Bakom masken

Det var ett tag sedan jag såg en film som fungerade på det där enkla sättet som filmer kan fungera på – helt enkelt genom att ta med dig på en resa, genom en berättelse som är välgjord. Inte för den högre sakens skull, inte för att ge oss djupa vatten av symbolism, men med självsäkerhet, färg och fantasi, djup känsla.

Bakom masken är en helhjärtad film, och en jag tycker är helhjärtat underhållande, och den har den tillfredsställande kvalitén att fungera hela vägen ut. Det är inte en film med höjdpunkter och transportsträckor. Det är inte en film som existerar i stunder. Det är en film med en början, en mitt och en slut. Det är en riktig berättelse, och en bra berättelse, berättad från grunden upp.

Tekniskt sett är det inte ett epos, men filmen känns som ett. Den börjar på fälten och skyttegravarna i första världskriget, där Albert (Albert Dupontel) träffar Edouard (Nahuel Pérez Biscayart). De räddar varandras liv i ett krig ingen vill slåss i, ingen utom deras rödögde sergeant Henri (Laurent Lafitte) som står med knutna nävar längsmed höfterna. Albert förklarar för oss att Henri helt enkelt ”älskar krig”.

En serie underbart oförutsägbara händelser följer. Jag ska inte avslöja några detaljer – det är en mycket gammaldags, klassiskt fransk skröna – men Edouard lider oerhörda plågor. Efter en explosion får han en makaber ansiktsskada, vilket lett till den svenska titeln (exakt hur man ska tolka den poetiska originaltiteln Au revoir là-haut lämnar jag till de som kan språket). Edouard är en känslig själ till att börja med, så han kommer inte att ta det lätt. Han är en konstnär till någon mån, den typ av unge man som sitter och ritar sketcher när han får tid över – Albert kan notera att han har talang, i sin melankoliska ensamhet.

Albert sätter igång en kupp som går ut på att fejka Edouards död, och några år senare, i Paris, planerar Edouard en revolution av något slag. Många andra kupper cirkulerar kring denna idé. Det finns inget riktigt byte som ska erövras, men det hela är byggt på känslan hos gamla berättelser om juveltjuvar. De bor alla på någon okänd avkroksadress, naturligtvis med en fattig liten flicka som får en att tänka på ”Les Misérables”. Hon är den som kan tolka för Albert vad Edouard säger. Bakom masken låter han nämligen lite märklig – ibland som om Batman-skurken Bane satt något i halsen, ibland som en gnäggande häst.

I en annan del av staden sitter Alberts far och surar på sitt kontor – han spelas av den oslagbara isbergsaktören Niels Arestrup; en av sin generations mest underskattade skådespelare, och experten på att gestalta det konkreta och det nyanserade i samma gestalt. Bakom masken är inte nödvändigtvis en film med många nyanser, men Arestrup behöver inte göra mycket för att rollfiguren ska bli fascinerande.

Fadern är, i korthet, en stor politikerpamp som uppenbarligen aldrig hade någon god relation med sin son. Nu, när fadern tror att sonen är död, så är det möjligt att något mjuknar bakom hans försurade stenansikte – det skulle förklara varför han plötsligt vill resa ett krigsmonument som hyllar de som gått förlorade i kriget.

Men vänta, det finns mer! Vem är gift med hans dotter – Edouards älskade syster – om inte Henri. Just det, den krigsälskande gamla sadiststroppen. Kriget är över men han är fortfarande igång, och har fullt sjå med att täcka över diverse krigsbrott medan han sysslar med sina nya hobbys – korruption, finansbedrägeri, sånt.

Alla dessa sammanträffanden är förstås helt osannolika, men jag vill påstå att det är del av poängen. Bakom masken går aldrig över gränsen till det direkt överdrivna Amelie-barocka, men det är helt klart en film gjord som en modern typ av saga, full av dragspelsmusik och gamla tiders biltutor (ni vet, ”wuwråå!”) Skildringen av 1910-talets Paris – som bland annat innefattar en ambitiös rendering av boulevarden där Moulin Rouge står – är för färgstark för att vara historiskt trovärdig, men skönheten har en bärande förmåga och visionen är attraktiv.

Den fungerar också för våra karaktärer att vara i – när ingen längre finns kvar att berätta om en tid så är den ju inte längre nostalgisk utan mytologisk. Parisgatornas myller, där Albert bland annat försöker sig på en serie misslyckade jobb, korsas på ett perfekt sätt med äkta, universellt bitterljuva stunder, som när han som hissbetjänt står intill kvinnan som en gång var hans fästmö, nu uppklädd och tillgjord av en annan man.

Återigen, filmen innehåller inget annat än oerhörda sammanträffanden, men på någon nivå är det sådana här skrönor vi längtar efter att få höra. Öden som sammanvävs och delar på sig, hjärtan i tiden, gamla tiders romantiska charm, tanken att det finns En Gammal Historia, en som föranlett allt vi gör här och nu idag, kanske människor som inte visste att de var ens farmor eller farfar, kanske bara tanken på staden man bor i för hundra år sedan, saker som skett som bara parkens träd och gatornas lyktor och husens tegel fortfarande minns.

Filmen är baserad på en roman av Pierre Lemaitre, men har mycket gemensamt med gamla melodramer från stumfilmseran, än mer så med tanke på den franska kontexten som ger filmen en snålskjuts i finess. Man måste helt enkelt acceptera alla fantastiska aspekter här – om den här typen av film är ”daterad” så vet jag inte hur tidlöshet ser ut.

Och i vilket fall som helst så fungerar Bakom masken inte på grund av sin excess utan sin berättelse, som är genuint överraskande. Jag märkte tidigt att jag inte hade någon aning om vart den här filmen skulle ta vägen – och steg för steg vänder den sin croissant upp och ner. Bara när filmen var slut kunde jag förstå att jag sett på vad som måste vara en myllrande bok, perfekt modellerad till en brislätt ström av filmberättande, som klockar in strax under två timmar. Sällan blir adaptioner så här lyckade, men så kan man ju också misstänka att boken skrevs med filmmediet i åtanke. (Den blev faktiskt serieroman innan den blev film).

Figurerna i Bakom masken har en markant  serietidningsartad lyster, och en sagolik sensmoral vilar över alla dess lyckliga, sorgliga och ironiska slut (vi får lite av varje). Vad som förvånar mig mest med filmen var hur alla dess knasiga idéer fungerar – mot slutet, till exempel, när det där byggs upp men istället händer plötsligt det där… jag var tvungen att lägga upp mina händer, besegrat. Tänka att tja, så kan det ju också gå.

Tricket med filmen är förstås att den är berättad med oerhörd självsäkerhet och lättsam finess – den kan helt enkelt inte göra annat än att fungera. Färgerna och scenografin gör sin del, men främst är det tonen som filmen sätter perfekt – den är regisserad och spelad enligt den sensibilitet som förstår att filmer kan vara enkla och roliga och kanske lite ytliga, men som kan fungera perfekt ändå eftersom de får oss att skratta eller gråta. Det är en film jag njöt av att se.

FREDRIK FYHR


BAKOM MASKEN

Au revoir là-haut. 2017 Frankrike, Kanada. 117 min. digital färgfilm – codex (Arri Alexa Mini). DCP. 2.35:1. Regi: Albert Dupontel. Manus: Albert Dupontel, Pierre Lemaire, efter romanen av Lemaire. Producent: Catherine Bozorgan. Huvudsakliga skådespelare: Nahuel Pérez Biscayart, Albert Dupontel, Laurent Lafitte, Niels Arestrup, Émilie Dequenne, Mélanie Theirry, Héloïse Balster, Philippe Uchan, André Marcon, Michel Vuillermoz, Kyan Khojandi, Carole Franck. Foto: Vincent Mathias. Klippning: Christophe Pinel. Musik: Christophe Julien. Scenografi: Pierre Queffelean, Lilith Bekmezian. Kostym: Mimi Lempicka. Produktionsbolag: Gaumont, Stadenn Prod, Manchester Films, France 2 Cinéma, med div stöd och deltagande. Svensk distributör: Studio S.  Kategori: Bred historisk melodram, europeisk mainstream, auteurfilm, retropitch, karaktäristisk inhemsk samproduktion med flera aktörer. Genre: Drama, melodram, inslag av episkt drama, komedi, krigsfilm, historia, romantik, slice of life, toner av thriller, skräck, superhjältefilm. Struktur: 3/5. Stil: EMS-variant. Premiär: 27 juli 2017 (Saint-Lô). Svensk premiär: 13 april 2018, 22 augusti (DVD/VOD).

Omdöme: Gammaldags skröna iscensatt med stor lyster – en yvig och oförutsägbar intrig, men hela tiden väl grundad och sammanhängande; filmens visuella attraktivitet matchas av en koncentrerad ton i form av regi och skådespeleri. Definitivt åt det fluffiga hållet, men estetiken är tät och mustig, framställningen behjärtansvärd och helheten stabil och övertygande.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *