Hiss till galgen (1958)

Louis Malles debutfilm Hiss till galgen omnämns ofta som en föregångare till franska nya vågen – det är den inte ensam om. Ibland känns det som att vilken sen femtiotalsfilm som helst som är något bra är en “klar föregångare” till vilken uppnosig våg som helst på 60- och 70-talet.

Det är för all del en lysande film, men ser man den ter sig den historiska kontexten rätt akademisk – det som mest slår en är hur tidlös filmen är. Jo, till viss del rör det sig om saker som en modern åskådare kan ta för givet – filmen är full av autentiska Paris-miljöer fotade på studs, mitt på stan liksom, alldeles som Godard skulle göra i Till sista andetaget (1960). Filmmusiken av Miles Davis ger filmen en modern puls och en rebellisk attityd, en känsla av att vad som helst kan hända – också det ett starkt tecken på att vi inte rör oss i finsalongerna här. Storyn är en film-noir i “Postmannen ringer alltid två gånger”-traditionen där älskaren ska döda älskarinnans make, för äkta kärleks skull… men så går något förstås fel.

Å andra sidan blickar berättandet bakåt mycket mer än framåt. Malle själv sa om filmen att han “drogs mellan min oerhörda beundran för Bresson och frestelsen att göra en Hitchcock-film”, och det är just båda regissörernas formella enlighet som han anammar; exakt precision, den typ av noggrannhet som präglar filmkonsten som den såg ut under första halvan av 1900-talet, inte andra.

Samtidigt var Malle 24 år ung när han gjorde filmen, och han har ynglingens hunger efter att hooka publiken. Filmen börjar med en närbild på Jeanne Moureau medan hon orerar “jag älskar dig” om och om igen i en telefonlur, en pinande närbild som antingen är djupt allvarlig eller för ironisk för att vara ironisk.

Moreau spelar den välbärgade älskarinnan, nå det är ju inte så svårt att räkna ut. Orsaken till hennes kärleksförklaring har att göra med att han precis är på väg att döda hennes man – det är den typ av kärlek som hettar till extra när den ska försvaras med våld. Till skillnad från andra stackare som råkar ut för den här situationen så är inte Julien (Maurice Ronet) drabbad av så mycket samvetskval – har varit i det militära och har fortfarande dödandet i sig, liksom krigen i Indokina och Algeriet inte hunnit kallna vid denna tid.

Juliens plan att döda maken är inspirerad, på tal om gamla filmer, av franska krimfilmer från 1910-talet. Likt en juveltjuv med sugplopp och rep ska han klättra längsmed byggnaden där miljonären bor och döda honom i hans kontor. I stundens hetta glömmer han dock kvar ledtrådar, och måste gå tillbaka för att röja sina spår. Man kan tycka att en så välarbetad plan borde gå som smort, men den som kan sin Dostojevskij minns utläggningen i “Brott och straff” om hur mördare typiskt sett lämnar spår efter sig – i stundens hetta försvinner nämligen mycket av det rationella tänkandet, som när deltagare i frågesportprogram under press inte klarar av till synes självklara frågor. Hitchcock spökar när vi ser Juliens tabbe innan han gör det – och vi är redan långt inne på nagelbanden när han är på väg att fixa till det… och nattvakten stänger av strömmen och lämnar bygget för natten. Trist nog är Julien i en hiss precis när det händer.

Jag ber om ursäkt om du inte sett filmen, eller inte vet vad den handlar om – jag gick in för den kallt och satt som på nålar i ren överraskning. Ingenting har nött de sextio år som gått sedan filmen gjorts i ren spänningsnivå. Inte mycket i filmen slår faktiskt den stunden då Julien finner sig som råttan fången i en bur – hur många frågor som helst börjar bubbla i honom. Eller, vi tror det, för de börjar bubbla i oss. Finns det en väg ut? Hur ska det se ut imorgon? Kommer någon märka hans efterlämnade spår under natten? Vad ska hända med Florence (Moreau) som väntar på honom? Stunden är inte bara överraskande och ironisk, den fungerar på grund av en nästan sadistisk rättvishet – det verkar vid första anblicken vara tal om ofattbar otur, men går vi tillbaka i filmens steg så kan vi se att allt som hänt har skett enligt smärtsam, oundviklig logik.

Det betyder inte att resten av filmen är mycket sämre – det handlar om Florence på de där gatorna, övertygad om att hon blivit dumpad för en yngre kvinna, och ett yngre par som stjäl Juliens bil och ger sig av på ett annat nattligt äventyr utanför staden.

Häromkring verkar det verkligen som att Malle äter för mycket tårta och lägger oddsen skyhögt – hur kan det här någonsin komma ihop sig på ett logiskt sätt?

Å ena sidan kan man säga “vem bryr sig?” för det är onekligen spännande – det är svårt att förklara i ord hur perfekt filmberättande av det här slaget ser ut, men man kan nämna saker som ett perfekt flyt, eller spänning som byggs upp och blir avlöst, scen för scen med exakt rätt effekter. Det är möjligt att intrigen vore svår att ta på allvar, hade det inte varit för att Malle vet exakt vad han vill. Medan filmen nådde sin sista akt så insåg jag att den, mot alla odds, faktiskt var på väg att lösas upp – Malle löser sitt eget pussel så enkelt och elegant att det ser omöjligt lätt ut. Ingenting är verkligen en slump, visar det sig, i den här filmen.

För en modern publik skulle filmens influenser inte nödvändigtvis te sig uppenbara – Malle kan jämföras med Jean-Pierre Melville, en annan fransk regissör som gjorde mycket inflytelserika thrillers under den här tiden. Det blir tydligare om man betänker 50-talet som kinematiskt årtionde – tar man en titt på de syntetiska kolonner som Hollywood kom med, eller för den delen den franska filmindustrins slätstrukna melodramer (tråkiga filmer som Truffaut berömt kallade “cinema de papa”) så är det mer uppenbart att regissörer som Malle och Melville var utstickare – liksom Hitchcock togs de inte på allvar, eftersom de gjorde “billig” underhållning som bara hade för avsikt att leka med publikens känslor (gärna med en mängd sex och våld som för tiden ansågs sjaskig). Nu som då var det svårare för många att notera saker som stil och teknik – sättet Malle och Melvilles ambitioner sträckte sig långt över den trygga strömlinjen som skulle roa en halvt avtrubbad publik.

Med tanke på att dessa filmer var de enda som hade lite liv och rörelse – åtminstone om man ska tro historieböckerna (jag är ingen konnässör av fransk film under denna tid, och filmerna jag hänvisar till är för den delen inte lätta att få tag på) – så är det enklare att föreställa sig inspirationen som herrar som Godard och Truffaut drabbades av. Inte heller ska man underskatta de subversiva dragen i en film som Hiss till galgen till exempel – som historisk pusselbit är den inte bara en föregångare till nya vågen i sin stil, handlingen har innebörder och förutsättningar som helt placerar den i en efterkrigskontext. Julien är som sagt en soldat, och sättet hans moral nötts ner av kriget skickar en oavvislig signal till publiken – de här krigen har påverkat oss, och det kommer att stå oss dyrt om vi begraver dem i historien. Ironiskt nog är det också kriget som gjort mordoffret rik, så Juliens erövring av hans hustru går att läsa som en slags hämndaktion.

Ännu mer iögonfallande är filmens polisutredning – med den raspige Charles Denner som pushar alla inblandade på information i jakten på sanningen. Sättet poliserna fifflar med sanningen för journalister, som de vet kommer trycka vad som helst, visar på slående satir, men extremt sakligt skildrad. Det föreslår starka insikter om maktkorruption, och det är ett spår som för den delen fortfarande pågår i våra desillusionerade tider av fake news et al. Så liksom många äldre filmer visar Hiss till galgen på ett dystert facit där saker inte förändras speciellt mycket – det är bara redskapen, tekniken, omständigheterna som blir annorlunda.

Det är en kliché att säga att sådant inte spelar roll eftersom filmen “främst av allt bara är lysande underhållning” men Hiss till galgen har verkligen ett fenomenalt flyt – lite som en jongleringsakt som pågår osannolikt länge. När filmen till slut når punkt så är kubikskuben färdig framför våra ögon, lik förbannat, och alla trådar har magiskt löst upp som om vi sett en maskin gå igenom ett program som programmerats att oundvikligen göra en sak. Det är ett exempel på nästan kuslig pragmatism och funktionalism – det finns ingen explosion i sista scenen, men man kan ändå känna av ett karusellsug i magen – men filmen stannar inte nere på marknivå; den lämnar oss i luften i ett hisnande läge där vi är osäkra på om, eller vart, vi kommer att landa.

FREDRIK FYHR


Hiss till galgen är del av 2018 års retrospektivserie.


HISS TILL GALGEN

Ascenseur pour l’échafaud. 1958 Frankrike svartvit film 35mm 1.66:1. Regi: Louis Malle. Manus. Roger Nimier, Louis Malle efter en roman av Noël Calef. Producent: Jean Thuillier. Huvudsakliga skådespelare: Jeanne Moreau, Maurice Ronet, Lino Ventura, Charles Denner, Georges Poujouly, Yori Bertin, Iván Petrovich, Elga Andersen, Jean Wall, Jean-Claude Brialy (okrediterad). Foto: Henri Decaë. Klippning: Léonide Azar. Musik: Miles Davis. Scenografi: Jean Mandaroux, Rino Mondellini. Produktionsbolag: NEF. Svensk distributör: Svenska AB Nordisk Tonefilm (35mm, 1959), Nonstop Entertainment (DCP, 2017), Atlantic Film (DVD, 2007). Kategori: Bred inhemsk produktion, krimromantik, galafilm 50-tal. Genre: Thriller/crime, inslag av film noir, romantik, modern fabel. Struktur: 3/5, klassisk treaktstruktur. Stil: Klassisk komposition. Premiär: 29 januari 1958 (Frankrike). Svensk premiär: 11 maj 1959.

Omdöme: Utmärkt genrefilm, perfekt genomtänkt med extra minnesvärda, särskilda nyckelscener; excellent flyt där enstaka romantiska och subversivt politiska inslag skickligt sammanvävts antingen i estetiken eller i intrigen. Dessa inslag, plus lidelsefullt skådespeleri, tar filmen över sin redan oklanderliga tekniska/formella enhet och ger den extra nyanser av substans och mening.

Visa / dölj kommentarer (0)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *