Loving Vincent

Alla som har hört talas om Loving Vincent vet att det är en oerhört vacker film, och de flesta förstår nog att det är en film som bör ses på bio.

Jag såg den aldrig så, omsluten i mörker på en stor duk, och jag måste såklart påpeka det. Säkerligen betyder det att min entusiasm för filmen är mer dämpad. Det måste helt enkelt ha varit mer av en upplevelse att se filmen på bio, då man är så nära filmens textur att man nästan stendahlskt kan vandra in i dess värld.

Att se filmen i hemmets lugna vrå innebär att man ser filmen med nyfikenhet, snarare än underkastelse, som att man undersöker en mystisk hemlighet snarare än får en uppenbarelse. Det man har framför sig har man ju makt över, och inte vice versa. En bra film ska ju inte ge dig vad du vill ha – en bra film ska göra med dig vad den vill.

Ändå gled filmens effekter in och ut ur mitt medvetande rätt bra medan jag såg den. Den oljemålade animationen, som tycks blöda fram ur mörkret, ger en något av en tripp. Då och då, när filmen är som bäst, följer man med i den som om man fallit överbord och driver i dess hav.

Oundvikligen är det dock så att om man fokuserat mindre på handlingen och intrigen när man sett filmen på bio så gör man det motsatta när man ser filmen själv.

Till att börja med är det naturligtvis en besvikelse att filmen inte i första ledet handlar om Vincent van Gogh – istället är det en mysterieintrig som handlar om spaningar efter hans död. Huvudpersonen Armand (Douglas Booth) är en kringstrosande ung man som får i uppdrag av sin far, en brevbärare spelad av Chris O’Dowd, att leverera ett brev till Theo, Vincents bror.

Utan vidare motivation förvandlas hans resa till en slags deckare – var och varannan människa är nyfiken på honom, och alla har berättelser och motsägelsefulla anekdoter att berätta. Han var disciplinerad och hårt arbetande, eller kanske bara en självmordsbenägen galning – i flashback efter flashback får vi se olika figurers minnen, brottstycken av hans liv, saker som kan betyda ditt eller datt.

Ja, meningen kan man ju undra över – Armand blir nyfiken på Vincents hemligheter och motstridigheter, varför han egentligen var så olycklig och naturligtvis om det verkligen var han som höll i pistolen. Den där raddan figurer blir plötsligt misstänkta i en Christie-intrig, men det förblir oklart vad mysteriet egentligen är.

När filmen var klar blev jag inget klokare på den. Ärligt talat har jag oerhört svårt att förstå motivationen bakom den. Dess bilder är vackra, men också märkligt menlösa, och tekniken bakom filmen är på gränsen till parodiskt omständlig – man har spelat in filmen med riktiga skådespelare bakom green-screens, opererat in Van Goghs målningar i bakgrunden och sedan låtit ett team konstnärer måla varje bildruta för hand.

Resultatet är egentligen en rätt knepig korsning mellan det organiska och det mekaniska – det mekaniska vilket är särskilt märkbart i filmens utförande i övrigt. Manuset har ohyggligt oinspirerade dialoger och skådespeleriet är lika förutsägbart som i “Poirot” på TV. Alltsammans är Loving Vincent nästan identisk till en obetydlig B-film från 1930-talet… hade det inte varit för det som gör den så ovanlig. Men varför filmen gjorts? Det är den stora gåtan. För “konsten”? Ett konstlöst svar, som passar den märkliga konstlöshet som genomsyrar den här… produktionen.

FREDRIK FYHR

Visa / dölj kommentarer (1)

En tanke om “Loving Vincent

  1. Pingback: Videosöndag 10/6 2018 | Videosöndag

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *