Biosommaren 1998: Vecka 25-26

Vecka 25-26 (15-28 juni)


AMBUSHED

Tidigare i år hörde jag en intervju med Robert Patrick där han sa att han började med TV för att han nådde en punkt i sin karriär då han antingen tog TV-roller eller “fortsatte göra dåliga filmer som ingen såg”.

Den imponerande mediokra b-filmen Ambushed måste ha varit punkten han pratade om. Den här filmen måste redan från början ha varit gjord för att bli sedd på TV mitt i natten för att man av någon anledning inte gått och lagt sig. Även för att vara 1998 känns det som en film som borde ha varit gjord för TV också, men eftersom det fortfarande var analoga tider hände det att även skval drev upp på bio. Idag är den här typen av film sådant som dyker upp på VOD och som du ser på egen risk.

Det är visserligen ingen direkt usel film – storyn är en mestadels generisk jaktpitch där polisen Courtney B. Vance jagas av KKK-konspiratörer bland polisen i en liten småstad, och Virginia Madsen är med på ett hörn – men vi ska inte göra misstaget att diskutera den för länge.

BUFFALO ’66

Ah, Vincent Gallo. Den unge begåvningen som kom, som såg, som segade.

Buffalo ’66, sedd i den här kontexten, påminner mig om hur lovande saker såg ut i slutet på 90-talet. Ett tag verkade det som att vi skulle få en helt ny New Hollywood-generation av begåvade regissörer – Wes Anderson! Paul Thomas Anderson! Kevin Smith… hm. Todd Solondz…! Mja… Vincent Gallo! Eh.

Visst, ett par begåvningar sköt upp ur myllan, men Gallo ser jag som symbolen för hur kortlivad boomen var. Många av 90-talets rookies var begåvade rent stilistiskt, men Generation X hade ju inte så mycket att säga eller göra. Buffalo ’66 var Gallos debutfilm – många gillade den, och många gillar den än idag, men jag har aldrig sett något annat än en pretentiös typ av icke-film i den. Han spelar kåkfarare som kidnappar Christina Ricci och åker till sina föräldrar, där hon ska posera som hans flickvän. Tanken är att de då ska gilla honom mer, eftersom han förstås har en knepig relation till dem.

I grund och botten tycker jag att det är en misslyckad film – Gallo meckar ivrigt på med snygga bildspel, konstiga klippningsidéer och allmänna nya vågen-riff, men karaktärerna är ologiska och tematiken skissartad, vilket gör att filmen för det mesta känns som självupptaget effektsökeri (särskilt eftersom Gallo verkar tro att hans huvudperson är en martyr, fastän vi inte har någon riktig anledning att tycka synd om honom, eller ens tro att han är en figur i någon slags verklighet).

Men, återigen, sett i just den här kontexten, är det ju smått ofattbart att en sådan här pass okonventionell film kunde distribueras för en bred publik. Resultatet var ju en film som alla som såg lade på minnet. Idag hade en liknande typ av film kommit och gått, ett par hade sett den men so what, det finns mycket rörliga bilder i vår uppkopplade värld.

Så… å ena sidan, å andra sidan.

DOCTOR DOLITTLE

1997 gjorde Eddie Murphy vad jag skulle kalla hans sista riktiga film – en kul actionstänkare vid namn Metro, förglömlig men lättsedd och ett mycket bättre alternativ till en tredje Snuten i Hollywood-film än den som gjordes. 1996 gjorde han dock vad man får kalla för en comeback rent lukrativt – då kläckte han nämligen idén att spöka ut sig i en liten Jerry Lewis-remake vid namn Den galna professorn. Eller liten och liten…

Hursomhelst, Eddie insåg att han kunde tjäna bra med pengar på att vända sig till en familjepublik.

Ergo Doctor Dolittle, som jag såg på bio dubbad till svenska. OBS! Jag var barnvakt. Här fanns faktiskt en film som jag redan som tolvåring insåg inte var så bra.

Den är inte så bra.

DREAM FOR AN INSOMNIAC

Och vad vore en biosommar på 90-talet utan Jennifer Aniston!

Jag är inte säker på att den här filmen någonsin såg solens ljus i Sverige. Jag har åtminstone aldrig hört talas om den förrän nu.

HAV PLENTY

Och vad vore en biosommar på 90-talet utan en segregerad biopublik! Är du ej vit och bor i USA? Här har du en kul film för dig!

Ibland kommer det som en fake nyhet att en film som Girls Trip är så bra för att den visar hur autonom “black cinema” kan vara. Sådana filmer har ju visserligen gjorts i årtionden, men det är kanske inte en nyhet förrän en vit, välbärgad kritikerkår börjar vända sina ögon mot den. Sant är visserligen att många afroamerikanskt anpassade filmer distribuerades inhemskt, så även Hav Plenty, men inte alla. Låt mig återigen påminna om Woo – hennes namn säger allt! från några veckor sedan.

Mest för att jag tycker det där var så kul.

Woo!

Hav Plenty var för övrigt distribuerad av Miramax, dvs. Harvey Weinstein, och cynismen är uppenbar. Här visste man hur ett McArthouse skulle skötas.

HENRY FOOL

90-talets indiedarling Hal Hartley var inte en rookie, utan snarare peakade han någonstans här. Henry Fool ska vara en av hans bästa, men jag har ej sett den. Om du inte vet vem Hartley är har han droppats här och här tidigare.

MULAN

Jag har för mig att Mulan kom med en apostrof i den svenska titeln – Mulán – även om det inte hindrade min gamla träslöjdslärare för att frejdigt kalla filmen för “mulan”.

Detta var den sista Disneyklassiker jag såg på bio. Jag minns ingenting av det. Jag har sett om filmen ett par gånger, men minns aldrig något av den ändå. Jag har alltså cirka noll procents nostalgi för filmen.

Den är dock långt ifrån ointressant – storyn om den kinesiska byflickan som klär ut sig till man för att gå ut i krig istället för sin gamle far är uppenbarligen före sin tid, och filmen har lika många pampiga miljöer som den har ambitiös tematik om genus och hederskultur (åtminstone för att vara 1998). Rent narrativt är det dock väldigt tryggt och förutsägbart, utan särskilda toppar eller dalar, vilket förmodligen är varför jag inte minns den.

Eddie Murphy gjorde rösten till den “roliga” draken (återigen, han hade hittat sin publik) och låtarna gjordes av Matthew Wilder. Alltså “Nothing’s Gonna Break My Stride”-Matthew Wilder.

Fanns verkligen ingen annan?

OUT OF SIGHT

Detta påminner mig om att Criterion just gett ut Steven Soderberghs banbrytande debutfilm sex, lögner och videoband (ja, med litet s) från 1989. Har inte sett den på länge – irriterande! Ty nu finns ingen anledning att inte beställa den, men… ja, låt oss inte börja prata om Postnord nu.

Soderbergh cruisade fortfarande fram på framgångarna från sitt eget genombrott, och den utmärkta lilla heistfilmen Out of Sight gjorde han till synes bara i förbifarten. Det är en film där George Clooney och Jennifer Lopez ligger inlåsta i en bagagelucka och pratar om film. Mer finns att säga om den, men den är lite för bra för att man ska gå in på den i en typ av nostalgiserie. Den är nämligen lika bra då som nu och den har ingenting särskilt med 1998 att göra. Filmer av bra regissörer tenderar att funka på det sättet.

SMOKE SIGNALS

När Miramax inte gav oss Hav Plenty gav de oss Smoke Signals, som pitchades som den första långfilmen som skrivits, regisserats, producerats och framförts av amerikanska urinvånare.

Jag vet inte när den andra kom, men återigen ser vi hur en film som Wind River hyllas för hur den belyser indiankultur (vilket jag tycker är tveksamt att den ens gör) samtidigt som den filmhistoriska kontexten är helt okänd för de flesta.

Jag minns att jag såg den på vad man brukade kalla kabel-TV (ser ni ungdomar). Det är en fin, lågmäld och harmonisk roadmovie, där två unga män lämnar sitt reservat efter att de fått reda på att en av deras pappor dött – han, i sin tur, räddade pojken som inte var hans son undan en brand tjugo år tidigare, varefter han lämnade reservatet bakom sig.

Det är inte mycket att rapportera om storyn, som är en rätt klassisk melodram i bildungstraditionen. Det fina med filmen är den genomlevda och insiktsfulla känsla som regissören Chris Eyre får fram – detta känns inte som en approprierad film, utan den existerar på egna villkor. Eyres bildspråk är fint, tonen han sätter likaså, och även om karaktärerna går igenom saker som är allmängiltiga så blir de personliga på ett oundvikligt sätt.

X-FILES: FIGHT THE FUTURE

Jag har aldrig varit en nörd. Tro mig. Och även om ni inte tror mig, tro mig. Jag älskade “Arkiv X” när jag var liten, men en nörd skulle veta mellan vilka säsonger man placerar långfilmen Fight the Future. Jag lyckas aldrig minnas. Inte heller minns jag vad som händer i filmen, fastän jag sett den flera gånger. Jag är inte ens säker på att jag vet vad “Arkiv X” ens handlar om. Jag vet att Mulder och Scully är som jungianska arketyper för mig, ständigt återkommande symboler för vad livet, kärleken och ämbetet handlar om.

Jag minns när trailers började gå för filmen – jag var målgruppen, det vill säga ett par pojkar som cyklar omkring i en villaförort, en av vilka faller ner i ett hål á la Bruce Wayne och upptäcker Något Läskigt i grottorna där nere…

“Waaah” tänkte jag. “Måste se Arkiv X-filmen ju”. Det gjorde jag också. Gillian Anderson i trettiofemmillimeters scope-widescreen var en av få verkliga gåvor denna regniga sommar full av besvikelser. Minns att det fanns en scen med en massa getingar och att Mulder och Scully nästan kysste varandra, för de skulle teasa det liksom. Tyckte det var “lite fånigt liksom”, men taggade ändå för nästa sägong – strax innan jag slutade titta på serien överhuvudtaget. Vill minnas att det var där någonstans Scully hängde på någon strand i Afrika och det började bli för krångligt för mig.

Ja, hursomhelst. Fight the Future är en film vars marknadsföring fortfarande har en hook i mig. Jag kan bli sugen på att se om den här som helst. Jag vet inte om så mycket händer i den egentligen – förmodligen är det en sådan där film som har en intrig men ingen handling, folk springer bara omkring och följer ledtrådar och lär sig ny information innan de ramlar in i någon slags final och filmen tar slut.

Men, som sagt. Skulle kunna se om den nu. Och glömma bort den igen.

Enligt Svenska filminstitutet var det bara premiär för en film vecka 25, och det var Scream 2. Förklaringen till varför jag länge trodde att den filmen var från 1998. När den släpptes på hyrvideo inleddes min kärleksrelation till den filmen, vilken jag eventuellt aldrig kan förklara.

Vecka 26: Anskrämliga Blues Brothers 2000, meckiga Änglarnas stad, Robert Altmans könlösa The Gingerbread Man, den givet mediokra Jennifer Aniston-filmen Mannen i mitt liv och någon slags obskyr indiefilm vid namn Unmade Beds.

Bortsett från sistnämnda titel så kan jag säga att vi nu nått en punkt i tiden då jag aktivt minns biorepertoaren. “Jag börjar minnas mig” som en trevlig Tomas Andersson Wij-text går.

FREDRIK FYHR

Visa / dölj kommentarer (0)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *