Filmåret 1979 (del 5)

<- Del 4.

”Disgusting.”

Det var vad Katharine Hepburn kallade 1970-talet. Åtminstone på film.

Kanske att jag felciterar henne, för Internet sviker mig i jakten på intervjun, men den var från 70-talet och den var troligen med Dick Cavett. Hursomhelst rådde det inga tvivel för Hepburn om att de levde i ett slags Sodom och Gomorra – var det inte sex, så var det våld. Hollywoods gamla glansdagar var långt borta. Det är anmärkningsvärt att just Hepburn säger det, eftersom hon, när det begav sig, var den stora progressiva rebellen i Hollywood.

Men det är inte speciellt svårt att förstå hur hon måste ha tänkt och känt. På den gyllene eran var sex en idé, nästan alltid avkodad och hänvisad till, ett slags krypterad spionverksamhet som pågick under ytan på filmerna. Våld kom i form av män som brottades i tågkupéer eller sopade till varandra på hakan, alltid utan att man såg hud möta hud. Möjligen skrubbsår, aldrig köttsår. Lite mörk rödfärgad sirap runt läppen, aldrig en liter grisblod.

Det är som att tiden gick fortare förut. Det är oerhört att bara tio år skiljer 1969 från 1979, om än inte lika oerhört som att detsamma gäller för 1959 och 1969. Använder man filmerna som gjordes som facit är det som att se på helt olika världar.

Sex som kod, till exempel, låg och pressade som i en tryckkokare under 60-talet. Det Gick Bara Inte Att Hålla Inne Längre! Men när 70-talet stängde butiken för att byta ägare till det lukrativa 80-talet hade den sexuella revolutionen kommit och gått. Det var nu vedertaget att filmer nu blivit, för att prata amerisvengelska, ”grafiska”. Allt gick plötsligt att se, och gränslösheten blev snart vardagsmat.

Det mest uppenbara exemplet är förstås porrfilmen, som blivit en laglig industri och därmed fick några somrar att dansa. Placerar man sig själv i året 1979 så är det inte omöjligt att tänka sig att porrfilmen hade konstnärlig potential – sex på film hade trots allt varit totalförbjuden sedan begynnelsen, så här fanns faktiskt något som var helt nytt. I verkligheten hade porrens ”gyllene era” redan peakat – den kom och gick på en gång, för att uttrycka sig krasst, och nyhetens behag lade sig – men industrin i sig skulle inte ha några monetära problem under 80-talet, när videomarknaden tog över.

Caligula.

Den ökända Caligula visar på ett utmärkt sätt hur porrfilmsindustrin och den vanliga filmindustrin var två fundamentalt olika världar. Produktionen ägdes av porrtidningen Penthouse, som ville göra en storfilm för en bred publik som hade lika mycket kulturellt kapital som sex för den nya sköna världen. Ägaren Bob Guccione såg sig själv som någon slags D.W. Griffith och kastade pengar på produktionen, som gick av stapeln i Italien – vart annars – där ”lyxpornografen” Tinto Brass anlitades som regissör.

Mycket rök och dimma ligger över produktionen i efterhand, men börjar man luska i produktionshistorien så får man faktiskt finna sig i att acceptera att en prestige-ensemble – bestående av Malcolm McDowell, Helen Mirren, Peter O’Toole och John Gielgud – ställde upp på att göra ett pornografiskt epos. Exakt hur man trodde att ett romerskt epos om den tyranniske kejsaren Caligula (spelad av McDowell, osökt efter A Clockwork Orange) skulle bli ”erotisk” är svårt att säga. Gore Vidal skrev manuset, vilket troligen hjälpte skådespelarna att acceptera projektet, och han ville dessutom att romarrikets homosexuella kultur skulle framhävas.

Resten av produktionen var en enda röra – Vidal fick tidigt sparken och Guiccone gjorde allt för att filmen skulle bli så explicit som möjligt; i slutändan anlitade han ett hemligt filmteam som spelade in helt nya scener (läs hårdpornografiska sexscener) som han opererade in i filmen innan premiären. Säga vad man vill om Tinto Brass men han avsade sig filmen (Vidal hade sedan länge kastat in handduken) och skådespelarna fick skämmas ögonen ur sig – stämningar kastades hit och dit medan kritikerna slaktade filmen, som förstås ändå blev en stor succé. I efterhand är den lika berömd som oundviklig kultfilm som en av de sämsta filmer som någonsin tjänat stora pengar. Kanske också dödsstöten för tanken att porrfilmen skulle ha en konstnärlig/kreativ framtid för en bred publik.

Salem’s Lot.

Mer kreativa frön hade skräckfilmen, den andra genre som fick nytt liv när filmer blev mer explicita. Var det inte sex man lockade med så var det ju våld, varför skräckfilmen snabbt fick ett lika dåligt anseende som porren – men precis som porren låg skräckfilmen också i ett slags limbo ett år som 1979. Framtiden låg i videomarknaden, men boomen var inte riktigt där än, och de sjaskiga gamla exploitation-biograferna (grindhouses) hade ännu inte bommat igen i USA (Drive-In-bion hade gått ner sig, men det hade mer att göra med 70-talets energikris).

Skräckfilmen var i en intressant metamorfos häromkring, inte minst eftersom den tidigare på årtiondet varit en prestigegenre. Framgångarna med Rosemary’s Baby (1968) och Exorcisten (1973) gjorde så att storstudios och auteurer satsade på skräckfilmer som skulle vara lika framgångsrika som konstnärligt tillfredsställande. I verkligheten blev det mest gott om skval, där vissa filmer blev bättre än andra (Richard Donners Omen förblir kanske den bästa).

År 1979 fanns det fortfarande försök att göra medvetet ambitiös, klassicistisk skräck för en bred publik – Frank Langella förblir den mest underskattade greven i Dracula detta år, och Tobe Hoopers miniserie ”Salem’s Lot” (efter Stephen Kings ”Staden som försvann”) regerar som en klassiker för många skräckfans.

Överlag dock hade vågskålen tippat över så att skräckfilmen blivit en lågbudgetgenre igen – stora studios ville inte göra alltför våldsamma filmer, trots allt, och det var löftet om våld som lockade. Hajen (1975) var fortfarande den mest lukrativa filmen att utnyttja i filmer med titlar som Up from the Dephts och Killer Fish. Förutom stranden så var skog och mark en populär grund för monster – Bigfoot vandrade in och ut från den ena låtsasdokumentären till den andra, medan 70-talets politiska good-will utnyttjades i eko-rysaren Inkräktarna där ett företags föroreningar av miljön skapar en muterad grizzlybjörn.

Men utanför mainstreamen kunde även unga regissörer experimentera med impulser som var kreativa och konstnärliga – 1979 föregicks av Wes Cravens The Hills Have Eyes (1977) och George A. Romeros Dawn of the Dead (1978), filmer som i efterhand skulle definieras som milstolpar. I Italien höll man på för fullt med en exotisk typ av skräckfilm som peakade häromkring. Men det var John Carpenter som nådde upp till ytan med Halloween (1978), länge den mest framgångsrika indiefilmen i filmhistorien.

Alla dessa influenser ledde till en skräckscen som var väldigt eklektisk. Halloween hade precis fått sina första imitatörer – stackars barnvakten Carol Kane blev terroriserad av telefonrösten i Rösten inifrån (senare imiterad i Scream) – medan b-filmer blev mer och mer krasst våldsamma. Abel Ferraras Driller Killer är inte en film vars titel ljuger, till exempel. Italiens främste marodör Lucio Fulci gjorde även Zombie Flesh Eaters detta år, den enda film där en undervattenszombie äter en haj.

FascinationThe Brood

Det var begynnelsen för splatterfilmen, kort sagt, men i dess smet föddes även konst – den kanadensiske body horror-auteuren David Cronenbergs The Brood kom detta år, till exempel, en svårdefinierbar och extremt introvert film om mordiska foster. Andra filmer var mer utspårat surrealistiska – som kultfavoriten Phantasm och oförklarliga ufo-spektaklet The Visitor (tidigare omnämnd här). Därutöver fanns en hel värld av knasiga b-filmer med olika fetischer – Anita Ekberg spelade galen, kåt nunna i Killer Nun på tal om ingenting, och den franska Fascination gav sig också på att blanda lyxerotik med skräck, i en knasig story om vampyrkvinnor som häckar i ett gammalt slott i början av århundradet.

Slashern skulle bli skräckgenren att regera på biodukarna under 80-talet. Den här mer eklektiska och myllrande skräckfilmen som fanns 1979 skulle snart fortsätta sitt liv på video, där den sakta men säkert blev billigare och mer och mer generisk innan skräckgenren överlag fick total burnout i slutet på 80-talet.

Frågan är om 1979 ändå inte är en av skräckfilmens bästa år – tar man en näve titlar får man högt och lågt, naket och påklätt, splattrigt och psykologiskt, groteskt och elegant, de mest knasigt tänkbara konstigheterna och de mest uråldrigt klassiska symbolerna. Trenderna hade inte helt tjatats ut och vart än inspirationen kom ifrån så hade kreativiteten något genuint över sig. Den som väljer en enda skräckfilm från 1979 att programmera inför Halloween, på måfå, kommer nästan garanterat att se en film som åtminstone har lite liv i sig. Det är en liten punkt i filmhistorien då skräckens bakterier levde gott nere i myllan där inte mer fisförnäma konnässörer ville leta.

Fortsättning följer

FREDRIK FYHR


1979: Sex och våld i alla riktningar.

The Brood

Caligula 

Dracula

Fascination

Phantasm

Salem’s Lot (miniserie)

Tourist Trap

The Visitor

Zombie Flesh Eaters

Tidigare omnämnda:

Alien

Huset som gud glömde

Nosferatu – nattens vampyr

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *