Game of Death (1978)

En puristisk genomgång av Bruce Lee skulle inte nämna Game of Death. Det finns flera exempel att jämföra med – ”Tintin och hajsjön”, kanadensiska Pippi Långstrump, Metallica efter Cliff Burton, Tarzan efter Johnny Weissmuller, BingoLotto efter Loket. Men nu är det så att Game of Death är ungefär lika känd som alla andra Bruce Lee-filmer, den återkommer ständigt och jämt i boxar och ingen orkar hålla koll på att det inte är en ”riktig” Bruce Lee-film.

Inte förrän de ser den, förstås, då det blir väldigt uppenbart.

Först och främst bör man nämna filmen som aldrig blev av. Filmen som Game of Death skulle vara. Ett sätt att locka till sig intressanter är att nämna Quentin Tarantino, så häng med för han var så fascinerad av den att han lät Uma Thurman ha den gula jumpsuiten i Kill Bill… som förstås var den som Bruce Lee hade i slutet av Game of Death.

Lee hade börjat inspelningen när han fick erbjudandet att göra Enter the Dragon – en film gjord i Hollywood, på en budget han inte kunde tacka nej till, och även filmen som skulle bli hans stora internationella genombrott. Han dog alltså tekniskt sett innan hans sista två filmer var klara – och den allra sista, Game of Death, blev aldrig av.

Den ursprungliga storyn var en Tarantino-vänlig high pitch som långt senare smög sig in i neokultfilmen The Raid – i den spelade Lee en pensionerad kung fu-mästare som via den koreanska maffian tvingas in i ett tiovåningshus för att hitta ett värdefullt objekt (som han inte får veta något om). Naturligtvis finns objektet högst upp, och naturligtvis gick hela filmen ut på att Lee slog sig igenom varje våning. Jag antar att det skulle vara ungefär som ett TV-spel – på varje våning fanns en ny fiende, och tydligen skulle varje fightscen gå ut på att Lee listade ut motståndarnas tekniska svagheter. 100 minuter film spelades in, allt som allt, men det förblir ett mysterium vad allt skulle leda till – Wikipedia förklarar för mig att Lees karaktär i ”slutet” lämnar byggnaden utan att se vad som finns på högsta våningen. Vem vet om detta var ett alternativt slut, eller om det hade att göra med någon intrigdel som aldrig filmades. (Jag antar att inget manus skrevs).

Bara runt tio minuter av det här är med i Game of Death, som filmen ser ut när du gör misstaget att se den – de sekvenserna består av Lee i några av de där våningarna, fajtandes mot tre fiender, en av vilken är gigantiska basketproffset Kareem Abdul-Jabbar. Det kan vara tal om råmaterialets skick, men dessa sekvenser känns råare och mer brutala än något som Lee tidigare gjort – därmed inte sagt att det riktigt matchar det bästa i Enter the Dragon eller Fruktans nävar (1972), men de håller verkligen måttet. Det finns inget som inte säger att Game of Death hade kunnat bli hur bra som helst.

Det som istället hände var ju tyvärr att Lee dog. Han lämnade inte efter sig mer än fyra filmer, och Game of Death hamnade på hyllan ofärdig. Han var älskad, saknad, helgonförklarad… och lukrativ! I Hongkong dröjde det inte länge förrän han började ”dyka upp” igen i filmer som hade titlar i stil med Re-Enter the Dragon, Enter Another Dragon, Exit the Dragon, Enter the Tiger. Et cetera. Lee var fortfarande död, men i dessa filmer (populärt kallade ”Bruceploitation-filmer”) hade man använt Lee-material och klippt in det i ”nya” produktioner, som i övrigt var skrattretande dåliga. Detta öppnade också upp för flera Bruce Lee-kloner med namn som Bruce Li, Bruce Ly, Bruce Le… ja, ni förstår.

Game of Death kom att bli både inspirerad av, och en stor inspiration till, den här trenden. Rimligen kom den att inleda ”boomen” för subgenren, men det var inte den första, så jag antar att Raymond Chow, Lees gamla producent, noterade trenden och rappt kapitaliserade på den.

Robert Clouse, som regisserade Enter the Dragon, fick det otacksamma jobbet att hyra tillbaka lite gamla skådespelare och göra en ”ny” Bruce Lee-film utefter principen att inte ha Bruce Lee med i den.

Och det är här, mina damer och herrar, som vi når den korta sammanfattningen om vad som gör Game of Death komiskt dålig: Man använde sig inte av Lees ursprungliga material, utan filmen försöker istället övertyga oss om att vi tittar på storyn om Billy Lo, en världsberömd kung-fu-filmstjärna som hämnas mot ett brottsyndikat som försökt ha ihjäl honom.

Om Billy Lo spelas av Bruce Lee? Nej. Han var som sagt oförmögen att komma till inspelningen pga död. Istället använde man två lookalikes, gömda bakom solglasögon. Om någon av dem ser ut som Bruce Lee? Nej. Inte ens med solglasögon? Nej. Om någon av dem slåss som Bruce Lee? Nej. Ingen kunde ens röra sig som Bruce Lee.

Trodde de verkligen att någon skulle acceptera det här? Tja, jag antar det… och samtidigt inte. De här ”Sikta mot stjärnorna”-versionerna av Bruce Lee är mer ofta än sällan filmade bakifrån, från knepiga midjehöjder eller placerade helt i skuggan. Det är en studie i bakhuvuden och axlar. Men vid ett tillfälle har man till och med klippt in en stillbild på Bruce Lees ansikte och placerat det över ersättarnas!

Som om inte det var illa nog så är filmen i övrigt jönsig nog som det är. Lee-filmerna hade alltid vissa 007-komplex men här är det löjligt – man har till och med en titelsekvens snodd från I hennes majestäts hemliga tjänst och ett soundtrack av John Barry som plagierar sig själv som om någon bett honom.

I det narrativa experimentet – eller vad man ska kalla det – så fejkar Billy Lo sin egen död. Smakfullt nog använder man arkivmaterial från Lees begravning för att gestalta detta; vi får till och med se Lees öppna grav! (Så Bruce Lee är faktiskt med i den här filmen… typ). Colleen Camp spelar Billys tilltänkta flickvän, en sångstjärna som har en hit med någon softrock-ballad eller annan. Det knasiga Kalle Anka-liknande brottssyndikatet som försöker ha ihjäl honom opererar i showbusiness-branschen som ett slags stjärnornas SPECTRE… de har människor överallt! Så varje Hollywoodstjärna är egentligen en brottsling. Typ.

Game of Death är verkligen fascinerande, på sitt sätt. Det är den enda film som gjorts som egentligen inte är en film. Storyn består av biroller som agerar mot ett spöke, som då och då manifesteras i form av  visuella operationer från ett cinematiskt slakteri. Efter mycket segdraget om och men klipper sig filmen fram till de där sista tio minuterna – följt av ytterligare ett par, då ”Billy” slåss mot de ”nya” skurkarna. Då använder sig  filmen av arkivmaterial som vi sett bara några minuter tidigare.

Fastän det hela är skojigt är det också långtråkigt – och fastän filmen är ett enda långt skämt så kan man uppleva en olustig eftersmak när den är slut. Det vore en sak om den riktiga Game of Death inte kommit så nära att färdigställas som den ändå gjorde. Som det är nu känns det som att filmen kränger stöldgods från ett dödsbo.

FREDRIK FYHR


PS.

I många Bruce Lee-boxar brukar en film kallad Game of Death II ingå. Den filmen, ofta kallad Tower of Death, är visserligen levererad av Godlen Harvest och Raymond Chow, men det är också tvättäkta bruceploitation-skräp och en film som är för dålig att recenseras i det här sammanhanget.


GAME OF DEATH

1978 Hongkong, USA. färgfilm 35mm 2.35:1. Regi: Robert Clouse. Manus: Jan Spears (Robert Clouse). Producent: Raymond Chow. Huvudsakliga skådespelare: Colleen Camp, Gig Young, Dean Jagger, Hugh O’Brien, Mel Novak, Robert Wall, Kareem Abdul-Jabbar, Danny Inosanto, Roy Chaio. Foto: Godfrey A. Godar, Tadashi Nishimoto. Klippning: Alan Pattillo. Musik: John Barry. Produktionsbolag: Columbia Pictures, Golden Harvest. Svensk distribution: Atlantic (DVD, 2004). Kategori: Studioproduktion, genre/action, high concept/nischad. Genre: Action, thriller. Stil: EMS. Premiär: 23 mars 1978 (Hongkong). Svensk premiär: 26 maj 2004 (DVD).

Omdöme: Tunn och totalt undergestaltad serietidningsintrig som blir lika delar ologisk och absurd genom en helt ohållbar retroaktiv klippningsstrategi.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *