Superman – The Movie (1978)

Tiderna förändras, med bitterljuva effekter. När Superman hade premiär sent på året 1978 kom den med en kittlande tagline: You’ll believe a man can fly. Ja, Stålmannen flög – eller, det såg verkligen ut som att han flög. Vilken grej! En levande fantasi förkroppsligad. Gå på bio och se en man som flyger.

Det var en oerhört spektakulär produktion – budgeten låg på 55 miljoner dollar (uppemot 200 idag), tre av vilka gick till Marlon Brando som bara hade några scener men som förardes förstaplatsen i rollistan. Superhjältar hade funnits i människors medvetande länge, men detta var första gången någon gjorde en storsatsning på en. Stålmannen skulle ut ur barnens seriestrippar och ut till folket, i en Rolls Royce-behandling där minsta lilla biroll gestaltades av tunga namn som Trevor Howard och Glenn Ford. Skurken? Gene Hackman! Kosta vad det kosta vill – denna man av stål ska flyga!

Allting tar vi för givet idag – inte bara kryllar det av superhjältefilmer, med budgetar som befinner sig någonstans bortom Pluto, det finns inte en enda specialeffekt som kan överraska en publik på samma sätt som då, när En Man Flög. Att göra en bred film, som alla kunde se, med avsikten att väcka hopp och glädje? Tja, har ni sett Stålmannen idag? Christopher Reeve var för bra i rollen för att bli “camp”, men hans färgglada paltor är svåra att ta på allvar för den som vant sig vid en verklig Man of Steel – det vill säga en gravallvarlig renoveringsgubbe från rymden, en hjälte för en tid då ingenting inte verkar allvarligt… ingenting annat än den iskalla cynismen, som saknar vare sig glädje eller fasa.

Superman förblir den smått bibliska milstolpen för superhjältegenren. Det var egentligen inte en dörröppnare – det skulle göras fler superhjältefilmer under 80- och 90-talet, men sporadiskt och hipp som happ, utan någon tydlig linje – men den var den första, och länge den enda. Jag var inte med när det begav sig, men växte upp under VHS-eran då Christopher Reeves stålman och Michael Keatons läderlapp var praktiskt taget de enda superhjältarna på film som fanns. Jag läste om Avengers kamp mot Thanos i Mega Marvel, men hade aldrig kunnat drömma om en film som Avengers: Infinity War nu senast.

Stålis var inte min favorit när jag var liten, och jag var aldrig speciellt förtjust i filmen från 1978. Med tiden har den dock vunnit ett sådant erkännande att jag gång på gång får för mig att jag ska se storheten i den. Jag vill minnas de saker med den som är definitivt bra, och som definitivt talar för att vissa centrala värden gått förlorade under dessa fyrtio år – ta bara en sådan sak som att Kal-El, i sin rymdkapsel på väg mot vår planet, får ta del av en massa kunskap, så att han lär sig en massa saker. Ni vet, så att han vet saker och är kunnig. Tänka sig att kunskap kan vara värdefullt, att det också i en superman finns superkunskap. Ska denna tanke kasseras som något “gammaldags”? Ack och ve.

Det som fungerar i filmen är, hursomhelst, denna “förironiska” syn på en superhjälte som En Superhjälte. Christopher Reeves betydelse kan inte överskattas – han såg ut som Stålmannen, ja, men han var också en seriös, Juilliardtränad skådespelare som exakt förstod vilka nyanser och grepp som rollen krävde. Det är en mycket svår roll att få till, men han fick det att se enkelt ut – det gjorde honom evigt underskattad.

John Williams fanfarer, och de ceremoniellt långa förtexterna, presenterar Superman som världens bästa film – det är alltid kul att börja titta på den. Som bäst är den när den glider in i de triumfatoriska stämningarna – som när Stålmannen tar Lois Lane (Margot Kidder) under armen och flyger iväg över Metropolis (eller rättare sagt New York). Det är en sekvens som har sin rättmätiga plats i filmhistorien, må så vara att den glider över en oerhört ostig inre monolog från Lois. Inledningen på planeten Krypton har också en majestätisk stämning, och man kan inte tro att Marlon Brando faktiskt läser sin dyra dialog innantill.

Problemet med filmen är att de här fina ögonblicken inte riktigt har något att göra med något annat som händer i filmen. Det är kanske det bästa exemplet jag vet på en film som “aldrig lyfter” (sorry), eftersom den aldrig riktigt börjar. Redan i filmens första minut finns en märklig prolog som nostalgiskt ger oss en serietidning (en modern variant av boköppnarprologen från stumfilmseran) och en pojkröst som förklarar den journalistiska integriteten hos Daily Planet, tidningen som Clark Kent en timme senare arbetar på.

Det följs av sekvensen på Krypton, som må se lite billig ut idag med sin monotona kristallscenografi och fluorescenskostymer men som var oerhört påkostad. Den sekvensen pågår antingen för lång tid eller för kort – jag har aldrig blivit klok på vilket – men efter mycket ooh aah flyger Kal-El iväg mot Jorden ändå medan arma Kryptons öde seglas. Vi förväntar oss att hans ursprung ska ha en större betydelse senare i berättelsen, men det blir aldrig riktigt av och det blir aldrig helt tydligt varför vi måste veta vart Stålis kommer ifrån.

Han landar hursomhelst som en mullig unge på det där fältet utanför Smallville, adopterad av härligt retrofärgade Jonathan (Ford) och Martha Kent (Phyllis Thaxter) som ser ut som om de kört rakt ut från Vredens druvor (1940). De listar ut att han är en rymdpojke via oerhörd berättarekonomi – sedan är han plötsligt tonåring (då spelad av Jeff East) och går på high school, men måste lämna gården när en grön rymdbit från hans Krypton-vagga kallar… eller något. “Remember” säger hans gamla mamma, som om hon pratar med publiken – vips är vi borta från även den handlingen.

Via den gröna stenen uppstår ett “ensamhetens tempel” för Clark, i vilken han i tolv års tid blir undervisad av Jor-El. Han varnar honom för att ändra på planetens tideräkning – en plantering för den ökända finalen, då han bryter mot denna regel utan att det verkar spela någon roll. Jor-El förklarar även att han valt planeten Jorden på grund av människornas förmåga att göra gott.

Jag tycker det är en intressant punkt, eftersom vi aldrig får se några människor som gör något gott. Clark Kent kommer till metropolen med stort M – det vill säga New York – och alla människor är småsinta, bråkiga, ytliga och fåfänga; inklusive Lois Lane, en reporter som inte kan stava, och som i snällaste ordalag kan beskrivas som lite charmigt förvirrad.

Han gör entré som Clark Kent, en identitet han hittat på utan att vi får se varför eller hur; vi får återigen bli introducerade för en ny plats, denna gång Daily Planet-redaktionen. Sedan börjar vi följa efter den trombon-förföljda idioten Otis (Ned Beatty), som tar oss till Lex Luthor (Gene Hackman) och hans underjordiska skurknäste. Vid det här laget har det gått en timme av filmen och den håller fortfarande på att introducera saker för oss, och den har börjat om flera gånger.

Allt detta hade varit frid och fröjd om nu filmen lett fram till en naturlig intrig, men det gör den inte. Clark Kent är en fummelpelle som Reeve gör så bra att vi tror att han är på riktigt – men egentligen är det bara en roll han spelar, varpå vi måste anta att Stålis är en manipulativ liten världsförbättrare. Att Lois Lane faller för honom kan vi förstå, men det blir aldrig klart vad han ser i henne. Luthor, strax efter att han dykt upp i filmen nästan på tal om ingenting, bestämmer sig för att Stålmannen är hans nemesis – ingenting i filmen förklarar att vi ska ta Luthor på allvar (han förlöjligas oavbrutet) men han kläcker ändå en genialisk plan som går ut på att mörda miljoner människor. Då ska vi, via Stålmannens obrytbara moral, plötsligt bry oss. Vi ska rentav bry oss på kosmisk skala, eftersom filmens final innehåller den av många hatade scenen när Stålmannen vrider tillbaka klockan genom att snurra Jorden åt “andra hållet” – vilket jag inte tycker är konstigare eller mer malplacerat än något annat som händer i filmen.

Till viss del kan filmens konstiga attityd till sig själv förklaras av den lite arkaiska synen på superhjältar som något “obetydligt”. Vi kanske bara kan uppskatta filmen om vi inte riktigt bryr oss om vad som händer i den. Det vi kallar för “gammaldags” i filmen kanske till stor del bara handlar om att se Stålmannen, i sina röda kalsonger, till tonerna av John Williams underbara musik. När den behagar har filmen de där gamla hederliga grejerna (som när Stålis får yttra repliker som “We’re all on the same team!”) men ibland är filmen en sen 70-talsprodukt, och Lois Lane (en till representant för Hollywoods lönnmördande av women’s lib-rörelsen under denna tid) måste förklara för Clark att ingen säger “swell” längre. På samma sätt är Luthor riktigt ond ibland, och riktigt tramsig ibland, men eftersom filmen bara handlar om att Stålmannen ska rädda dagen, och att vi på förhand vet det, så kanske allt som händer i den hugget som stucket.

Men även 1978 tror jag han, eller vem som helst, förtjänar lite mer fokus än så. Inget av vad filmen lägger upp på bordet lyckas den göra mycket med, och det stör mig mer och mer varje gång jag ser den. Å andra sidan inser jag att den såklart fungerar som vad den var tänkt att vara – en popkulturell artefakt skapad i nuet, en blockbuster upphöjd till ett slags sommarfilmernas Olympus. Oavsett vad jag eller någon annan säger så kommer den troligen bli kvar där, som någon form av klassiker.

FREDRIK FYHR


Superman – The Movie är del av 2018 års retrospektivserie.


SUPERMAN – THE MOVIE

Superman. 1978 USA, Storbritannien, Panama, Schweiz, Kanada. färgfilm 35mm 143 min. 2.35:1. Regi: Richard Donner. Manus: Mario Puzo, David Newman, Leslie Newman, Robert Benton, Tom Mankiewicz (okrediterad). Producent: Pierre Spengler. Huvudsakliga skådespelare: Christopher Reeve, Margot Kidder, Gene Hackman, Marlon Brando, Ned Beatty, Jackie Cooper, Glenn Ford, Trevor Howard, Jack O’Halloran, Valerie Perrine, Maria Schell, Terence Stamp, Phyllis Thaxter, Susannah York, Jeff East, Marc McClure, Sarah Douglas. Foto: Geoffrey Unsworth. Klippning: Stuart Baird, Michael Ellis. Musik: John Williams. Scenografi: John Barry. Kostym: Yvonne Blake. Produktionsbolag: International Film Production, Dovemead Films, Film Export A.G. Svensk distribution: AB Europa Film (35mm, 1979), Warner (DVD, 2002, et al). Kategori: Licensfilm, stor studioproduktion via diverse bolag och länder/platser. Genre: Äventyr. Struktur: 3/5. Stil: EMS. Premiär: 10 december 1978 (Washington D.C). Svensk premiär: 19 februari 1979.

Omdöme: Storslagen superhjälteproduktion med flera enskilda sekvenser som är minnesvärda för ögat och sinnet – intrigen saknar dock enhetlighet, består av episoder som är oavsiktligt lösryckta, och binder aldrig ihop sina tematiska idéer.

Visa / dölj kommentarer (0)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *