The Equalizer 2

Det här med att uppföljare alltid är sämre än sina föregångare. Jag vet inte om det stämmer. Om filmen var för bra för att få en uppföljare till att börja med? Ja, då minns vi uppföljaren just för att den inte är något att minnas. Men om en film som inte är mycket att minnas till att börja med får en uppföljare… då finns det ju rätt god chans för den att bli lite bättre?

Jag tycker det händer lite då och då. Jag vill minnas att Eric Roberts en gång i tiden hade huvudrollen i karate-kalkonen Best of the Best (1989) – när han gjorde Best of the Best II (1993) sa han att han gjorde den som en ursäkt för att den första filmen inte var så bra. När jag tänker efter finns det gott om mediokra filmer som fått uppföljare som är snäppet bättre – det är bara det att det inte är filmer någon minns.

Denzel Washington och hans husregissör Antoine Fuqua har nog inte samma ödmjuka inställning som Roberts hade när de gjort The Equalizer 2 – ändå har de gjort en film som är mycket bättre än The Equalizer (2014). Inte mer minnesvärd, kanske, men på alla sätt och vis en reparation, som om de gjort om gjort rätt, sådär som folk jämt säger att folk ska göra men som folk så sällan faktiskt gör.

Båda filmerna är actionstänkare i Liam Neeson-via-Steven Seagal-skolan – Washington spelar en sådan där oövervinnerlig ex-agent som kan ta kål på hur många fiender som helst. Skurkarna underskattar honom alltid, och det blir deras sista misstag. Våldet är på kall, rå slakterinivå. Den fantasieggande pitchen är att Robert McCall, som Washingtons rollfigur heter, är en vigilant med moraliskt gudskomplex. Han är en så schysst tjomme att han spenderar dagarna med att gå runt och “hjälpa” de som behöver det – eller, hjälpa och hjälpa. Vid ett tillfälle ser han att en ung kvinna blivit våldtagen (förmodar vi) av ett gäng sviniga rikemansbarn – hon hamnar på akuten och han sopar mattan med killarna, men vi får aldrig veta hur det gick för tjejen.

Hursomhelst. “Denna formula kan vara kul” skrev jag i min recension på The Equalizer och det stämmer – den fungerar nämligen i The Equalizer 2. Skillnaden mellan de två filmerna har att göra med sådana där torra saker som visuell teknik och narrativ finess – Fuqua är en OK actionregissör men jag är genuint överraskad över att samma manusförfattare (Richard Wenk) skrivit båda filmer. Som sagt, alla kan lära sig antar jag.

Den första filmen hade en lång och pretentiös uppbyggnad som avlöstes av en monoton serie våldsamheter. McCall skulle rädda en tjej som kidnappats av gangsters, men det var något konstigt över alltihop. Karaktären gick inte riktigt fram som det skulle, för mycket tid ödslades på utdragna floskler och filmen verkade besatt av en tematik den bara till hälften kunde hosta upp (McCall skulle återvända till våldet efter att ha lagt sin inre best till vila, eller så, men det såg mest ut som en väldigt våldsam Dressmann-reklam).

Tvåan städar upp det här och gör något stabilt från grunden. McCall bor i ett anonymt hyreshus där han läser sina böcker i sitt fönster – han gillar modernisterna och hans känsla för ordning är spartansk och anal; när han läst ut Herman Hesses “Siddharta” lägger han den på det lilla läsbordet och ser till att den ligger symmetriskt perfekt; när han läser Proust har han vad om inte en gammaldags tekanna vid läsbordet. Tagna ur sitt sammanhang skulle vissa scener kunna vara tagna ur ett inredningsprogram på SVT.

Det är förstås med samma prydlighet McCall slaktar skurkar till höger och vänster, men first things first – tonårskillen som bor i hans hyreshus måste skolas i den rätta läran. Killen har ju målartalang, kanske han kan måla hans kök för någon hundring. McCall är orolig för att han ska hänga med gängmedlemmar (“stay off those corners!”) och får anledning att läxa upp honom på skarpen (“Man ain’t spelled G-U-N!”) Men alla är värda en chans, tycker McCall. De kan ge upp sin onda bana och börjar göra gott här i världen. Om de ändå väljer sin onda bana så kommer McCall tyvärr att ha ihjäl dem – hey, det är moralisk karma. Eller så kanske de bara har otur, att de råkar snubbla över moralens våldsamma väktare nr.1.

Man kan hålla på länge om man vill studera den filosofiska absurditet som pågår i den här filmen – om någon undrar varför jag inte skriver om handlingen så är det förstås för att det inte är så viktigt. Medan McCall extraknäckar som chaufför – det är oftast där han får anledning att bärsärka ner folk – så sker ett par suspekta dödsfall i hans gamla spionvärld. Han får luska ut vilka de riktiga skurkarna är – deras identitet är väldigt förutsägbar, men McCall ska ha det att han inte är dummare än att han också listar ut vilka de är. Lakejer dyker upp lite som gubben i lådan. En och annan skurk har en och annan melodramatisk harang om det otacksamma agentlivet och så vidare. En biljakt kommer och går. Det drar ihop sig mot slutet. Finalen består av mycket våld i storm och regn. Det är vad det är. Förutsägbart men välgjort – faktiskt tillräckligt oklanderligt för att vara en bra film av sitt slag.

Som nyhetsstoff eller popkulturell zeitgeistmätare är förstås The Equalizer 2 vad många kritiker kallar för en “ointressant” film, den skickar liksom inte ut buzz på Twitter, och eftersom genren är action kan det lätt avfärdas utan dåligt samvete. Med det i bakhuvudet är lätt att sätta sig ner och leta efter en dålig film när man ser den. Själv väntade jag på stunden då den skulle göra något fel, men den stunden kom aldrig – varje scen som kommer och går i The Equalizer 2 har en rimlig anledning att existera. Tempot är lent och spänningssekvenserna noggranna och genomtänkta – fotot pragmatiskt och på ett oglamoröst sätt utmärkt – våldet grovt och slafsigt, men också rappt och hastigt avklarat. Hela filmen är snyggt ihoplappad på det stora hela, lika snyggt som McCalls känsla för en gammal ungkarls zen-med-rotmos-inredning, och man utnyttjar till och med en gammal hederlig storm för att få till en final som faktiskt är spännande om man kan leva sig in i den. Det är inte en film som någon behöver se, men de som vill borde inte bli besvikna på den.

FREDRIK FYHR


THE EQUALIZER 2

2018 USA 121 min. digital färgfilm – ARRIRAW 2.8K, DI, DCP. 2.39:1. Regi: Antoine Fuqua. Manus: Richard Wenk. Producent: Todd Black, Jason Blumenthal, Tony Eldridge, Antoine Fuqua, Mace Neufeld, Alex Siskin, Michael Sloan, Steve Tisch, Denzel Washington. Huvudsakliga skådespelare: Denzel Washington, Pedro Pascal, Ashton Sanders, Orson Bean, Bill Pullman, Melissa Leo, Jonathan Scarfe, Sakina Jaffrey, kazy Tauginas, Garrett Golden, Adam Karst, Alican Barlas, Rhys Olivia Cote, Tamara Hickey, Ken Baltin, Colin Allen, Antoine de Lartigue, Abigail Marlowe, Jim Loutzenhiser, Alessandra Noelle Rosenfeld, Lillie Dickens, Rex Baning, Lance A. Williams, Caroline Day, Rory Benjamin Smith, Ted Arcidi. Foto: Oliver Wood. Klippning: Conrad Buff. Musik: Harry Gregson-Williams. Scenografi: Naomi Shohan, Tom Frohling, Lauren Rosenbloom, David Schelsinger. Kostym: Jenny Gering. Produktionsbolag: Sony Pictures Entertainment, Columbia Pictures Corporation, Escape Aritsts, Fuqua Films, Lonetree Entertainment, Mace Neufeld Productions, ZHIV Productions. Svensk distributör: UIP/Sony. Kategori: Genrefilm, studioproduktion, entreprenörsproduktion, mellanbudget, barnförbjuden pitch. Genre: Action, thriller, krim (vigilantactionthriller i extra våldsamt stuk), inslag av drama/melodram, spionfilm, krigsfilm/combat movie, toner av romantik, skräck och ungdomsfilm. Struktur: 3/5. Stil: EMS-MS. Premiär: 19 juli 2018 (Australien, Portugal). Svensk premiär: 24 augusti 2018.

Omdöme: Våldsam actionthriller byggd på konventioner men med en intrig som är sammanhängande och logisk såväl narrativt som tematiskt; snyggt genomförd med bra flyt/framåtrörelse och effektivt klippta spännings- och actionscener. Ideologiskt absurd, men självsäkert spelad och framställd.

Visa / dölj kommentarer (0)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *