Enter the Dragon (1973)

Jag såg Enter the Dragon för första gången när den hade svensk DVD-premiär i början av 00-talet. Jag var runt fjorton år och tyckte att det var, på ett ungefär, den ballaste film jag någonsin sett. Detta var innan Quentin Tarantino populariserade kung fu-genren globalt med Kill Bill, men ändå tyckte jag ofattbart nog att ingenting i den var fånigt. Jag hade förstås noll koll på genren, så det framgick inte för mig att Enter the Dragon var en rätt polerad, amerikansk mainstream-variant. För mig var allt väldigt exotiskt, och kom som från ingenstans.

När jag nu såg om filmen för första gången på flera år – särskilt ihop med Bruce Lees Hongkong-filmer – måste jag erkänna att jag hypat upp den lite i mitt huvud. Det är ett fantastiskt stycke underhållning, om än inget mer. Det som verkligen är tillfredsställande med filmen är att se Lee i en produktion som har lite högre produktionsvärden och som verkligen arbetar för att lansera honom som stjärna (även om det är en sanning med modifikation, vilket vi ska återkomma till). Storyn är mer ingående än i Hongkong-filmerna men totalt serietidningsartade, så pass mycket karaktärerna har repliker som “You’re out of a comic book!”

Första akten är som skriven av en tolvåring. Lee spelar ett alter-ego som sysslar med att lära ut kung fu till lärjungar på någon avlägsen, exotisk plats. Plötsligt anlitas han av en man från “säkerhetstjänsten” som vill att han ska delta i en kampsportsturnering som hålls av en mystisk man vid namn Han. Det visar sig att Han en gång var medlem i Lees klan, men han kunde inte gå den rätta vägen utan ballade ut och blev skurk. Det finns ingen som helst kontext – vad är det för säkerhetstjänst, varför vill de åt Han, varför ska Lee åka dit? – men strunt samma. Han anländer ihop med ett par andra kämpar – John Saxon (vars kung fu-skills är mer på gympalärarnivå) och Jim Kelly, en snubbe med seriösa blaxploitationvibbar som var en riktig kampsportare. Han har i uppdrag att sparka ner folk med stil, och komma med repliker som “Buuuull-shit, Han-man!”

De tre figurerna får varsin flashback som förklarar vad för motiv de har för att vara där – som sagt, det är inte så noga, men storyns befängda tunnhet är rolig – och när de anländer till Hans turnering så har de Bolo Yeoung att oroa sig för (här enbart känd som “Bolo”). Bolo är/var en sådan där figur som man ser i var och varannan kampsportsfilm som har amerikanska tår doppade i sig någonstans – han ser verkligen ut att vara gjord av gummi, och är alltid sur som ett moln.

Man hade kunnat nöja sig med en film där folk betar av en massa kung fu-bataljer, antar jag, men det som verkligen gör Enter the Dragon till en exploitationfilm via Warner Bros är dess skamlösa stölder från James Bond. Man noterar det redan i början, när Lee “briefas” av “säkerhetstjänsten”, men det blir helt tokigt när det visar sig är Hans turnering är en front för en underjordisk håla där han producerar opium. Han (alltså… Han) är en total ripoff av Dr. No, komplett med en järnhand och privat museum. Dessutom – ! – har han snott Blofedts vita katt, vilken han håller i famnen och helt skamlöst smeker medhårs. Det är ett under att ingen blev stämd av det här rekordartade plagiatet.

John Saxon blir den som får axla 007-rollen i de här scenerna och gå omkring med Han och håller god min – Saxon var inte stilig, charmig eller vig, men han är något av en Billyhylla i sådana här gamla filmer. Ställ honom någonstans och han kommer göra det han behöver göra. Under tiden smyger Bruce Lee runt om nätterna som en katt på hett plåttak och gör… ja jag vet inte riktigt. Undviker kobror och håller på med vajrar och något-något, spion-grejsimojs liksom. Ingenting är så noga, eftersom det leder till några actionscener i andra halvan av filmen som är verkligt magnifika.

Det är alltså en lysande film sedd till sina egna mål och medel – det är en enkel, njutbar och rimligt fjantig popcornfilm – men det är inte den där slutgiltiga Bruce Lee-filmen jag hade fått för mig att det var. Särskilt när jag ser om Lees filmer i tandem så blir det skamligt tydligt hur Hollywoods studios (i det här fallet Warner Bros) fortfarande inte vågade satsa på en storfilm med en asiat i huvudrollen – varför John Saxon måste lunka runt och ge ifrån sig några inövade manövrar (noggrant klippta) och varför de även slängde in Jim Kelly, för det går två minoriteter på en vit man antar jag. Ännu mer ironisk blir 007-plagiaten när man tänker på Bondfilmernas kronologi – Enter the Dragon kom samma år som Leva och låta dö (1973), som också hade tydliga blaxploitationvibbar, och året efter gjordes Mannen med den gyllene pistolen, som slängde in kung fu-krigare. Allt går runt.

Det kan vara en retroaktiv tolkning men Lee verkar medveten om den här problematiken – han hade ju börjat göra film i Hongkong för att han inte kunde slå igenom i USA, och han bör ha insett att han var med i en kompromiss. Det ser ut som att han spelar sin roll med en slug distans, som om han kommenterar produktionen han är med i med en viss frånvaro, vilket fungerar (i filmen) som seriositet åt hans “rollfigur”; många repliker måste han även själv ha opererat in i filmen, inte bara de halvt sammanhängande visheterna om kung fu (“There is no opponent!” – “Remember your opponent…!”) utan även en och annan pik om varför de inte bara kan skjuta ner sina fiender med en Magnum (vilket var en typisk kommentar på kung fu-filmer från popcorn-publiken).

Lee kompenserar genom att ge sitt absoluta ligaspel vad gäller det fysiska – han är krediterad som “fighting-koreograf” och inte sällan använder filmen slow-motion för att hans rörelser ska kunna göras rättvisa. Vid det här laget hade Lee börjat pressa sin kropp mot det elitatletiska och det var under inspelningen av den här filmen som han rörde sig så fort att kameran inte längre kunde fånga honom – praktiskt taget varenda rörelse han gör i den här filmen är, i brist på bättre ord, magisk; särskilt i finalen i spegelsalen, ett annat plagiat (från Orson Welles Lady från Shanghai) men… det är faktiskt inte så noga. Jag är inte mycket för “ska du bara se en”-frasen (se alltid alla!) men Enter the Dragon visar Bruce Lee på toppen av sin karriär både som atlet och filmstjärna. Det var punkten han hade väntat på att nå till – det internationella genombrottet – och rent fysiskt framstår han som något på gränsen till omänskligt; ett perfekt förkroppsligande av Muhammed Alis gamla tes om fjärilen och biet, en tegelvägg på fjäderlätta ben, varje rörelse blixtsnabb, intensiv och geometriskt perfekt. Det, om än inget annat, gör att Enter the Dragon är en filmhistorisk klassiker, eller borde vara.

Förmodligen var det Lees prestationsförmåga som blev hans fall. Hans för tidiga död av hjärnödem berodde med största sannolikhet på att han vägde för lite. Med den vetskapen kan man också se Enter the Dragon och uppfatta en viss kuslighet i Lees framträdande – en kropp som verkligen är omöjlig, eller åtminstone ohållbar. Ett fokus som var så intensivt, och som gick så kompromisslöst mot gränserna för vad människan är och kan, att det till slut brast.

FREDRIK FYHR


ENTER THE DRAGON

1973 USA, Hongkong. 102 min. färgfilm 35mm 2.35:1. Regi: Robert Clouse. Manus: Michael Allin. Producent: Fred Weintraub, Leonard Ho (okrediterad), Bruce Lee (okrediterad). Huvudsakliga skådespelare: Bruce Lee, John Saxon, Jim Kelly, Ahna Capri, Kien Shih, Robert Wall, Angela Mao, Bolo Yeong, Betty Chung, Geoffrey Weeks, Bolo Yeung, Peter Archer, Li Jen Ho, Marlene Clark. Foto: Gil Hubbs. Klippning: Kurt Hirschler, George Watters, Peter Cheung (okrediterad). Musik: Lalo Schifrin. Scenografi: Chien Shen. Kostym: Chu Sheng-Hsi. Produktionsbolag: Warner Bros, Concord Productions. Svensk distributör: Warner Home Video (VHS 1998, DVD 1999). Kategori: Studioproduktion, genre/action, high concept/nischad. Genre: Action (kung fu), high pitch-intrig med klassisk serietidningsformula, inslag av spionfilm. Stil: EMS. Premiär: 26 juli 1973 (Hongkong). Svensk premiär: Totalförbjuden 1973 & 1974, därefter 25 juli 1998 (TV), 9 september 1999 (DVD).

Omdöme: Mainstreamaction, typ-av-studioexploitation, derivat av framför allt James Bond, men med ett avgörande “kulinariskt” kung-fu-inslag; extremt opretentiös i stil, både tekniskt och i manuset, vilket banar väg för en parad av minnesvärda set pieces och en huvudperson som utklassar alla andra actionhjältar i fråga om agilitet; fin balans mellan allvar och humor i en överlag självmedveten produktion. På sitt grovhuggna sätt stilrent, med ett intakt flyt och starka höjdpunkter.

Visa / dölj kommentarer (0)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *