra fantasy är de där för att framhäva själva världen.

Alden Ehrenreich har karisma i huvudrollen, och jag gillar hur han etablerar Han Solo som en James Bond-figur, en idé mer än en karaktär, en rymdcowboy som skådespelare kan ge sig på om de vill, trots att den för evigt kommer att ägas av Harrison Ford. Det är svårt att prata om intrigen – den är för lång, ojämn och omständlig, samtidigt som den inte direkt leder till något viktigt – men det finns stunder då den närmar sig något intressant. I början av filmen lever Han som ung brottsling i en Oliver Twistliknande tillvaro på en planet vid namn Corellia. Han har en slags partner in crime vid namn Quira (Emilia Clarke). De skiljs åt, Han hamnar på diverse äventyr, och när de ses igen är saker inte likadana. Det finns en gangsterskurk (Paul Bettany). Det finns diverse dubbla lojaliteter, och frågor om heder och ansvar, som här och var får tid att överraska oss.

Men det går inte att komma ifrån att dessa saker drunknar, och bara då och då guppar upp till ytan, i ett hav av intrig. Man måste fråga varför en film som vill handla om vad som formade Han Solo – en fråga som aldrig får svar, han är snarare sig själv till att börja med – är så överöst med omständigheter. Jag nämnde gangsterskurken. Det finns även en ledare för ett gäng legoknektar (spelad av Woody Harrelson), hans partner in crime (Thandie Newton), samt comic-reliefs; en utomjording, en robot och säkert någon mer jag glömmer. Det finns olika falanger av rymdskurkar som är i konflikt med varandra av olika skäl – och en mycket forcerad sidointrig om robotars rätt i samhället! Det finns resor mellan olika planeter, också av olika skäl, vid olika tillfällen. Det finns Lando Calrissian, spelad av Donald Glover genom en Billy Dee Williams-imitation som är hutlöst perfekt. Därutöver finns det ett dussin referenser som ska bockas av, och det är alltid ett gränsfall vad gäller hur naturliga de känns. De som rent principiellt ogillar prequels kommer att få spel på all retroaktiv romantik. Kesselrutten på tolv parsecs, någon? Ofta jagas Han Solo som han alltid jagas, och istället för att förbereda för Episod IV så norpar filmen allt den behöver från den filmen istället. Så ibland är det en prequel, ibland en uppföljare. Ibland är Han Solo en busig rebell, ibland har han den där grejen på gång med Quira som det inte riktigt blir så mycket av, för hur skulle det vara möjligt med så mycket annat som pågår hela tiden.

Det är en film som ramlar över sina egna steg i den vilda jakten framåt – det är som om den är rädd för sin egen ihålighet, och tror att den kan täcka över hålet och snacka iväg oss med en massa storyjox. De flesta skådespelare är bra, men ingen av dem gör något annat än exakt vad du tror de gör, tack vare Howards förutsägbara regi. Den lappar ihop allt så snyggt att filmen länge är rätt sebar – för flytet sitter, det rent cinematiska är obrutet, även om man inte vet om man tittar på en crimefilm i rymden, en krigsfilm eller ett gammaldags äventyr. Någon hade kunnat göra någon slags film av det här, men man har låtit allt ligga, utan salt och peppar. Det anas länge men avslöjas inte helt förrän i sista delen – då trådar huggs av istället för att knytas ihop och flera scener kommer för sent till finalen och tvingar kvar publiken i segdragna förlängningsperioder – att även om Howard regisserat scenerna så har egentligen ingen gjort den här filmen.

FREDRIK FYHR


2018 USA 135 min. färgfilm codex (ARRIRAW 3.4K (6.5K) DI 4K (DCP) 2.39:1. Regi: Ron Howard. Manus: Jonathan Kasdan, Lawrence Kasdan. Producent: Simon Emanuel, Kathleen Kennedy, Allison Shearmur. Huvudsakliga skådespelare: Alden Ehrenreich, Woody Harrelson, Emilia Clarke, Donald Glover, Joonas Suotamo, Thandie Newton, Phoebe Waller-Bridge, Paul Bettany, Jon Favreau, Linda Hunt, Ian Kenny, John Tui, Warwick Davis, Ray Park. Foto: Bradford Young. Klippning: Pietro Scalia. Musik: John Powell. Scenografi: Neil Lamont. Kostym: David Crossman, Glyn Dillon. Produktionsbolag: Lucasfilm, Walt Disney Pictures, Allison Shearmur Productions, Imagine Entertainment. Svensk distributör: Disney. Kategori: Licensfilm, franchisefilm, uppföljare, stor studioproduktion med vissa underbolag involverade. Genre: Fantasy, action, äventyr, inslag av komedi, melodram, saga, crime. Stil: EMS. Premiär: 10 maj 2018 (Los Angeles). Svensk premiär: 23 maj 2018.

Omdöme: Igenkännbar origin-story-intrig hårt komprimerad i en fantasykontext med tunga sidointriger som involverar diverse andra figurer och ett pusselliknande referensbygge. Gott om bra effekter och enskilda scener som är välspelade och effektiva men intriglinjen och karaktärsmotivationen är diffus och sammantaget saknas en enhetlig ton eller en personlig stil.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *