Professor Marston and the Wonder Women

Så, såhär var det – serien Wonder Woman (eller “Mirakelkvinnan” om man lever i det förflutna och även kallar SVT för “Kanal 1” och “TV2” samt EU för EG) skapades av en psykolog vid namn William Moulton Marston. Han var en uppfinnare som även hade på CV:t att han skapat den moderna lögndetektorn – inte helt okinky, när allt kommer omkring, och Professor Marston and the Wonder Women vill berätta hans historia. I filmen är han spelad av Luke Evans, och vi ser honom bli förhörd av någon äldre kvinna som vi antar är väktare av moralens lag och ordning. Hon vill ta reda på om hans serie är osedlig – vi ser att han svarar på ett sätt som döljer ordens verkliga innebörd, medan han blickar ut genom fönstret och filmen följer.

Vi känner igen det här upplägget från en myriad av andra filmer, och de konserverade tekniska greppen är vad som hindrar det här från att vara en så bra film som det hade kunnat bli. Som det är nu är den inte pjåkig – sebar, på det där igenkännbara biopic-sättet, och intressant här och var.

Ta Marston själv, till exempel. Han är den typ av kis som undervisar på universitet, tänker ihop lögndetektorn och fantiserar ihop Wonder Woman. Han blir naturligtvis ivrigt betraktad av sina studenter, då filmen börjar år 1928, när han fortfarande har ett universitetsjobb. Bella Heathcote är briljant vald i rollen som ambitiös student – vi tror genast att hon är ute efter något mer än bara bra betyg, av ingen annan anledning än att hon spelas av Bella Heathcote (som jag tror fötts fram i ett laboratorium i ett experiment som gått ut på att återskapa Heather Graham anno 1997).

Marston är dock gift, med den ack så saltiga Elizabeth (Rebecca Hall) vars stolthet är hennes egen värsta fiende. Till sin make säger hon nonchalant att han väl får göra vad han vill med sitt liv – därefter går hon till Olive (Heathcote) och sätter ner foten: “Don’t fuck my husband.”

Olive förklarar att hon inte alls haft några dunkla avsikter, och att hon är trött på att bli oseriöst behandlad – Elizabeth känner sig med viss tvekan manad att ursäkta sig och acceptera flickan. Trion blir därefter vänner, och vänskapen blir sakta men säkert en polyamorös kärlekshistoria. Det börjar melodramatiskt men blir mer och mer sociopolitiskt – Olive har en ung man som är konservativt lagd och som inte uppskattar akademikernas dekadenta stil och själv vet hon inte om hon tycker om William eller Elizabeth mest. Dessa figurer lever i tider som är känsliga för vad som helst, så vi kan ana att de kommer att lära sig mer om sig själva ju mer de… “experimenterar”.

Eftersom paret Marston under den här tiden utvecklar lögndetektorn – ja, Elizabeth också, såklart, för “bakom varje framgångsrik man”… – blir situationen mer och mer kinky. Olive må säga si och känna så – bäst blir det att spänna fast henne i en stol och mäta hennes puls. William är klar över idén att underdånighet är något njutbart. I sina bästa stunder ger filmen en inblick i hans syn på njutning som en oändlighet, och den ställer nästan frågan vad det verkligen innebär att finna sig själv, när man väl börjar inse att de vägar samhället erbjuder inte är de sanna.

Det är synd att filmen inte är lika visionär när det kommer till formen. Det enklaste sättet att förklara dess tillkortakommanden är att nämna överanvändandet av montage – jag räknade minst fem. Scener existerar för att presentera information om vad som pågår, i dialog förstås, varefter vi ser emotioner genom de här svepande sekvenserna som inte innehåller något att väcka ens känslor för. Ibland sveper montagen igenom omöjliga mängder tid – vi hinner knappt märka att en figur säger farväl till en annan förrän de skaffat sig ett helt nytt liv. Deras handlingar och motivationer kommer inte utav en naturlig serie händelser, utan det ena hoppar bara hage över till det andra i ett ytligt svep. Det här är grepp som filmskapare använder när de inte vet hur de ska göra ett drama av handlingen, eller hur de ska få publiken att känna vad de känner för ämnet. Det är inte överraskande för mig att filmens auteur – Angela Robinson – tidigare mest regisserat TV-serier.

Mycket av vad filmen vill ha sagt blir helt enkelt inte sagt. “Vem är du att döma oss?” säger William till den där förhörstanten, men vi kan bara anta vad han menar. Vi vet att han haft kul med sina två kvinnor, montagen har berättat det för oss, men filmen poserar oförtjänt med en poäng den inte införlivar, och ett nyanserat karaktärsporträtt som inte finns.

En kanske ännu märkligare detalj är att Marstons genombrott med Wonder Woman hamnar i skymundan – hans utgivare spelas av Oliver Platt, som återigen tagit chansen att spela en figur som sitter bakom ett skrivbord under större delen av filmen (den enda rollfigur Platt verkar vilja göra). Att filmen marknadsförts med denna pitch är väl kanske inte så konstigt – filmen släpptes i samma veva som Wonder Woman, och det var förstås väldigt smart tänkt för en liten indiefilm som denna – men det är ändå lite svårt att förstå vad för poäng det har i själva filmen.

Detta eftersom denna film inte riktigt vet vilka delar av berättelsen som är viktigare än andra – det skvallrar om en filmskapare obekant med form, och de mer finkänsliga aspekterna av filmskapande och bildberättande. Filmen har en intresseväckande story som i slutändan är lite bättre än själva filmen.

FREDRIK FYHR


PROFESSOR MARSTON AND THE WONDER WOMEN

2017 USA färgfilm/codex (Arri Amira). 108 min. 2.35:1. DCP. Manus och regi: Angela Robinson. Producent: Terry Leonard, Amy Redford. Huvudsakliga skådespelare: Luke Evans, Rebecca Hall, Bella Heathcote, Connie Britton, Monica Giordano, JJ Feild, Chris Conroy, Oliver Platt, Maggie Castle, Alexa Havins, Shanon Kubo, Allie Gallerani, Christopher Jon Gombos, Forry Buckingham, Stacy Fischer, Gabriella Nail, Frank Ridley, Ken Cheeseman, Tom Kemp. Foto: Bryce Fortner. Klippning: Jeffrey M. Werner. Musik: Tom Howe. Scenografi: Carl Sprague. Kostym: Donna Maloney. Produktionsbolag: Stage 6 Films, Boxspring Entertainment, Topple Productions, Opposite Field Pictures. Svensk distributör: Lucky Dogs (DCP, 2017). Kategori: Mellanindie, diverse företag i samarbete med prestigedistributör, biopic/verklig händelse, viss anknytning till nischad publik (serier). Genre: Drama, biopic, inslag av komedi, svart komedi, melodram, modern historieskildring. Struktur: 3/5. Stil: EMS. Premiär: 9 september 2017 (TIFF). Svensk premiär: 8 december 2017 (DCP), 16 april 2018 (DVD/BR/VOD).

Omdöme: Konventionellt genomförd biopic med diverse halvmesyrtendenser – melodramatiska klichédialoger och exposition, inget bildberättande annat än montage och mekanisk narrativ framåtrörelse – som arbetar för att den ovanliga berättelsen, den potenta tematiken och de hängivna skådespelarna inte ska få blomma. Tillräckligt bra isolerade saker för att vara knappt rekommenderbar, men irriterande medelmåttig i formen.

Visa / dölj kommentarer (0)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *