All the Money in the World

Det finns inte en chans att All the Money in the World kommer att gå till historien som något annat än filmen där Ridley Scott bytte ut Kevin Spacey mot Christopher Plummer som en katt landar på fötterna efter ett fall från ett brinnande hus. Historien är välkänd nu, så jag hänvisar till google för den nyfikne. Vill man så kan man spåra bytet i filmen – inte minst kan olika frisyrer skärskådas – men på det stora hela är det bara ett imponerande exempel på Scotts extrema pragmatism. Inte alla regissörer hade kunnat lyckats med tricket – inte heller bör alla försöka. Scotts handlingskraftiga tendenser råkade passa den här situationen utmärkt.

Det är förstås synd att filmen inte fungerar bättre. Till största delen är det en glorifierad version av en TV-film, men det största problemet är ett överflöd av idéer och en inkonsekvent attityd till form.

Filmen skildrar kidnappningen av John Paul Getty III, den sjuttonåriga sonsonen till miljardären Jean Paul Getty (Plummer). Han blir kidnappad i Rom, av män som förutsätter att de kan få hur mycket pengar som helst. De räknar inte med att Getty inte kommer vilja betala lösensumman, eftersom han helt enkelt är en girig jävel. Michelle Williams, som praktiskt taget alltid är bra, spelar pojkens mamma, som är den som kidnapparna står i kontakt med och som får kämpa för att få pojken tillbaka. Hennes historia med Getty är redan komplicerad, och det går inte att förklara över luren varför pengarna inte kan trollas fram.

Eftersom vi hoppar fram och tillbaka i tid och plats är filmen som en jongleringsakt som aldrig riktigt synkar i tempot – All the Money in the World handlar om minst tre saker samtidigt, och då börjar den med en rätt matig bakgrundshistoria som förklarar Williams man, hans misslyckade relation med fadern, och hur Getty finner en möjlig protegé i sin sonson (som senare blir kidnappad).

Vi har bakgrunden, vi har pojken som blir kidnappad, vi har mamman som kämpar mitt i ett mediedrev och Getty, ovillig och avskalad i sin flygel som en Charles Foster Kane.

Det mesta i filmen talar för att Scott är mest intresserad av Getty – särskilt mot slutet finns ett par visuella indikationer på att Scott ser berättelsen som en historisk, en där Getty blir en kall maktfullkomlig tyrann i symboliskt nedstigande led till Romarriket. Pengar är aldrig bara pengar, och det viktigaste är att ha disciplin nog att spela spelet. Människor är utbytbara och en gyllene regel är att ingenting skänks bort.

Att betala lösensumman vore alltså att gå mot protokollet som Gettys liv dirigeras efter. Han verkar känna genuin kärlek för pojken, men den sorg som kan uppstå i hans bröst om pojken skulle dö verkar vara en avlägsen abstraktion för honom, en möjlighet som inte riktigt når hans huvud. Tanken att något skulle vara viktigare än pengar registrerar inte hos honom – han har inte fantasi eller erfarenhet nog att veta hur människor i verkligheten faktiskt fungerar. Det verkar som att filmen också föreslår, om än aldrig särskilt tydligt, att kidnapparna ironiskt nog har en liknande iskall relation till kapitalism som livets alfa och omega.

Denna spegling syns dock bara då och då i filmen – överhuvudtaget blir inte mycket sagt och gjort i den. Istället faller filmen isär, sakta men säkert, i en myriad av intrigdelar. Mamman måste jobba där hon står, Getty är frånkopplad från allt som händer, och pojken vet heller ingenting om sitt öde. Alla är på varsin ö och stretar åt olika håll, i en film som borde försöka sammanbinda dem.

Något som förstärker förvirringen är en annan stor brist – ett överflöd av hål i berättandet. För att fatta mig kort håller jag mig till det största problemet, som handlar om tid och information. Vid någon punkt i filmen får vi veta att pojken varit kidnappad i flera månader, men ingenting vi sett föreslår att det gått mer än några dagar. Vi tvingas ställa om inför vad vi ser, men inser snart att vi inte vet hur mycket tid som passerar mellan någon scen.

Detsamma gäller för vad karaktärerna vet och inte vet. När en karaktär får reda på något så vet vi inte om den andra vet samma sak eller inte – ibland verkar det som att vi kan utgå ifrån det, men lika ofta visar det sig att vi haft fel. Ibland verkar karaktärer kommunicera via telepati, eller som om de sett scener de inte var med i.

Sådana här teknikaliteter kan låta som hårklyverier, men när de översvämmar hela filmen så blir den svår att uppskatta eller ens förstå. Särskilt Gettys interna kamp är svår att närma sig när vi inte vet vad han vet och inte vet om kidnappningsdramat, eller när han vet eller inte vet det. Det leder till att hela handlingen känns godtycklig, som om vi ser saker slängas upp och sys ihop utan att vi förstår hur det går till. Sättet filmen skummar igenom sig själv går ner till minsta detalj – filmens final är särskilt irriterande, då flera människor springer omkring åt olika håll och allt de säger verkar gå emot vad de håller på med.

Eventuellt kan de här luckorna ha något att göra med efterproduktionen – man vet aldrig med Scott, som älskar att kasta in publiken i sina filmer utan att förklara saker, men som också har en särskild relation till begreppet Director’s Cut. Det är svårt att säga om Kevin Spaceys framträdande på något sätt var en pusselbit som fick filmen att fungera bättre, men det är förstås svårt att säga säkert.

Ändå hänger den versionen kvar i mitt bakhuvud, fastän jag naturligtvis inte sett den. Kanske den kommer att grävas upp om flera år, och kanske den då kommer att ge ett fascinerande retrospektiv. I verkligheten är avskyvärda handlingar svåra att ha överseende med, och den kyla som många efter #metoo finner sig vara ute i är helt rättvis. Men i All the Money in the World är Getty också en avskyvärd figur – kanske det en dag visar sig att Spacey gjorde inte bara sin sista roll, utan sitt livs.

FREDRIK FYHR


ALL THE MONEY IN THE WORLD

2017 USA, Italien. 132 min. svartvit- och färgfilm/codex ARRIRAW 3.4K (DI 2K). DCP. 2.39:1. Regi: Ridley Scott. Manus: David Scarpa, efter boken av John Pearson. Producenter: Chris Clark, Quentin Curtis, Dan Friedkin, Mark Huffam, Ridley Scott, Bradley Thomas, Kevin J. Walsh. Huvudsakliga skådespelare: Michelle Williams, Christopher Plummer, Mark Wahlberg, Romain Duris, Timothy Hutton, Charlie Plummer, Marco Leonardi, Giuseepe Bonifati, Nicolas Vaporidis, Andrea Piedimonte Bodini, Guglielmo Favilla, Charlie Shotwell, Andrew Buchanan. Foto: Dariusz Wolski. Klippning: Claire Simpson. Musik: Daniel Pemberton. Scenografi: Arthur Max. Kostym: Janty Yates. Produktionsbolag: TriStar Productions, Scott Free Productions, Imperative Entertainment, Panorama Films, RedRum Films. Svensk distributör: SF Studios (DCP, 2018). Kategori: Verklig händelse (drama/thriller), auteurproduktion, mellanproduktion samproducerad mellan företag under studiostöd. Genre: Drama, inslag av melodram, thriller, panorama toner av kungaspel. Struktur: Biopic-upplägg med visst parallellberättande, överlag 3/5. Stil: EMS-MS med tendens till rörliga etableringar och inslag av cinema varite vid behov. Premiär: 18 december 2017 (Los Angeles). Svensk premiär: 26 januari 2018 (DCP), 11 juni 2018 (DVD/BR/VOD).

Omdöme: Desorienterad skildring av en verklig händelse vars intrig (som förutsätter en del exposition) lider av ett genomgående mönster av logikluckor och faktahål – även tematiskt obalanserad, då symbolism vigs åt en del av berättelsen utan att det har någon tydlig koppling till helheten eller de övriga delarna. Visuellt proffsig och snygg, men formellt trasig.

Visa / dölj kommentarer (0)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *