Biosommaren 1998: Vecka 27-30

Vecka 27-28 (1-24 juli)


ARMAGEDDON

Många menar att Michael Bays Armageddon var punkten då Hollywoods blockbusters fick carte blanche att vara hur dåliga som helst.

Och… jag håller med! Vad mig beträffar håller Amageddon denna nymoderna plats i filmhistorien. Jag minns själv att det var den första film jag såg på bio och aktivt ogillade – Godzilla var, som sagt, “okej”, men mitt brådmogna tolvåriga jag hade förhoppningar på en Jerry Bruckheimer-produktion.

Jag hade inga problem med storyn – om ett gäng oljeborrare som åker upp i rymden för att bomba en apokalyptisk komet – men mer än sista timmen av filmen är visuellt osammanhängande oljud som gjorde mig lika delar uttråkad och oklart irriterad. Det var buller och bång och jag borde ju gilla det, för det är ju sånt man ska gilla när man går på bio, men jag hade hela tiden känslan av att jag blev lurad. Får man skit kastat i ansiktet på sig så märker man ju det på någon nivå.

Roger Ebert uttryckte det fint i sin recension, när han skrev att den “till slut är här”, den första trailern i långfilmsformat, en film som bara fungerar i nuet, som små visuella brottstycken som kommer efter varandra; ett typ av effektsökeri som bara handlar om att utplåna tankarna och ersätta dem med visuellt oljud, därefter radera det visuella oljudet och ersätta det med nytt visuellt oljud, innan oljud kommit och gått i två och en halv timme och publiken är hjärntvättad.

Jag hade skrivit en längre recension om filmen hade det inte varit för att jag recenserade Transformers förra året och fick utlopp för de flesta av de här tankarna där.

BILLY HOLLYWOOD’S SCREEN KISS

Jag slutar aldrig överraskas, i dessa tidsresor, av vilka saker som glömts bort – innan jag kartlade 90-talets biosomrar hade jag inte tänkt att det gjordes fler HBTQ-filmer, för en bredare publik, förr än nu. Men så ligger det till, som den som följt dessa texter vet, och det är fascinerande hur saker kan försvinna ur det kollektiva minnet och sedan återvända som en ny icke-nyhet (i en film som Blå är den varmaste färgen, till exempel).

Exakt vart 90-talets HBTQ-indie tog vägen är jag inte säker på, men jag känner att dess era fasades ut häromkring – Billy Hollywood’s Screen Kiss verkar ha varit en film som kom och gick utan att någon märkte mycket av den; regissören Tommy O’Haver gjorde inte mycket mer än Kirsten Dunst-komedin Get Over It några år senare och huvudrollsinnehavaren Sean Hayes blev mest känd för… “Will & Grace”. Men! Storyn om hur en gay fotograf försöker vinna kärleken hos en man, vars sexuella identitet är ambivalent, genom att få honom att iscensätta kända Hollywood-kyssar… ja, hade man gjort denna film idag hade den framstått som extremt modern. Då… comme ci, comme ca.

DISTURBING BEHAVIOR

Ett årtionde är dömt att under sina sista år gå in i en popkulturell förruttnelse. Man kan se det tydligt i en film som Disturbing Behavior (som krälade till svensk bio som “Inte som andra” ett år senare) – storyn är vad om inte en high school-version av Världsrymden anfaller med ett gäng teenies i huvudrollerna; Katie Holmes, bland annat, som då var synonym med “Dawson’s Creek”. Det var naturligtvis en reaktion på Scream och de typ av ansträngt “hippa” dialoger som Kevin Williamson fick ner på papperet (i åtminstone den filmen).

Visserligen drabbades just den här filmen av en tråkig postproduktionsprocess – ser man den märker man att tredje akten försvinner i ett svart hål av logikluckor och saknade scener – men man kan bara ha så mycket tålamod med en film där folk går runt och häver ur sig värsta tänkbara wannabe-slang stup i kvarten.

“Razor!”

JANE AUSTEN’S MAFIA

Och på tal om förruttnelse så har vi Zucker/Abrahams-spoofen, som en gång lyfte så vackert i Titta vi flyger, det redan 1998 avlägsna året 1980.

Den här filmen, som kom direkt på video i Sverige som Maffia!, minns jag att jag inte tyckte var speciellt bra även som lättroad tolvåring. Nyfikenhet gjorde dock att jag såg om filmen för en tid sedan och mamma mia – nog för att gangsterfilmer har beska att ta vara på, men detta är verkligen en iskall och helt värdelös parodi på Gudfadern, Casino och ett par andra (mycket löst) relaterbara filmer från 90-talet. Ett av de bästa skämten i filmen är att Don Cortino (…) kommer från den sicilianska byn Salmonella.

I övrigt består gagsen bara av illa tajmade dörröppningar (dörrarna har redan sparkats bort) och den enda karaktär som filmen har är olustig hjärtlöshet och mobbarhumor, som om bitterhet drivit projektet.

När den här genren väl dog så stank det verkligen – dörren var därefter öppen för zombie-eran, med Epic Movies in absurdum. Man får vad man förtjänar.

LETHAL WEAPON 4

Och, igen, på tal om förruttnelse… eller rättare sagt dekadens. Too old for this shit, osv.

Men ärligt talat så är Dödligt vapen 4 en av mina få riktiga “guilty pleasures”. Till viss del är det tal om otippad nostalgi – detta var den första film som jag inväntade. På den här tiden fanns det inte insider-storys att följa, åtminstone inte om man gick på mellanstadiet, så plötsligt dök det bara upp trailers och PR för Dödligt vapen 4 vilket för mig var oerhört stort, eftersom jag hade en viss besatthet av de tre tidigare filmerna. Jag var för liten för att se filmen på bio denna sommar, vilket frustrerade mig oerhört, men jag inväntade VHS-releasen med andakt.

När jag väl såg filmen tyckte jag mycket om den – den var ju definitivt barnslig nog – och jag har förmodligen sett den en ohälsosam mängd gånger sedan dess.

Jag gillar den fortfarande, vilket delvis är oförsvarbart – inte bara är storyn ruskigt långsökt (filmen har verkligen ingen ordentlig anledning att finnas till) utan full av ohejdat glad och okomplicerad sexism, homofobi och rasism – det är den typ av gubbfilm som är så oupplyst att den låter en höggravid Rene Russo slåss mot kung fu-lakejer (helt utan bekymmer) och slösa bort Jet Lis Hollywood-debut som  butlerliknande lakej, i en story som rutinmässigt driver med asiater (medan den paradoxalt nog har någon slags moraliskt sidospår där Danny Glover omhändertar kinesiska flyktingar pga Danny Gloversk rättrådighet).

När den kom blev filmen sedd som en svag och rutinmässig film, men i retrospektiv tycker jag den är mycket mer välgjord och stabil än de flesta filmer som görs idag – med Richard Donner bakom kameran och det här etablerade gänget framför så är det svårt att misslyckas, medan yngre och hippare filmskapare idag har mycket sämre koll på den cinematiska verktygslådan.

Sedan tror jag också på fullt allvar att det här inte är en elak film, utan naiv, välmenande och varmblodigt familjär – trots sin intellektuella bakvändhet finns det något konstigt befriande i sättet filmen är som den är. Eftertexterna består av ett familjealbum där vi får se glada foton på såväl skådespelare som filmteam, alltmedan Wars “Why Can’t We Be Friends” myspysigt pågår. Säga vad man vill, detta är den enda film i filmhistorien som sätter skurken i familjens fotoalbum.

MADELINE

Avdelningen filmer jag aldrig hört talas om eftersom jag var för gammal för att se dem när de kom – i fallet Madeline  runt våren 1999 i Sverige. Jag är dock stolt över att ha växt upp under ett årtionde då det gjordes helt rimliga familjefilmer av det slag vi inte ser längre. Jag har också svårt att tänka mig att en film med Francis McDormand som katolsk nunna kan vara dålig.

THE MASK OF ZORRO

Biosommaren 1998 var som sagt regnig och full med besvikelser – bland de få glada överraskningarna var Martin Campbells Mask of Zorro, eventuellt peaken av Antonio Banderas (egentligen rätt kortlivade) epok som Hollywood-stjärna. Jag minns att jag var lite skeptisk – jag gillade Zorro på TV när jag var mycket liten, och ansåg därför att han var lite töntig. Men jag minns att jag såg trailern och tänkte att jag aldrig skulle glömma namnet Catherine Zeta Jones.

Än idag finns det inte mycket jag kan säga om den förutom att den är fullgod matinéunderhållning – jag tyckte det då, jag tycker det idag. Om någon säger “ska vi kolla på Mask of Zorro?” så är det troligt att jag säger “yup”.

PI

Där mycket börjat ruttna 1998 fanns det, som jag tidigare noterat, nya frön och skott i form av unga regissörer som kom som från ingenstans med till synes outtömlig kreativitet. Indiefilmens kronprins år 1998 var Darren Aronofsky, som gjorde sin debutfilm Pi på ofantligt låg budget och utan några som helst kontakter. Ändå lyckades han ta den till Sundance, där den vann priser och fick berömmelse av ingen annan anledning än att det var en stark upplevelse. Än idag är det en kanske oöverträffad seger för independentfilmen som idé.

Själv har jag inte sett filmen på säkert femton år – tanken var att se om den för en eventuell retrospektiv-recension, så vi får se. Jag är kall och varm med Aronofsky, men i vilket fall som helst är hans bedrift med den här filmen omöjlig att förbise.

SAVING PRIVATE RYAN

Eh, återigen… det finns mer att säga om den här filmen än vad biosommaren 1998 rymmer. Men for the record så tycker jag att filmen är mycket mer än bara sin rättvist berömda inledningssekvens. Jag återkommer.

SMALL SOLDIERS

I vilken Gremlins-regissören Joe Dante såg Toy Story och tänkte “vänta ett tag!”

Dante är en sådan där regissör som har en liten legion av lojala genrefilmsfans, och vissa av dem vill mena att det finns en del subversiv samhällskritik i den här filmen, där ett profithungrigt leksaksföretag kommer på den briljanta idén att installera den senaste högteknologiska militärteknologin i ett par leksakssoldater, vilket gör plastgubbarna till “levande” figurer som går ut i krig mot varandra.

Jag håller inte med. Tvärtom är det en ironiskt mekanisk film som inte gör mycket för argumentet att Joe Dante skulle ha mycket till variation som filmskapare.

THERE’S SOMETHING ABOUT MARY

Det är svårt att förklara bröderna Farrelllys popularitet vid den här tiden, likaså är det svårt att förklara hur otroligt populär en vanlig komedi kunde bli. Numera hör det till ovanligheterna att komedier blir de mest framgångsrika biofilmerna, men 1998 var Den där Mary en av de stora succéerna både bland publik och kritiker. Hunden, löständerna och inte minst Cameron Diaz… “spexiga” frisyr… den som bara ska se en film från biosommaren 1998 ska se denna.

Jag tror jag såg Den där Mary två gånger på bio när det begav sig – det var som att gå på tivoli. Publiken skrattade så mycket att hela scener gick förbi utan att man hörde någon dialog.

Jag såg filmen ett oändligt antal gånger på VHS och DVD, innan jag/den blev utbränd – jag har funnit tanken på att se om filmen rent oaptitlig och den har legat osedd av mig i säkert ett årtionde.

Men. Jag såg om den till slut, för inte så länge sedan. Och sedan såg jag den en gång till bara för att få uppleva den igen. Det är en fantastisk komedi, och liksom i fantastiska komedier är det klokt att inte försöka förklara för mycket. Humor är dessutom subjektivt – men det är svårt att argumentera för att Farrellybröderna gjorde en bättre film än denna rent tekniskt; storyn är ett klassiskt farsupplägg men karaktärerna genomtänkta och trovärdiga, besjälade av skådespelare som verkar njuta av manuset de har att arbeta med, och varje vrickat skämt är kopplat till intrigen, som aldrig spårar ut eller blir för tunn.

På svenska biografer dessa veckor kunde man avnjuta frustrerande saker som Wild Things och Sliding Doors, samt skvaliga b-filmer-på-a-nivå som Hard Rain och Sista utvägen. För hela familjen gick Dr. Dolittle och Hund på två ben. Samt, förstås, diverse utsorterade k-märkta saker för storstadspubliken – den svarta komedin I en helt annan klass med Gerard Depardieu, Jim Jarmusch Neil Young-rockumentär Year of the Horse, Mohsen Makhmalbafs Gabbeh och palestinska arthouse-filmen Krönika över ett försvinnande; filmer man kunde se då men inte nu. Varför? Försök hitta dem själv.

FREDRIK FYHR

Visa / dölj kommentarer (1)

En tanke om “Biosommaren 1998: Vecka 27-30

  1. Pingback: Biosommaren 1998: Vecka 31-32 | Videosöndag

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *