Spring in a Small Town (1948)

Man har tur om man lyckats se den digitala nyversionen av Spring in a Small Town som turnerat vissa biografer i Europa (Cinemateket, och Göteborgs Filmfestival, i Sverige) eftersom denna film – då och då omtalad som den bästa kinesiska film som gjorts – länge bara gått att se på suddig VHS-bootleg; det kan ha något att göra med att den är public domain i USA, och, såklart, att det inte anses finnas mycket till efterfrågan på sjuttio år gamla kinesiska filmer. Samt att filmen aldrig haft någon lätt resa – den förbjöds av kommunisterna efter deras övertagande 1949, och såg inte solens ljus förrän tidigt 1980-tal.

Den ligger i ett slags fascinerande mellanland på alla sätt och vis – regissören Fei Mu är inte direkt ett namn som placerar sig intill De Sica, Mizoguchi eller David Lean men hans film är där, en släkting till dessa namn, samtidigt som den är helt i sin egen bubbla.

Dels för hur den är gjord – med fem skådespelare i ett ruckligt hus – och dels för när den gjordes – ett år innan folkrepubliken bildades. Den ger oss fröet till en kinesisk film som sedan aldrig blommade ut. Samtidigt ger den oss en film som är så enkel och spartansk att den borde vara banal – men på det där sättet som asiatisk film alltid kan övertrumfa västerländsk så hittar den i enkelheten en självklarhet. Saker är vad de är. Ju mindre vi talar om dem, desto starkare blir de.

Det enkla, i det här fallet, filmens premiss. Liksom i neorealismens filmer befinner vi oss i efterkrigets verkliga ruiner (i det här fallet det andra sino-japanska kriget, som tog slut 1945). En man vid namn Liyan (Shi Yu) bor kvar i sitt nu fallfärdiga hus – han är för fattig nu för att rusta upp det, och dessutom för sjuk. Han har tuberkulos, men i själ och hjärta är han en hypokondriker. Han lever med sin hustru Yuwen (Wei Wei) som är helt uppgiven och som han själv skjutit bort. Han har även sin tonårssyster där, Meimei (Hongmei Zhang), vars barnsliga energi och aningslösa glädje bara gör tillvaron än mer melankolisk.

In i deras liv kommer Zhang (Li Wei), en på subtila sätt mer livlig och karismatisk figur, en läkare i västerländska kläder… en gammal vän till Liyan, vilket muntrar upp, men också en gammal älskare till Yuwen, vilket Liyan inte känner till.

Upplägget är inte originellt utan är i grund och botten identiskt till den typ av melodram som Douglas Sirk, eller för all del den unge Ingmar Bergman, hade gjort under den här eran. Skillnaden är att Fei Mus film inte kräver scener där karaktärerna förklarar vad de känner eller gestaltar för publiken varför vi ska bry oss. En människas känslor är omvälvande… för henne själv. Försöker du själv beskriva en viktig känsla så framstår den som banal i sin allmänmänsklighet, inget som någon annan inte heller känt någon gång, beskrivande ord som inte närmar sig känslan inuti.

Spring in a Small Town har förvisso Yuwens berättarröst, och den beskriver såväl hennes känslor som den beskriver vad de andra figurerna håller på med, men det gör bara filmens styrka än mer imponerande. Det finns nämligen en melankolisk objektivitet i hennes röst, och den fungerar hela tiden för att vi ska orientera oss i det som händer, aldrig tvingas till att förstå det på ett eller annat sätt.

Vi får känna oss fram mellan lagren – att Liyans familj en gång var framstående, och att han spökar omkring på familjens ruiner i misär, trots att det inte är hans fel att världen snurrat som den snurrat. Att Yuwen var yngre en gång, att hon valt denna man att gita sig till, att hon slängt bort sin ungdom på honom. Att Zhang… inte kan göra så mycket. Han är en läkare, men kan inte sy ihop människosjälar. Dessutom bär han fortfarande på starka känslor för Yuwen, som besvarar dem.

Gång på gång glider filmen omkring andra som skulle kunna nämnas – triangeldramat här påminner till exempel om en spartansk film-noir i Köttets lust-stuk – men ingenting går som det brukar gå i sådana filmer. Det kommer inget dramatiskt uppdagande. Ingen häpnadsväckande twist. Det finns ingen damm som efter mycket om och men brister, operatiskt och förlösande, på sättet vi lärt oss att de ska göra.

Faktum är att ingenting givet händer, på ytan. Karaktärerna har hemligheter också för filmen. Vid det laget filmen når sin tredje akt så befinner vi oss i ett triangeldrama vars moraliska knutar tycks omöjliga… så stillas allt, plötsligt, och det är nästan som om ingenting hänt. Vi har byggt upp för en final – tonårsdotterns födelsedag, och en punkt då Liyans ångest ska nå sin kulmen – men vad som egentligen händer tål att tänkas på.

Jag tror att Spring in a Small Town framför allt handlar om vårt begär efter samhörighet och självuppfyllande – två begär som inte alltid har lätt att samsas. Alla dessa figurer är del av ett större sammanhang, Liyan är bunden till sin familjs historia och Yuwen är bunden till sin pliktkänsla som hustru. Samtidigt är de drivna av begär som arbetar för att gå emot dessa ideal – Liyan lider av att inte ha självständighet, och Yuwen älskar egentligen någon annan – och sig själv. Det är ett lågintensivt magnifikt framträdande som Wei Wei gör i den här rollen – hon vibrerar genom nitratet som en av filmhistoriens många bortglömda madonnor.

Filmen slutar på en punkt som liknar den där vi börjat. Har mycket hänt? Har denna familj fått en ny stråle ljus i sina liv, eller är det bara vi som vill se det så? Är det kanske närmare sanningen att säga att hjärtats olika djup, och dess grunda platser, inte kan förändras av någon yttre omständighet, som ett besök av en gammal vän, eller ett krig. Det som är definitivt är saker som vi kan se och röra, eller som faktumet att våren kommer och går. Vad vi människor går omkring och bär på, det är däremot saker som ingen kan vidröra, och de är för stora för att synas i bild.

FREDRIK FYHR


Spring in a Small Town är del av 2018 års retrospektivserie.


SPRING IN A SMALL TOWN

Xiao cheng zhi chun. 1948 Kina 98 min. svartvit film 35mm. 1.37:1. Regi: Fei Mu. Manus: Li Tianji. Producent: Xingzai Wu. Skådespelare: Wei Wei, Cui Chaoming, Li Wei, Shi Yu, Zhang Hongmei. Foto: Li Shengwei. Klippning: Wei Chunbao, Xu Ming. Musik: Huang Yijun. Scenografi: Che Ning, Zhu Dexiong. Produktionsbolag: Wenhua Film Company. Kategori: Inhemsk nationell lågbudgetfilm, drama, arthouse. Genre: Drama, romantik, melodram, typ av modernistisk stil med pjäsdramatisk isbergsteknik och lyriska kontraster. Stil: Klassisk komposition.

Omdöme: Utmärkt melodram i klassisk tradition; extremt oansenlig i berättarstilen, men den kvidande tematiken lyfts fram genom oerhört subtilt skapade kontraster, vilket avslöjar en avancerad berättarteknisk kaliber – den mångfasetterade berättelsen landar i den enkla stilen vilket i sin tur skapar en poetisk, smått outgrundlig effekt.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *