År för år – 1943 – Köttets lust

<- 1942.

… I Italien styrde fascismen och det var svårt att inte göra film som inte var propaganda överhuvudtaget. Att Luchino Visconti lyckades göra Köttets lust är under omständigheterna fascinerande – filmen, som var hans debut, skulle vara byggd på en berättelse av den förmodernistiske författaren Giovanni Verga, men censuren ville inte ha något med det att göra (eftersom den handlade om banditer).

Han bestämde sig för att göra en filmatisering av thrillern ”The Postman Always Rings Twice” av James M. Cain och fick övertyga dem om att han skulle göra en enkel thriller.

Därefter lyckades han också göra en skitig och råbarkad, men två och tjugo lång, film om en luffare som får ihop det med hustrun till en restaurangägare, varpå de bestämmer sig för att ha ihjäl maken – so far, so good. I vägen kommer dock deras problematiskt stora lustar (originaltiteln lyder Ossessione) och deras samveten, som blir ännu tyngre när den högst felbara polisen börjar lägga näsan i blöt.

Det var troligen en för liten film för att väcka den typ av rabalder som blir legendariskt, men filmen tog ändå hus i helvete. Fascisterna förbjöd filmen, delvis med stöd av den italienska kyrkan, och Visconti höll hårt i sin kopia på negativet för han insåg att regimen skulle förgöra filmen (vilket de också gjorde). Det skulle ta ända till 1976 innan någon utanför Italien såg filmen, vilket i längsta loppet hade att göra med krångliga copyrightfrågor – 1946 gjorde man The Postman Always Rights Twice i USA, också byggd på romanen som Köttets lust är byggd på.

Filmen i sig är lika överdrivet melodramatisk som subtil, kanske på grund av den här historiska kontexten – som thriller är det ett hyperdetaljerat pussel med grovhuggna bitar, där varje detalj räknas, och som i slutändan bygger upp för en stor smäll. Det är en film som tar sin lilla tid, men på många sätt är det en mycket rikare och mer detaljerad film än de neorealistiska klassiker den banade väg för.

Om man nu inte vill se detta som den första neorealistiska filmen. Viscontis relation till neorealismen är, som jag tidigare varit inne på, lite ovanlig. Neorealism brukar definieras som en era som växte fram efter kriget, inte under det, men Köttets lust är pessimistisk och ”realistisk” nog att jämföras med de senare filmerna, med sin vision av livet som en hopplös historia. Den är gjord på de medel som Visconti haft att använda och när allt kommer omkring skiljer det ju bara några år från denna och de ”klassiska” neorealistiska filmerna. Ska man vara pedantisk med det här blir det svårt.

Visconti var kanske inte helt ”där”, filosofiskt eller själsligt, om man jämför med filmare som De Sica eller Rossellini. Å andra sidan skrev han manuset i en skrivarstuga ihop med fyra andra författare som alla skulle bli nyckelspelare i neorealismen – de var författare åt den milanesiska filmtidningen Cinema och det hela påminner oerhört mycket om hur Truffaut och Godard skulle tota ihop franska nya vågen sexton-tjugo år senare…

-> 1944.

FREDRIK FYHR

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *