Journeyman

Journeyman är en rätt udda titel på en film som handlar om en världsmästare i boxning. Idrottsbegreppet ”journeyman” syftar nämligen inte till en mästare, tvärtom. Att vara en ”journeyman” innebär att vara OK men inte mer – vi har ettan, tvåan, trean och möjligen fyran och femman. Resten är, om jag har förstått saken rätt, journeymens. De hamnar på tionde plats, eller 476:e.

Men filmen Journeyman handlar alltså om en världsmästare i mellanviktsklassen – Matty Burton, spelad av Patty Considine, som också regisserat och skrivit filmen. Det är inte en film som fått mycket till distribution av någon anledning, men när den pitchats så har den pitchats som Considines uppföljare till Tyrannosaur (2011), som också handlade om en våldsam, introvert man (att Matty är våldsam och introvert kan vi liksom utgå ifrån, eftersom han är en boxare i en film).

Jag antar att filmen inte har mycket till vinkel att säljas från. Filmen börjar med att Matty försvarar sin världstitel och slutar med en hjärnskada. Därefter… ja, jag tänkte skriva att filmen ”berättar historien om vad som händer sedan” men det är inte riktigt sant. Faktum är att det är något av en spoiler bara att förklara vad filmen handlar om. Matty får en smäll för mycket, liksom många boxare, och han är plötsligt långt ifrån densamme. Filmens idé är att vis ska uppleva det, inte förstå eller ”hänga med”.

Considine bygger upp händelsen på ett mästerligt sätt. Hans fru Emma (Jodie Whittaker) är där och väntar på honom, likt en annan Adrian. Vi har redan sett Matty citera Rocky så vi vet vad för drömmar som byggt hans karriär. Kontrasten här är att Considine gestaltar sina scener med absolut realism – fastän Matty är världsmästare så lever Matty och Emma sina liv nästan som familjer i ”Lyxfällan” eller ”Det okända”. Vi förstår på en gång vilka de är, vi liksom känner dem.

Det som händer är outhärdligt och vi är lika förvirrade som Emma. Hur mycket kärlek i världen som helst kan inte hjälpa en hjärnblödning och en efterföljande operation. Plötsligt är Matty inte där längre. Hans kropp rör på sig fortfarande, ja, men ingen är hemma. Desperat vill vi hitta något bakom hans ögon, och kanske att något därinne arbetar, försöker hitta tillbaka hem till människan han en gång var…

I en intervju har Considine sagt att han saknar förmåga att intellektualisera över sina karaktärer – han började med karaktären Matty och lät allt ta vid därifrån. Här blir titeln Journeyman intressant antar jag, för det verkar ju vara en ledtråd till hur man ska tolka filmen. Men tydligen vill inte Considine att vi ska tolka den. Hans mer emotionalistiska inställning hugger av filmens kanter till stor del – det enda vi egentligen får ut av den är han själv i huvudrollen, och hur drabbande han är.

I samma intervju sa Considine att han inte trodde på att skådespelare gjorde bra filmer, just eftersom de är mest intresserade av skådespeleri – jag håller med, men Journeyman är inget undantag. Det är en klassisk skådespelarregisserad film, och på ett fundamentalt sätt handlar hela filmen om Considines framträdande i huvudrollen. Han står framför oss och skymmer sikten, vägrar gå iväg.

Om man ändå försöker stå på tå och se något bakom honom så börjar frågor dyka upp med filmen. För det första är jag inte säker på hur sjukvården fungerar i Storbritannien, men en hjärnoperation borde rimligen sätta igång en liten cirkus av sjukhusvistelser, träningsprocesser, assistenter och terapi. Om inte annat så garanterat för världsmästaren.

Istället fungerar Journeyman lite grann som en modern saga, där Matty blir lämnad ensam i världen, liksom på vandring, som om titeln är en sagometafor – han hamnar i scenarion som känns klichéartade och inte helt trovärdiga, innan han tas om hand av några gamla kompisar. Genom montage och magisk klippning blir han gradvis mer funktionell. Den som är specialist på hjärnan får gärna säga till om det här är trovärdigt eller inte – själv är jag lite skeptisk. Considines kroniska brist på information hjälper honom inte.

Frågorna fortsätter att komma – boxningen fördöms inte i filmen utan hyllas. De verkliga problemen som boxare ställs inför blir inte ett samtalsämne. Matty gör ett par hemska saker i sin hjärndödhet – detta är saker som filmen lämnar som indirekta skador och tråkiga nödvändigheter som vi gör bäst i att förlåta, om det är rätt ord.

Jodie Whittaker, som jag förstår är känd från ”Dr. Who”, är tapper i rollen som frun Emma, som lämnas ensam med Matty i filmens mest omskakande ögonblick. Däromkring leds vi till att tro att filmen kommer att sluta på en mycket mörk plats, men det är också då som filmen som mest verkar närma sig ett drama, något som blir på liv och död och kan ge filmen en angelägenhet medan den pågår. En värld av oroligheter finns här, inte minst den förvirrande implosionen från könsmaktsordningen som allt vilar på – Matty har just blivit pappa för första gången, men nu har Emma två barn att ta hand om. Är det egentligen helt annorlunda än hur det var förut? Och vart har Mattys gamla machokompisar sprungit och gömt sig?

Men de scenerna får ingen riktig utveckling, och det är typiskt för filmen. Även dess största tematiska ledtråd – där Mattys motståndare, inför hans sista match, lovar att han kommer ge honom en ”lifechanger” – kastas iväg i sista akten som ett slags villospår.

Men ska man ta Considine på orden så är han inte heller intresserad av att berätta ett drama här. Jag är inte ens säker på att han berättar en berättelse, tekniskt sett. Filmen berättas i ögonblick och stunder, som om varje scen står för sig. Det är som om Considine älskar sin huvudperson så mycket att han hela tiden tar bort hinder, vägrar ge honom en konflikt som förändrar honom, eller som ger honom något konkret att göra. Det är en skådespelares brister som går igen i manuset, och det kan driva mig till vansinne i många filmer – men Considines närvaro i huvudrollen ger oss ingenting annat att fokusera på.

Och det är tur, helt enkelt, att han är så bra som han är. Han undviker noggrant varje Rain Man-kliché samtidigt som han ser till att varje emotionell höjdpunkt går igenom och leder till den ena desperat hjärtekrossande scenen efter den andra; inte på grund av svallande musik eller långsökta manusidéer, utan bara för att Considine övertygar. Poängen med Journeyman blir därför den interna och emotionella kampen som Matty går igenom – och det är den poängen som gäller, varken mer eller mindre. På så sätt förstår jag vad Considine menar när han sagt att inget finns att förstå i filmen, att den inte innehåller politik eller, som sagt, ”intellektualisering”.

Ändå är det oundvikligen en rätt ovanlig film – en väldigt realistisk och omskakande skildring av en i övrigt undergestaltad och lättköpt story. Den ger oss en lång lista på saker att ifrågasätta, men de frågorna vägs upp av en enda kvalité och det är Considine själv. Som Truffaut en gång bevingat sa så är en film inte sannare än att den uttrycker mannen som gjort den. Considine har ignorerat allt han inte haft lust med att berätta, och han har istället fokuserat på det som driver honom. Han kan skatta sig lycklig att de sakerna är så starka som de är, och att hans impulser gynnar filmen han vill göra – en värdig snyftare, en feel-bad/feel-good, med några liter realistisk pretention. Tricket är att inte ställa för många frågor utan våga stanna med Matty, försöka känna vad han känner, låta empatin leda oss.

FREDRIK FYHR


JOURNEYMAN

2017 Storbritannien 92 min. digital färgfilm – codex, DCP. 2.39:1. Manus och regi: Paddy Considine. Producent: Diarmid Scrimshaw. Huvudsakliga skådespelare: Paddy Considine, Jodie Whittaker, Paul Popplewell, Tony Pitts, Anthony Welsh. Foto: Laurie Rose. Klippning: Pia Di Ciaula. Musik: Harry Scott. Scenografi: Simon Rogers. Kostym: Suzanne Cave. Produktionsbolag: Film4, Inflammable Films. Svensk distributör: SF. Kategori: Indie, mellanbred melodram, inhemsk produktion, samproducerad div bolag & stöd. Genre: Drama. Struktur: 3/5. Stil: EMS-MSPremiär: 12 oktober 2017 (London Film Festival). Svensk premiär: 13 augusti 2018 (DVD/BR).

Omdöme: Fokuserat och intensivt drama centrerat helt kring skildringen av huvudpersonen på en emotionell nivå – därmed sagt också byggt runt det utmärkta porträttet i huvudrollen. Småskaligt, och lämnar frågor i berättelsens marginal, men skapar inga onödiga problem och det den gör gör den riktigt bra.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *