L’Ange (1982)

mästerverkfont

Förra veckan skrev jag, i en recension på animeklassikern Akira (1988), att filmer inte gör bäst i att berätta berättelser, eftersom de består av bilder – bilder fördunklar betydelser snarare än framhäver dem. Film är därför egentligen en bildmaskin, och din upplevelse hänger på din tolkningsförmåga. Tokigt nog snubblade jag därefter över Patrick Bokanowskis L’Ange (1982), ett fascinerande exempel på precis vad jag menar.

L’Ange faller under kategorin “experimentfilm”, vilket gör att många genast sorterar undan den i en sällan besökt del av den mentala hyllan kallad “konstfilm”. Den har ingen handling – konventionellt sett – och den består bara av bilder, effekter mellan ljus och mörker, jämförelser mellan perspektiv, upprepningar och upprepningar, jämförelser och upprepningar, jämförelser, jämförelser, och upprepningar, upprepningar, upprepningar och jämförelser, och upprepningar…

De som inte har tålamod med det okonventionella retirerar gärna till undanflykter för att slippa behöva engagera sig – de kan kalla en sådan här film för “nonsens” eller (en ännu mer populär undanflykt) något som finns bara för att vissa ska se det och anse sig märkvärdiga. Människor kommer alltid att anse sig märkvärdiga, det är inte filmens fel. Och fågelsång och bebisjoller är också “nonsens”.

Själv tycker jag att L’Ange är perfekt – eller, den representerar åtminstone film i sin mest perfekta form. Om alla filmer var så här så skulle jag inte längre ha något att säga om film, och jag skulle kunna sluta skriva ner mina tankar och istället bara sätta mig ner med alla andra och betrakta bilderna, prata om dem efteråt – världen skulle vara perfekt, mer eller mindre, och inget av det här skulle behöva förklaras.

Det vi ser i L’Ange är en värld som skärs upp ur mörkret – en vision. Vi ser figurer, jag är inte säker på att jag bör kalla dem karaktärer; de gestaltas av människor med likgiltiga gummimasker över ansiktet – människodockor. Eftersom det hör till människans natur att pussla ihop narrativer så ser vi figurerna som delar av olika episoder, och vi vill på något sätt att de här episoderna ska höra ihop. Tidigt i filmen ser vi en man med en värja som attackerar en docka som hänger i ett rep från taket. Senare ser vi en man plaska i ett badkar. Mot slutet ser vi figurer som tar sig upp för en stor trappa, i toppen av vilken det alstras ett oerhört starkt ljus.

Det vore dock ett missförstånd att fokusera för mycket på “episoderna” eller “figurerna”. Det är förståeligt, med tanke på hur filmer görs och hur vi tar emot dem, att vi vill gräva fram en berättelse här, och att figurerna ska bli människor vi kan “relatera” till, och att det de gör ska “representera” något… men sluta upp med det, försök inte ens, jag tror det är helt fel.

Istället är L’Ange en film som bara förstås då den upplevs, i nuet. Den där mannen med värjan, som attackerar barnet som hänger från taket. Man kan säga att han representerar en man som inte vill ha barn, och att faktumet att han är en fäktare är en symbol för det högborgerliga, det fisförnäma, det korrupta. Att de befinner sig i ett mörkt rum i en ännu mörkare byggnad, säkerligen lika inspirerad av Dr. Caligari (1920) som David Lynchs Eraserhead (1978), talar för att det här är mannens dröm, en våldsam frustration som utspelar sig i hans undermedvetna, den undertryckta vreden han inte kan erkänna för sig själv.

Själva avkodningen är inte svår och meningen ryms inte bara i den. Det finns därutöver ingen anledning att, som Bokanowski, upprepa sekvensen om och om igen, från olika vinklar och i olika temperament. Ibland sitter mannen stilla, som om han hämtar andan eller som om filmen pausats… sedan virvlar han omkring rummet med sin värja. Ju längre scenen pågår desto våldsammare och mer aggressiv tycks hans utblåsning på den dinglande dockan bli.

Vi kan förstå den torrt avkodade “betydelsen” med scenen, men det här måste helt enkelt upplevas för att kännas och förstås, emotionellt och intuitivt. Det är nämligen på den emotionella och intuitiva nivån som filmen fungerar. Olika människor kommer att reagera på olika sätt, så jag kan inte tala för alla, men jag upplever scenen som det av ett pulserande psyke med en fix idé som aldrig blir fixad – dockan blir kvar, aggressionerna blir allt våldsammare; som en människa reducerad till sina hjärnimpulser bara är ett djur finns här något som är lika delar aggressivt som sexuellt. Men dockan blir kvar, och fetischeringen av den fortsätter. Det är mardrömslikt, för alla kan känna igen sig i en gnagande känsla som aldrig blir löst – och vetskapen om att denna känsla är just en känsla, aldrig en tanke, den kan aldrig förklaras i ord, bara upplevas, eller snarare pågå, som om man har en råtta i hjärtat som gnager på något där.

De delar av filmen som kan ses vara mer episodiska har liknande effekter. En tjänstekvinna serverar en man utan händer en butelj med mjölk, som gång på gång ramlar ner från bordet och krossas på golvet. Den badande mannen, som glatt som ett barn plaskar och sjunger i badkaret medan vi på ljudspåret hypnotiseras av synkroniserade droppljud – efteråt gör han poser som en modell, hela tiden är en hund där och tittar nyfiket, även om den då och då försvinner i tomma intet. Sekvensen inramas av dunkla kamerarörelser längsmed lika dunkla trappuppgångar, dubbelexponerat med vågor som om hela byggnaden översvämmas, eller snarare är detsamma som havet – havet, denna för oss farliga, bortskjutna och på något sätt tabubelagda plats, slår plötsligt mot vår vardagliga trappuppgång, via en tanke på det ack så oskyldiga badrummet där vi “plaskar”. En förintelse av vardagen, en påminnelse om att vi är naturvarelser, men återigen ingenting utan känslan av det.

Sättet Bokanowski får fram känslan, sättet han triggar våra impulser, kan inte underskattas. Musiken, som gjordes av hans hustru Michelle Bokanowski, är en blandning av suggestiva ljudmattor, obehagliga och ekande effekter och sporadiska rytmer, matchade tempon, plötsliga små symfoniska stråk av oljud. Det är i minutiöst samspel med vad som finns i bild – Patrick Bokanowski använder stillbilder, krypande inzoomingar, oväntade kameravinklar, men även intensiva bildblandningar och kaotiska övergångar med flera klipp i sekunden. Hela tiden ser vi något som fängslar ögat, men det följer, och följs, hela tiden av något som gör att vi också fortsätter titta. Den audio-visuella kompositionen, för en sådan måste man tala om, är minutiös.

Filmens titel översätts till “Ängeln”, och i slutet figurerar ett starkt ljus. Vissa har tolkat filmen som ett enda optiskt experiment och att den till syvende och sist bara handlar om vad all bildkonst handlar om – ljus. Det är svårt att helt ignorera, eftersom en stor del av filmens visuella karaktär handlar om starka ljuspoler som rör sig ut ur ett becksvart mörker. Varde bild. Ljuset föräras en separat “episod”, i vilken solens strålar förs vidare i en serie speglar innan det skiner oss i ögonen till olika effekter.

Å andra sidan vet jag inte hur vi ska tolka allt utefter den idén – i andra halvan av filmen befinner vi oss i ett bibliotek, där en mängd upplysta män febrilt letar efter svar (kanske “tolkningen”, “betydelsen”, vad allt “representerar”). Jag tror att denna vision av det akademiska koketteriet smälts bort av en mer drömsk vision av män som rör sig längsmed karga kullar, kanske ur förhistorisk tid, för att med murbräcka ta sig in i en stor bur, i vilken en naken kvinna skrämt rör sig. Här tycker jag att L’Ange röjer sig som strikt freudiansk, men jag har inget emot det – upplysta egon, täta kragar, smakfullt kulturellt kapital… men människan är egentligen en hungrig barbar.

Den som inte nöjer sig utan någon form av narrativ, tematisk sammanhållning kan för all del fläta ihop de här sekvenserna och få en slags intrig om spirituell upphöjning – i början av filmen ser vi bara den frustrerade låsningen (dockan), följt av den omöjliga vardagen (mjölkbuteljen och badrummet), det förljugna samhället (biblioteket) och den destruktiva lusten (kvinnan i buren). Att vi sedan ser ljus färdas i speglar och blinka i olika formationer, är kanske inte så konstigt – det är  som om vi besegrats av intensiteten i den enda verkligheten att vi finns, att detta varande känns, att vi är blint kännande livsmonster, att all mening förintas av styrkan i att bara känna dessa motstridiga känslor, som kommer av dessa obegripliga intryck, från denna värld omkring oss. Den sista episoden kan därför tolkas som vagt religiös – vi ser små människor ta sig upp för gigantiska trappor, mestadels i stillbilder, som om vi ser på en enda målning, en enda bild, och representation, av “oss”. Kanske “ängeln” är den som utstrålar ljuset på toppen – hursomhelst bländar det oss, som ett sken starkare än något jordiskt.

Det är inte min favorittolkning av filmen, men den är värd att förmedla. Den mening som går att avkoda är dock inte den viktiga. Filmkonstens förmåga att få oss att känna förblir dess mest mystiska – jag är övertygad om att de flesta som gråter på bio gör det utan att veta varför. Vår känslomässiga respons är oftast ett mysterium, och det är detta mysterium som L’Ange tar ett effektivt grepp om. Jag kan därför inte tala för alla, men jag drabbas av den här filmen på någon form av nerv- och impulsnivå. Jag behöver inte veta vems mardrömmar jag ser här, eller varför de dröms – alla människor känner saker på samma sätt. Omständigheterna är de verkliga illusionerna. Det är just i denna råa känslovision – när vi inte kan veta något annat än att vi känner något, att vi reagerar på det vi ser, och att detta enda verkligen är – som vi inser att vi alla är samma, oformliga känslomaskin av kött och blod, besjälad av en ande vi inte kan formulera i ord. Frågan är inte om eller varför vi rör oss upp för trapporna mot ljuset, som insekter i sommarkvällen. Poängen är att ljuset strålar i våra ögon, och att vi inte kan göra något annat än att uppleva det.

FREDRIK FYHR


<- Akira.
-> En dam försvinner.


L’ANGE

1982 Frankrike färgfilm 64 min. 35mm 1.33:1. Manus, regi, foto och klippning: Patrick Bokanowski. Huvudsakliga skådespelare: Maurice Baquet, Jean-Marie Bon, Martine Couture, Jacques Faure, Mario Gonzales, René Patrignani, Rita Renoir, Alain Salomon, Dominique Serrand, Nicolas Serrau. Musik: Michèle Bokanowski. Scenografi: Patrick Bokanowski, Guy Coda, Christian Daninos, Claude Nessi, Jean-Daniel Yver. Produktionsbolag: Kira B.M. Films. Kategori/genre: Konstfilm. Struktur: Enhetlig episodfilm. Stil: Stop motion, tittskåpsestetik, delvis industriell estetik, div. expressionistiska effekter och övergångar m.m. Premiär: 25 maj 1982 (Cannes).

Omdöme: En psykodynamisk vision av mänsklig strävan, i form av diverse förtryckta frustrationer, vardaglig absurdism, sociala ordningar, undertryckta rädslor och eventuell längtan efter frälsning. Ett helt minutiöst lapptäcke av bilder och ljud, med en särskilt effektiv psykologisk strategi mot åskådaren, inklusive ett noggrant utarbetat tempo innehållandes ett spel av upprepningar ihop med diverse stilval som i såväl kontraster som harmonier skapar meningar och arbetar för enhetlighet åt verket.

Visa / dölj kommentarer (1)

En tanke om “L’Ange (1982)

  1. Pingback: En dam försvinner (1938) | Videosöndag

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *