Biosommaren 1998: Vecka 20-21

Vecka 20-21 (11-24/5), 1998


BULWORTH

Det finns stunder i livet som markerar vägskäl. De kommer ibland i förbifarten, utan att man tänker på dem. Ett sådant ögonblick borde för Warren Beatty ha varit Bulworth. Det var Beattys fjärde film som regissör efter Dick Tracy sju år tidigare, Reds nio år innan dess och Himlen kan vänta tre år innan dess. Rena rama Terrence Malick – särskilt när Beatty inte gjorde en film efter Bulworth förrän Rules Don’t Apply hela arton år senare.

Ironin är förstås att Beatty en gång i tiden var en universalkänd stjärna. Som jag skrev om Rules Don’t Apply: Den tragiska sanningen är att man nog måste vara över en viss ålder för att ens veta vem Warren Beatty är. Om jag skulle gå ut på gatan, googla fram en bild på honom och visa för ett par tonåringar så skulle de nog på en 1X2-fråga svara att han var en gammal skolminister som hette Börje eller något sånt.

Jag antar att Beatty, till den mån han gjort filmer, gjort vad som än fallit honom in. Jag vet inte vad man ska säga om Bulworth – det är en kaotisk politisk satir som man skulle kunna tro är intressant nu såhär i efterhand. Men den var nog lika intressant då som nu. Om man med “intressant” menar… knasig.

Här spelar han en uttråkad senator som drabbas av ideologisk depression, slutar äta och stannar uppe tre dagar i raken, varpå han blir knäpp, lejer en lönnmördare på sig själv och i media börjar häva ur sig sanningar till höger och vänster (bokstavligt talat) varpå han sticker till Harlem, lär känna gatusmarta Halle Berry och beslutar sig för att rappa allt han säger (!) vilket leder till en hel del pinsamma och jönsiga – men onekligen väldigt roliga – upptåg.

Alla är med?

Det är en minst sagt uppriktig politisk satir ur Clinton-eran, och inte helt ointressant som en film som både är före sin tid och tidlöst obekväm – intrigmässigt är filmen rätt slarvig och ologisk, men ingen som inte menar allvar med sin kritik skulle lyckas göra en sådan här film, som både är knasig och märkligt självsäker och avslappnad i tonen.

Ingen skulle dock kunna göra filmen idag – vem vill skoja om kulturell appropriering? – men å andra sidan är den bara en av många politiska satirer på 90-talet som satte fingret på den mediekorruption som genomsyrar och omöjliggör ordentligt politiskt arbete i framför allt USA. Märkligt hur de slutade göras. Hej Trump.

THE CLIMB

Här har vi varit förut. Eftersom Internet inte fanns (praktiskt taget) gjordes även A) mindre indiefilmer B) för bio.

The Climb distribuerades mig veterligen aldrig till Sverige, så jag har noll att rapportera om den, men en solig medelklassmelodram om “manlig självbild” med John Hurt (RIP) och David Straitharn, skulle jag köpa för en femma (eller kanske till och med en hel tia!) om jag hittade den på VHS.

CLOCKWATCHERS

90-talet går mot sitt slut, och så även den hippa, moderna unga komedin. Clockwatchers är ett till exempel på den typ av film som inte görs längre – det är inte direkt en komedi, men smart nog att inte bli för allvarlig, den är gjord av människor som är tillräckligt begåvade för att ha valt att bli filmare (en dyrare och mer komplicerad sak då) vilket gör den estetiskt tilldragande och tekniskt påhittig.

Toni Collette, på den tiden då hon var känd som “hon från Muriels bröllop“, spelar en musig kvinna som anländer för ett jobb som vikarie i ett kontorslandskap – mer eller mindre en absurd Kafka-mosaik, där ingenting har någon som helst mänsklig kontakt med något annat. Hon lär känna ett par andra vikarier – spelade av Alanna Ubach, Lisa Kudrow och Parker Posey – och tillsammans inser de att livet som vikarie är otacksamt och urtråkigt, att arbetsmarknaden är korrupt och kompisbaserad och att inte ens deras egna vänskap är helt genuin, eftersom det centrala de har gemensamt är, just, deras meningslösa jobb.

I modern filmhistoria är det en intressant vägkorsning kring Office Space, “Sex and the City” och till och med Matrix, men mest av allt är det bara en svårdefinierbar, vardagssuggestiv och ovanligt ambitiös och intelligent film. Regisserad av Jill Sprecher som inte gjort mycket efter detta – jag vet inte varför, men det blir ju alltid mulet på himlen nuförtiden när man ser resumén hos kvinnliga regissörer som liksom aldrig riktigt fått finnas.

FEAR AND LOATHING IN LAS VEGAS

Terry Gilliams trippfilm, efter Hunter S. Thompsons kultbok, blev sågad av kritikerna när den kom men har sedan dess blivit en klassiker…

För vissa.

Jag har själv svårt för Gilliam och Fear and Loathing in Las Vegas ser jag inte poängen med. Det är kul att se Johnny Depp och Benicio del Toro vara utspårade – vilket är allt filmen handlar om… ja, det är kul i 20 minuter kanske, sen fortsätter filmen. Jag är inte säker på att alla som gillar den sett den från början till slut. Festen blir tråkig tidig, liksom.

Thompsons bok är ett mindre mästerverk, och filmen hade kunnat handla om galna människor i en galen värld som tycks fallit av sina hjulspår i slutet av 60-talet. Istället är det en drogfetischerande film som är strikt pornografisk i sin inställning till “galenskap”. Det ska vara kul för att det är galet. Slut på idé. Varje poäng man kan få för sig att filmen har är en hägring, ingen scen har en orsak att finnas, Thompsons personlighet och självbiografiska aspekt är helt borta.

Jag tycker inte ens att skådespelarna är speciellt bra – det känns inte som att Depp och Del Toro försöker gestalta karaktärer, utan snarare som att de är med i ett avsnitt av SNL. Inte tror jag att Gilliam bryr sig om det – och med en bakgrund i Monty Python kan jag inte riktigt klandra honom – men galet + galet och stil + stil blir inte mer än en lång musikvideo.

Jag kan vara partisk dock, eftersom jag tycker filmen är så otroligt tråkig att titta på.

GODZILLA

Som jag tidigare nämnt så var 1998 sommaren då världen förlorade sin lyster och blev lite mer krass för mig.

Jag överdriver förstås för ironisk effekt, men sant är att en tolvåring har mycket bättre intuition än en elvaåring. Sommaren 1998 hade jag lärt mig att man faktiskt kunde ha förväntningar på en film när man gick och såg den.

Och filmen man skulle gå och se om man var tolv år sommaren 1998 var tveklöst Roland Emmerichs Godzilla. Puff Daddys” Come With Me” pumpades på MTV och jag vill minnas att de hade Godzilla-tema på McDonald’s eller nåt sånt. Det var en fet satsning, och en av de sista filmerna jag kan minnas som kom med en sådan där Stor Kampanj.

Så okej… de flesta vet att den här filmen är ruttet som ett fem år gammalt ägg, och det finns gott om nostalgirecensioner att googla fram för den som vill se en genomgång. Vare sig man letar efter en Godzilla-film eller en Hollywood-blockbuster så är filmen en absurd och trög, ful och högljudd sumprulle med ovanligt mycket fisk.

Även som tolvåring tyckte jag att filmen var… “okej”. Den gav mig ingenting, men jag upplevde inte att jag hade anledning att klaga eftersom jag gått till biografen på fri vilja.

Lärdom: En film som en tolvåring tycker är okej är dålig. En tolvåring har bara inte nog med kapacitet att förstå det.

THE HORSE WHISPERER

En av de stora dragplåstren 1998, en film som fortfarande går på TV och en film som jag tror fortfarande är populär… med Robert Redford som cowboy-mystiker som tar hand om hästen som symboliserar helande. Kristin Scott Thomas är citykvinnan som måste lära sig att bli mer kvinnligt mjuk och dottern Scarlett Johansson tolvåringen som blir handikappad av en traumatisk hästolycka.

Jag vet inte vad man ska kalla den här filmen – i grunden är det en väldigt konstig blandning av Kort möte-romantik, kvarglömd kommersiell 80-talskitsch, förlegade stereotyper och moraliseringar från 50-talet, musikvideoballadsestetik från 90-talet och allmänt smaklösa slag under bältet i jakt på krokodiltårar från publiken.

Filmen faller in under kategorin “skamlöst publikfriande och helt absurda snyftare som folk borde vara smartare än att gilla men som istället bevisar att människan är en märklig varelse” – här kan vi även räkna in Ghost.

LAWN DOGS

Så okej… alla gamla indiefilmer från 90-talet är inte fantastiska. Lawn Dogs utspelar sig i ett gated community där Sam Rockwell spelar working class hero-lonern som klipper folks gräsmattor. Han blir kompis med en tioårig tjej, och folk tycker han är knäpp – men kanske han bara är gay.

Säga vad man vill om “kontext” – jag tjatar ofta om att filmer inte blir bra bara för att de har en – men 90-talet var ytligt på ett sätt jag inte önskar se igen. Idén om en film som handlar om något är intensiv över den här filmen, och varje scen vet precis hur den ska manifestera Det Den Har på Hjärtat. Men det finns inte riktigt något där.

Men, återigen, filmen har fina aspekter och man kan bli nostalgisk över tiden då sådana här filmer fanns på menyn.

THE OPPOSITE OF SEX

The Opposite of Sex hade ett längre efterliv eftersom den blev poppis på VHS och ibland på TV – det var så jag såg den när det begav sig, även om jag inte var riktigt gammal nog för att förstå den då.

Jag har sett om filmen sedan dess och tycker det är en rätt dynamisk film – den är ironisk och självmedveten precis som trenden gällde på 90-talet (Christina Ricci har huvudrollen och kommenterar allt som händer i en berättarröst) men otroligt nog blir den inte odräglig eller självbesegrande.

Detta eftersom den kompromisslöse regissören/manusförfattaren Don Roos vet vad han håller på med. Manusets smarta och skarpsynta cynism kommer helt klart från honom – filmen handlar om ett bråkigt sextonårigt skilsmässobarn (Ricci), som verkar vilja förstöra allas tillvaro. Hon tvingas bo hos sin homosexuelle halvbror (Martin Donovan, ett annat underskattat 90-talsansikte) men efter att ha förfört dennes pojkvän och flytt börjar en härva av melodramatiska och smått makabra händelser.

Filmen vet dock vart den ska dra sina gränser och eftersom Roos inte närmar sig världen utifrån cynism, utan trots den, så blir filmen en jordnära och trovärdig berättelse som samtidigt är totalt krass och desillusionerad. Det går att se som en slags uppriktighet mot livet – återigen, när 90-talets hipsterismer fungerade som bäst ledde till saker som vi kanske aldrig får se igen.

PLUMP FICTION

Så har vi motsatsen. Den raka, raka motsatsen.

När jag var en brådmogen tolvåring kallade jag den här filmen för “tam” och att den var “laddad med humor” men “knappast dödligt kul”.

De formuleringarna är mer begåvade än något som händer i den här låtsasparodin som är sämre än du någonsin skulle kunna föreställa dig.

Otroligt nog har jag sett om filmen för den här listan – det mest intressanta jag kan säga om den är att den symboliserar ett 90-tal som är på väg att nå slutstationen. Min genomgående teori om årtiondet har alltid varit att 90-talsfilmerna symboliserade sig själva på ett ytligt popkonstliknande sätt – GoldenEye (1995) var James Bond för James Bonds skull, Clueless var high school för high schools skull, Scream (1996) var slasherfilmer för slasherfilmens skull och Plump Fiction är Pulp Fiction (1994) för Pulp Fictions skull.

Missförstå nu inte detta för något som betyder något som skulle vara tillräckligt för att se filmen. Den är ofattbart kass.

QUEST FOR CAMELOT

Som alla minns hade Disney en stor renässans vid det här laget, och andra studios var inte sena med att försöka rida på deras våg. Denna film – som senare gick upp i Sverige under titeln Det magiska svärdet – kampen om Camelot – var Warners försök att göra en gamla skolans äventyrsfilm med musikalnummer, dramatik och festliga sidekicks.

Det är inget fel på den, men jag skulle behöva leta i år för att hitta något genuint att rekommendera den för.

Fast filmen innehåller en drake med två huvuden som jag tror ska vara en Weinstein-referens. Alltid något.

På svenska biografer dessa veckor kunde man se franska thrillern K, danska Ön i Fågelgatan och En amerikansk varulv i Paris. Vilket utbud!

FREDRIK FYHR

Visa / dölj kommentarer (0)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *