Ocean’s 8

Ocean’s 8 är lättviktig sommarunderhållning, lämplig för en biomatiné eller en hemmakväll – den kvalar direkt in i mellanviktsklassen under kategorin ”filmer du kan vänta med tills de kommer på video”. Den håller inte att vänta tills biokvällen för. Däremot kan jag tänka mig eftermiddagen. Vill man ha en film man kan äta efter, och dricka några glas på en uteservering medan solen så sakteligen går ner, då är Ocean’s 8 helt perfekt. Det är den cinematiska motsvarigheten till en liten läskflaska du köper på 7-Eleven klockan tre på eftermiddagen fastän du inte behöver.

Detta gör att jag hamnar i en lite krånglig sits. Filmen är en uppföljare – eller, mer korrekt, en spin-off – på Steven Soderberghs Ocean’s Eleven-filmer. Jag var aldrig speciellt förtjust i dem, men kunde åtminstone se vad de inte levde upp till – intriger, som onekligen var snåriga och överraskande, och berättarteknik som var lika snajdig som George Clooney och Brad Pitts kostymer. Jag tyckte de var irriterande självfixerade, och lika tomma som glansiga som Scientologkyrkor.

Tekniskt sett skulle jag säga att Ocean’s 8 är bättre än alla Soderberghs filmer, ändå har den mindre att ge. Jag antar att det är mitt svar på frågan om det är bättre att sikta lågt och träffa än att sikta högt och missa. Det finns en anledning att se vad den som missar håller på med. Den som träffar från säker höjd? Tja. Folk gör det hela tiden.

Med ena ögonbrynet höjt påstår den här filmen att Danny Ocean, Clooneys rollfigur, kilat vidare sedan sist. Nyligen utsläppt ur finkan träffar vi istället hans syster Debbie (Sandra Bullock), som inte är sen att skrida i verket att iscensätta en hisnande kupp. Liksom i föregångarna sker det här genom en igenkännbar ritual – först samla ihop ett team, sedan förbereda/förklara stöten, sedan genomföra stöten sedan slänga in en twist av något slag – ett ”det här hände egentligen” eller ett ”det här hände också”.

Förutsägbarheten är både det bästa och sämsta med Ocean’s 8. Det, och skådespelarna, som är precis lika självmedvetna (om än inte ännu mer) än i Soderberghs filmer. Cate Blanchett spelar Lou, Debbies partner-in-crime, som har samma uppdrag som Brad Pitt i den första Ocean’s Eleven, det vill säga agera bollplank mot Clooney/Bullock och komma med lite bitska repliker. Det hör även till att kuppen har någon som skämtet faller på – i den första filmen var det Andy Garcia, som här ersätts av Anne Hathaway, som spelar aktrisbimbo som lyckligt ovetandes är den som ska ge Debbies gäng kosingen. Resten av karaktärerna faller på en delad fjärdeplats i viktighet – Helena Bonham Carter spelar en virrig kläddesigner, Rihanna en haschrökande hacker, Sarah Paulson en medelklassmamma som egentligen kränger stöldgods, et cetera.

Kuppen går ut på att stjäla ett par hundratals år gamla juveler på Met-galan, det flashiga kändisparty som går av stapeln varje år på New Yorks moderna museum (cameos finns att finna). Halsbandet i fråga ska pryda halsen på Daphne Kruger (Hathaway), den odrägliga Hollywoodskådisen. Jag ska inte ödsla tid på att gå in på detaljerna, men kruxen i ett nötskal: Hur ska de få ut halsbandet ur det valv där det varit inlåst i 50 år? Hur ska de övertala Kruger till att ha det på sig? Hur ska de komma runt säkerheten? Hur ska de komma undan utan att bli sedda? Och, förstås, vad är det filmen inte berättar för oss?

Filmen ger svar på dessa frågor utan att riktigt förstå tjusningen i ett bra svar. Svagast är Ocean’s 8 som heistfilm, subgenren den åtminstone skenbart ska tillhöra. Skådespelarna vet hur de ska ta sig an materialet och vi ser den ena scenen avlösa den andra, men de följer ett manus som inte verkar intresserat av mekaniken i en kupp, eller vad som får en spännande tjuvfilm att ticka. Debbies gäng är självsäkra men saknar riktig entusiasm när de kolugnt står inför en juvelstöld som vi aldrig får anledning att tro är en speciellt stor utmaning. Saker går som det går och vi får aldrig en anledning för pulsen att höjas. (Soderberghs filmer hade liknande problem, men inte på ett så extremt sätt). Jag nämnde en ”twist” även om det är att ta i – sista akten kommer som en konstig helomvändning, där en karaktär plötsligt befinner sig någon helt annanstans, medan en helt ny figur (en slags detektiv spelad av James Corden) kommer och går utan förvarning. Det är inte så mycket en twist som en uppsättning nya spelregler utan motivation eller mening. Det är oformligt och förvirrande, som om manuset aldrig riktigt blev färdigskrivet och att vi nu tittar på filmade storyskisser.

Men, som sagt, det är det där med ribban. Om Ocean’s 8 inte är en speciellt minnesvärd film så är den det med flit. Jag kan ha fel, men misstänker bittert att den här ”tona ner absolut allt”-tendensen kommer från producenter som tog barnrumpornas backlash på Ghostbusters-nyinspelningen på allvar. Det var en film som hängde lite lös i kanterna rent formellt, men den hade en stil att kalla för sin och en brutal humor som inte var rädd för att låta vissa hamna utanför skämtet. Ocean’s 8 kör medelvägen så noggrant att det finns något sövande över den, trots att det är så duktigt och väl avvägt och perfekt förutsägbart – jag antar att man tyckte att Soderbergs filmer var ”maskulina”, med kasinon och spel och sånt, så då ska väl mode och smycken och sånt vara mer ”feminina”.

Ja, ju mer jag tänker på filmen desto mer stör jag mig på den – men medan jag såg den klagade jag inte, och jag kan inte säga att filmen inte är rimligt underhållande om man letar efter rimligt underhållande film och inte tar med sig en påse med frågor. Men det är en film som fungerar bara för att den gett sig sjutton på att inte göra något fel – allt satsas så säkert som möjligt, och i en film om risker och odds är det extra ironiskt.

FREDRIK FYHR


OCEAN’S 8

Ocean’s Eight. 2018 USA 110 min. färgfilm, codex (ARRIRAW 3.4K) (DI) 2.39:1. DCP. Regi: Gary Ross. Manus: Gary Ross, Olivia Milch. Producent: Susan Ekins, Steven Soderbergh. Huvudsakliga skådespelare: Sandra Bullock, Cate Blanchett, Anne Hathaway, Helena Bonham Carter, Mindy Kaling, Rihanna, Awkwafina, Whitney White, Sarah Paulson, James Corden, Charles Prendergast, Richard Robichaux, Alexander Blaise, Naheed Khan, Dakota Fanning, Damian Young, Richard Armitage, Charlotte Kirk, Midori Francis, Elliott Gould, Griffin Dunne, Deidre Goodwin, Brian J. Carter, Gemma Forbes, Daniella Rabbani, Katherine Hozier-Adams, Gideon Glick, James Hindman, Eaddy Kiernan, Bianca LaVerne Jones, McNally Sagal, Caitlin Mehner, James Biberi, Migs Govea, Shannon Freyer, Conor Donovan, Michael Gandolfini, Jimmy Kieffer, Kevin Brown, Marlo Thomas, Dana Ivey, Mary Louise Wilson, Elizabeth Ashley, Hailey Baldwin, Katie Holmes, Kendall Jenner, Kylie Jenner, Kim Kardashian, Jaime King, Olivia Munn. Foto: Eigil Bryld. Klippning: Juliette Welfling. Musik: Daniel Pemberton. Scenografi: Alex DiGerlando. Kostym: Sarah Edwards. Produktionsbolag: Warner Bros, Village Roadshow, Rahway Road, Smokehouse Pictures. Svensk distributör: Twentieth Century Fox (Sweden). Kategori: Bred mainstreamproduktion, komedi/thriller, franchise, typ av reboot, studioproduktion med privatföretag. Genre: Komedi, thriller/crime, med inslag av melodram och deckare. Struktur: 3/5. Stil: EMSPremiär: 5 juni 2018 (New York City). Svensk premiär: 27 juni 2018.

Omdöme: Traditionell heistfilm/uppföljare byggd på bekanta mallar och förutsägbara grepp – tekniskt sett habil och designad för att avverkas som snabb underhållning. Manuset tillåter dock inte berättelsen att få en speciellt utmanande konflikt, vilket gör filmen godtycklig, och alla ojämnheter är nedskalade så att filmen nästan helt saknar karaktär.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *