Wonder

Wonder är den typ av sällsynta feel good-film som förtjänar sin sentimentalitet. Nio av tio feel good-filmer bestämmer sig för att vara feel good-filmer innan de kommer på en story, vilket gör dem manipulativa och falska. Wonder har en berättelse att berätta, den vet hur och varför den vill berätta den, och det gör penseldragen starkare och ger färgerna mer djup.

Det tycks vara en högoddsare – filmen handlar om en tioårig pojke med en ansiktsdeformation. Auggie, som han heter, har hemskolats hela sitt liv men nu tar hans föräldrar med honom till en riktig skola för att börja femman – naturligtvis oroar de sig, kanske lika mycket som publiken, för att saker ska gå dåligt. Mamman ber till gud – ”snälla, gör så att de inte är elaka mot honom.”

Och, tja… Auggie får det rätt svårt. Men han får det egentligen inte svårare än någon annan unge som är lite utanför – det finns skitstövelungar, men till skillnad från i Stephen King-berättelser så är de inte nödvändigtvis barbariskt banal-onda utan botten eller räddning. Mycket handlar om grupptryck och vad vi gör för att passa in – de vita lögner vi använder för att redigera vår verklighet, och som vi ger upp när vår samvetsplikt kallar.

Filmen hittar, på sina tillrättalagda sätt, pedagogiska och hyggligt eleganta sätt att berätta allt det här. Auggie hittar en vän i klasskamraten Jack. Det är visserligen sant att Jack bara är Auggies kompis för att hans mamma sagt åt honom, och när Jack blir bemött av de där inte-så-coola kidsen så säger han att han också tycker Auggie är ett freak. Men ändå fortsätter han hänga med honom, förbryllad över att Auggie (som hörde honom snacka skit) ger honom kalla handen.

Dessa femte gradens såpaintriger (boksavligt talat) speglas väl med de andra figurerna i filmen. En av filmens mest uppfriskande idéer är att alla får varsin episod – vi får ett litet kapitel om Auggie, hans storasyster Via (Izabela Vidovic), hennes kompis Miranda (Danielle Rose Russell)… alla har sina egna liv och allas liv har för och nackdelar, även om mycket av deras liv också cirkulerar kring Auggie. Ja men det är väl klart att det gör. Så har korten fördelats.

Medan filmen pågår hittar den söta små sätt att handskas med tematik som alla dessa episoder nätt och effektivt går ihop med. Filmen handlar nämligen inte så mycket om mobbing och utanförskap som den handlar om de mekanismer som får oss att vilja delta i sociala sammanhang, vara del av en grupp, känna tillhörighet, och samtidigt söka självförverkligande. Alla karaktärer har stunder där de ljuger eller ibland ignorerar sina vänner på grund av grupptryck och ego, innan de måste göra det rätta, även om det betyder att de måste möta sin skam och offra något de verkligen önskat. Det är karma.

Det som är imponerande med manuset, delvis skriven av regissören Stephen Chbosky, är att det tydligt kommer från en genomlevd plats. En sämre film skulle ha kört på omöjligt breda gestaltningar och tomma klichéer. Wonder har visserligen hopplöst tillrättalagda repliker, sentimental musik och ett par ögonblick som tycks snäppet för sockrade – men i slutändan fungerar det, inte bara på grund av det bultande hjärtat och de hängivna skådespelarna. Som för övrigt är lysande opretentiöst valda – det är inte så konstigt att Auggie spelas av Jacob Tremblay (för tillfället Barnskådespelaren Att Ha om du behöver en). Men att Auggies föräldrar spelas av Julia Roberts och Owen Wilson? Så… fel! Men det funkar. Precis som verkligheten.

Det är det som skiljer Wonder från en sämre film med samma idé – manuset har verklighetstrogna detaljer, inget händer i det som vore helt otänkbart, och det spelar roll. Karaktärerna beter sig som människor, och i deras handlingar finns inget uppenbart drama annat än vardagens. I den finns skönhet där man letar – Wonder finner skönhet i en onlinechat under en ”Minecraft”-session. I en scen kan vi se hur mamma Isabel (Roberts) sitter i publiken inför dotterns skolpjäs och drabbas, sådär som bara en film eller en pjäs kan få en att drabbas, av det oväntade minnet av ens eget liv och minnen som kommer rusande tillbaka till en. Vi ser det utan att något behöver förklaras med ord. Vi känner igen det i oss själva, och vi bär alla på ofrånkomliga minnen från milstolpar i våra liv, som när ens farmor dog, eller familjens labrador.

Jag skulle aldrig säga att dessa stunder i filmen inte är sentimentala, men de är inte överblåsta – Wonder inser hur lätt en sådan här film skulle kunna bli vanhelgande eller oavsiktligt bisarr. Därför är den sann mot den verklighet som inspirerat den till att finnas till. Den håller tonen lättsam, med ett tingel-tangel-piano. Till sist har det förvandlats till någon slags sublimitet.

FREDRIK FYHR


WONDER

2017 USA 113 min. digital färgfilm – Redcode RAW 6K, DI 2K, DCP. 2.39:1. Regi: Stephen Chobsky. Manus: Stephen Chbosky, Steve Conrad, Jack Thorne efter boken av R.J. Palacio. Producent: David Hoberman, Todd Lieberman. Huvudsakliga skådespelare: Jacob Tremblay, Julia Roberts, Owen Wilson, Izabela Vidovic, Danielle Rose Russell, Mandy Patinkin, Daveed Diggs, Noah Jupe, Bryce Gheisar, Elle McKinnon, Millie Davis, Sônia Braga, Maccie Margaret Chbosky, Kyle Harrison Breitkopf, James A. Hughes, Ali Liebert, Nadji Jeter, Nicole Oliver, Rachel Hayward, Crystal Lowe, Steve Bacic, Erika McKitrick, Sasha Neuhaus, Izzy Lieberman, Hannah Hoberman, William Dickinson, Emma Tremblay, Lydia Jewett, Armen Bagdasrov, Kaelyn Breitkopf, Victoria V. Cruz, J. Douglas Stewart, Michael Alan Healy. Foto: Don Burgess. Klippning: Mark Livolsi. Musik: Marcelo Zarvos. Scenografi: Kalina Ivanov, Kendelle Elliott. Kostym: Monique Prudhomme. Produktionsbolag: Lionsgate, Mandelville Films, Participant Media, Walden Media. Svensk distributör: Twentieth Century Fox (Sweden). Genre: Drama, familjefilm, modern fabel, inslag av komedi, panorama, melodram. Struktur: 3/5. Stil: EMS. Premiär: 14 november 2017 (Los Angeles). Svensk premiär: 23 februari 2018.

Omdöme: Välgjord och genomarbetad familjefilm/melodram/modern fabel präglad av en modern och humanistisk syn på pedagogik och sociologi samt trovärdiga och realistiska detaljer i manuset – detta bromsas till viss del av trygg regi; konceptuellt är filmen framställd i den standard-sentimentala stilen, men inte så att filmen blir ojämn eller ytlig. Kategorisk feel-good med spännande, nyanserade inslag.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *