År för år – 1938 – New Yorks undre värld

< 1937.

… Man ska nu inte tro att Hollywood någonsin varit sätet för det absolut mest klassiska och välgjorda i filmkonstens historia. Amerikanska titlar som spottades ut på löpande band höll faktiskt en rätt medioker standard under 1930-talet. Det är en situation som troligen inte skiljer sig så mycket från något annat årtionde, men en skillnad var att Hollywoods 30-tal präglades av de europeiska talanger man håvat in i samband med kriget.

Fritz Lang förblir en av de kändaste exemplen, även om hans karriär i USA inte var överdrivet lycklig. Han stannade visserligen i flera årtionden, och gjorde en hel drös med filmer, men de var alla mer eller mindre b-produktioner, de kom aldrig i närheten av produktionsvärdet från stumfilmstiden och i nästan varje fall blev han komprimerad av produktionsbolagen.

Men då och då fick Lang till en och annan knasigt minnesvärd film – ett av mina favoritexempel är You and Me (som hade den generiska svenska titeln ”New Yorks undre värld”), en besynnerlig film som glatt blandar 30-talets trender och genrer; detta är en gangsterfilm, en romantisk komedi med screwball-drag, en typ av musikal och en kommentar om depressionen.

I runda lag handlar filmen om ett varuhus vars ägare (Harry Carey) bestämt sig för att hjälpa gamla kåkfarare genom att ge dem jobb. Den lukrativa byggnaden, tänk Macy’s, styrs alltså av ett gäng ex-fångar! De får inte frekventera sig med varandra, men George Raft och Sylvia Sydney (två arketypiska film noir-skådespelare) har redan förlovat sig i smyg, och naturligtvis planerar alla andra att råna butiken ändå.

Det är en rejält snurrig film, som förståeligt floppade när det begav sig – men det är också en av Langs mest intressanta filmer. Han kommenterar en typ av vulgokonsumism på sitt eget särskilda sätt, nämligen genom att fetischera varuhusets olika system, strukturer och, förstås, varor. Butiksbygget förvandlas till en barrock, överstiliserad och surrealistisk plats där extremt stereotypa figurer trallar omkring. Vad de håller på med är lite godtyckligt – filmen innehåller en dundrande sång om stöld, men vid ett annat tillfälle står Sylvia Sidney vid en svart tavla och undervisar oss om varför stöld inte lönar sig ur ett rent kapitalistiskt synsätt. Det är en fascinerande, om än lite sinnessjuk, lekstuga till film.

En typ av fotnot. Jag verkar vara partisk mot Fritz Lang, eftersom jag alltid söker mig till honom snabbare än jag hinner tänka efter. Tidigare i år övervägde jag att recensera New Yorks undre värld i en retrospektivrecension, men jag beslutade mig för att placera filmen här istället, eftersom jag redan recenserat påfallande många Lang-filmer (inklusive just några mindre kända titlar). När vi nu landat på år-för-år 1938 så måste jag inse att jag redan kryddat denna följetong med Lang-filmer två gånger – 1921 och 1934.

Budskapet kan ej misstolkas – jag gillar Fritz Lang. Han är lite grann som min Hitchcock. Nästa år kommer en längre recension på Månraketen, hans inflytelserika och rätt bortglömda sci-fi från 1929, och jag har ett sugande begär att se om hans storartade Nibelungen-epos, ty jag har en känsla av att det är än mer… ”aktuellt” i dessa otäcka tider vi lever i. I övrigt, för rättvisans skull, ska jag försöka att låta sidan vara en ”Lang-lös” zon i den närmaste framtiden…

-> 1939.

FREDRIK FYHR

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *