Biosommaren 1998: Vecka 22-24

Vecka 22-24 (25 maj-14 juni)


ALMOST HEROES

Tiden sopar bort spåren av mycket, och det kan man ofta vara glad för. Jag är så tacksam för att kids idag inte vet vem Chris Farley är.

Vad gäller den usla komedin Almost Heroes, som jag vill minnas gick direkt till VHS i Sverige, så har jag en trevlig historia att bidra med. Jag minns att jag var sjuk och hemma från skolan i tolvårsåldern – i en oändligt ödmjuk gest åkte min pappa och hyrde film. Han kom tillbaka med Almost Heroes. Som vi alltså såg. Halvvägs in i filmen vände han sig till mig och bad om ursäkt: “Det var ingen bra film jag hyrde till dig. Jag ber om ursäkt.”

Vilket Kodak moment…! Kanske vi här har fröet till mitt behov av att sprida upplysning.

Å andra sidan kan jag ha gett mig på att jag tyckte den var helt “okej”. Tyckte jag att Godzilla var “okej” så kan jag inte ha klagat mycket på Almost Heroes.

A PERFECT MURDER

Här har vi också en film som hyrdes – det fanns inte riktigt på kartan att jag skulle valsa in på en biograf en afton och se en Michael Douglas-thriller i den här åldern. Vid det här laget var Michael Douglas praktiskt taget synonym med halvporr – jag minns när den lokala videobutiken hade premiär för Skamgrepp (1995) och en sådan där stor reklampappgrej prydde hela fönstret – en man som helt sonika tryckte upp en kvinna mot en vägg med taglinen SEX ÄR MAKT. Som nioåring var jag rätt… ställd. (Se även 1996 års Striptease-anekdot).

Ja, Ett perfekt mord, som den hette i Sverige, var nu ett par långa år senare och jag hade listat ut att Michael Douglas var vad Michael Douglas var. Filmen var en nyinspelning av Hitchcocks Slå nollan till polisen – Douglas spelar den onda mannen, Gwyneth Paltrow hustrun han vill ha ihjäl, och Viggo Mortensen hennes älskare/mannen maken anlitar för mordet.

Jag minns att jag inte gillade den, men att min mamma tyckte det var väldigt spännande alltihop.

CAN’T HARDLY WAIT

Jaha, så Michael Douglas å ena sidan och Jennifer Lowe Hewitt å andra. Nu börjar jag erinra mig mitt gamla pojkrum på allvar. Can’t Hardly Wait var en tonårsfilm som kom till Sverige med den klatschiga titeln “Alla var där”.

Den handlar om en fest. Det är inte Sista natten med gänget direkt… men när det begav sig var filmen liksom dissad och ratad på ett sätt som den inte var värd att bli. Detta var innan världen fick dras med parodier på Scary Movie-filmer. Idag framstår det som en småcharmig liten bagatell, tycker åtminstone jag, och en chans att se en hel drös bortglömda 90-talsskådisar (och en knappt närvarande Jason Segel, som sitter och dricker i en solstol).

COUSIN BETTE

90-talets vurm för Austen och kostymdramer började naturligen gå mot sitt slut här – Kusin Bette var en Honoré de Balzac-filmatisering med Jessica Lange som fattig sömmerska på jakt efter lyckan och kärleken i hennes brorsons hoi polloi-sfär, samt Elisabeth Shue som burlesque-dansös som kastas in i planerna.

Jag såg den här filmen för mindre än ett år sedan, men det är en utmaning att minnas något av den.

DIRTY WORK

Jag är glad att ingen minns Chris Farley längre och jag är även glad att ingen någonsin riktigt vetat vem Norm MacDonald är/var. Den här dumglada figuren klampade sig igenom min barn- och ungdom som en irriterande blandning av Chevy Chase och lat idrottslärare. Poängen med hans humor var att han var en lat, dum klant. Dirty Work handlar om hur han försöker tjäna pengar på en “hämndverksamhet”. Otroligt mycket skämt om homosexualitet och fetma. Ni vet, “grabbiga grejer” osv.

HIGH ART

Avdelningen “indiefilmer som kunde göras för biovisning på den här tiden, vilket är rätt otroligt även om de senare fallit mellan stolarna”. High Art var debuten för Lisa Cholodenko, som senare gjorde The Kids Are All Right (2010) och för tillfället är den som ska göra nyinspelningen på Toni Erdmann. Underskattade Radha Mitchell har huvudrollen här, som en musig fotograf med stabil pojkvän och så vidare – hon dras till tuffa konstnärstjejen (Ally Sheedy) som flyttar in i våningen ovanför; hon dras in i ett destruktivt förhållande, och konflikten handlar om hur mycket hon ska offra för begäret, karriären, konsten, osv.

Det här är en mer intressant än direkt bra film. Storyn känns personlig och filmens idé är nyanserad, men utförandet är mindre livat – något står rätt still här från början till slut. Av någon anledning är Patricia Clarkson med på ett hörn som gaggig diva som avfärdas som något slags skämtfigur i en i övrigt seriös film. Kul att det kom så många HBTQ-temade filmer på 90-talet (se här, här och här för ett par tidigare exempel) att High Art inte ens är en av de bästa.

HOPE FLOATS

1998-Sandra Bullock spelar 1998-Sandra Bullock, dumpad i Ricki Lake (mer eller mindre), och med svansen mellan benen på pålats i gamla hemstaden där hon en gång var prom queen. Gamla uppvaktaren (Harry Connick Jr) väntar troget, likaså mamma Gena Rowlands. Plus att hon har en unge med sig. Behöver mer sägas om denna melodramatiska intrig?

Noll överraskningar, men om du ska se en mesig, Hollywood-melodram från 1998 så är det absolut denna du ska se (svensk titel var “Livet går vidare”). Den är följsam som en lågkalori-milkshake.

Soundtracket lär ha kunnat köpas på Åhléns för 99 kronor en readag.

I GOT THE HOOK UP

Snubben trodde han va cool, för han hade en… Nokia 5110!

Mobiltelefoner var coola grejer 1998. Så kallade “gettofilmer” var det ingen som impades av längre. Det fanns alltså utrymme för ofantligt dåliga komedier som den här.

Den handlar om ett par jeppar som kränger mobiler som inte funkar, och sedan får dras med sura kunder och FBI.

Bara… nej.

THE LAST DAYS OF DISCO

Här har vi en film som många älskar.

Inte jag. Jag har rätt svårt för den chice auteuren Whit Stillman också. Tanken är att den här filmen ska berätta hur det var i New York på discoeran, men karaktärerna är överstiliserade som om allt är en pastisch eller en satir – men samtidigt är allt nedtonat och pseudorealistiskt, som om vi tittar på något som ska föreställa en rekonstruering. Vattentäta dialoger valsar fram mellan karaktärerna, men de är alla mannekänger vars inre liv vi aldrig får en känsla för. Det är stilrent som ett snyggt vardagsrum, men man kan inte säga att det svänger.

LITTLE BOY BLUE

Varje era har sina unga “begåvningar” som ska tvingas på oss. Runt 1998 försökte Hollywood övertyga oss om att Ryan Phillippe var en stjärna. Stora roller i stora filmer, tonårsroller i tonårsfilmer, och så även här – små roller i indiefilmer. (Liknande strategier anammas idag, som när Joel Kinnaman till exempel ska vara med i Suicide Squad å ena sidan och Edge of Winter å andra). Little Boy Blue är en sådan där sotig amerikansk söderskröna om en dysfunktionell familj med en alkoholiserad pappa (John Savage) som har en och annan incestuös hemlighet i botten, medan Phillippe ska vara James Dean-killen som har det truligt.

Inte heller detta är en film man minns mycket av.

MR JEALOUSY

Här säger jag pass helt för Mr. Jealousy var det andra långfilmsförsöket för ingen mindre än Noah Baumbach – en typisk 1998-rookie – och jag har inte sett den, kort och gott.

SIX DAYS AND SEVEN NIGHTS

Otroligt nog säger aldrig Harrison Ford “get off my plane!” i den här filmen. Jag har dock sett Deep Blue Sea (1999) med Renny Harlins kommentatorspår så många gånger (referens) att jag vet att de tog över planet från Sex dagar, sju nätter i den filmen. Skulle inte förvåna mig om det var med i Djungel-George också!

På tal om forcerade stjärnor så har vi Anne Heche, som också verkade vara överallt 1998. Hon ska förresten gifta sig med David Schwimmer här – Matthew Perry var med i Almost Heroes. För var det inte forcerade stjärnor från ingenstans så kom de från “Vänner”. Schwimmer är verkligen en ordentlig dumbom här, i en redan dum film, där Ford låtsas vara Indiana Jones igen (typ, fast ändå inte) i ett misslyckat försök att göra screwball-äventyr av ingenting alls. Han och Heche ränner runt på en öde ö. Nej, jag orkar inte skriva om den här filmen på ett organiserat sätt. Det är slö och publikföraktande automat-underhållning som förtjänar en likadan kommentar.

THE TRUMAN SHOW

Intressant nog kan man notera att Sex dagar, sju nätter kom innan “Robinson” kom till USA i form av “Survivor” år 2000. Troligt är att studiorna fått nys om Charlie Parsons idé redan 1997 och började förbereda för öromantik i dokusåpornas rike.

Det kan vara ur någon slags sådan lucka som Peter Weirs The Truman Show kom att bli till. Det är förstås en av 1998 års största filmer, och troligen värd en egen text eftersom det för många är en modern klassiker.

Jag kan hålla med om det, men jag kommer inte göra det i år; dels vet jag inte hur tidstypisk Truman Show egentligen är, för den handlar lika mycket om såpor som den handlar om dokusåpor – och dokusåpa var ett begrepp som knappt existerade när den gjordes. (För en mer profetisk storfilm från 1998, se gärna min text om Belägringen).

Men Truman Show är mer fascinerande på andra sätt – det är en film som vänder film- och TV-tittande mot sin publik (vad man på akademiska kan kalla “spectatorship”), den får oss att ifrågasätta hur vi tolkar våra liv/samhällen, hur vi definierar sanning, och hur vi vill dra moraliska gränser. Med mera in absurdum. Jag måste anta att filmen visats och åter visats på skolor, eftersom den triggar igång tankeverksamheten bättre än ett argument.

Jag minns själv när jag såg filmen på bio 1998 och i stilla mak accepterade hur ovanlig den var. Vid det här laget var Jim Carrey så stor att det är svårt att förklara för yngre generationer, och allt han gjorde sågs av så många människor att han var dömd att dömas ut om det blev för skevt – The Cable Guy är det perfekta exemplet – men Truman Show blev känd som hans första “seriösa” roll, och det surades över att inte blev Oscarsnominerad.

Själv minns jag hur jag såg filmen och tydligt insåg att jag såg en film som var speciell. Det var något med den som var större än jag själv – den hade en annan känsla än andra filmer jag sett, och jag anade att det fanns saker i den som gick mig över huvudet, även om jag tyckte det var en rimligt underhållande film; jag insåg inte hur min brist på frågetecken kom från hur välgjord filmen var, och jag kunde inte sätta fingret på hur den fick mig att vilja börja fundera… för på vad var jag inte säker på.

Inte förrän senare i livet har jag sett alla spännande idéer som finns i den här filmen – symptomatiskt nog är det också när jag blivit äldre som jag blivit mer kritisk mot den. Första timmen är verkligen mästerlig, men jag tycker att tredje akten har ett par allvarliga problem. Det blir för långrandigt för att gå in på det här – och det finns en chans att jag ändrar mig i framtiden, för min jury är fortfarande lite halvute – men i grund och botten tror jag att manuset, av Andrew Niccol, är en typ av fantasythriller, medan Peter Weir istället regisserar filmen som en realistisk, humanistisk och symbolisk film. Både Weir och Niccol vill mer än de kan; Niccols intrig har ett par gropar, och Weir försöker få fram något humanistiskt och mångfasetterat ur karaktären Christof (den megalomana skaparen av “Truman Show”), som jag egentligen tror bara ska vara ond och girig. Men Ed Harris – mästaren på att spela goda skurkar och onda hjältar – gör honom så behjärtansvärt att allt kör ihop sig.

Det ska dock sägas att filmens idé är så komplicerad att det vore en utmaning för vilken filmskapare som helst att organisera storyn, och jag är glad att Truman Show är så bra som den är.

På svenska biografer dessa veckor kunde man se Danny Boyles A Life Less Ordinary, Jennifer Aniston-komedin Drömbilden, den säkerligen dubbade familjekomedin Mus i sitt eget hus, Chow Yun-fats USA-debut Replacement Killers (intressant Harvey Weinstein-iakttagelse om den filmen här) och den riktigt fåniga Röd makt, där Richard Gere hamnar i kinesiskt fängelse för ett mord han måste erkänna för att kunna frias från.

Visa / dölj kommentarer (0)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *