The Commuter

En film fungerar lite grann som en rättegång… på film. Den börjar, presenterar sitt fall. Någonstans kanske du reser på dig och ropar – “Objection, your honor! Detta är absurt!” Domaren är ditt överjag, som försöker att bli klok på alla filmens trådar.

Om din protest godkänns eller inte har att göra med kontext. I en film med Liam Neeson, regisserad av Jaume Collet-Serra, finns det utrmyme att vara generös. Det går redan att förutsätta att filmen ska vara en high concept-pitch där en kille hamnar i en krånglig situation som är helt frånkopplad från vardagens kaotiska normalitet. Hela poängen är att storyn är enkel, så att alla som ser filmen kan förstå vad den handlar om. Om det inte är lite orealistiskt eller överdrivet så blir man besviken.

Men även en sådan här film har gränser den inte bör övergå. The Commuter gör tyvärr det. Man kan inte tro det i början, som en är ett ritch-ratch-elegant montage som skildrar hur Michael MacCauley (Neeson) går till jobbet varje dag via sin tågpendel – i ur och skur, dag efter dag, månad efter månad, samma tåg, samma småpratande pendlare, samma vardag.

Filmen sätter scenen vackert – på sitt sätt – och intrigen kickas igång snyggt också. En mysteriekvinna (Vera Farmiga) kommer till honom för lite chit-chat, som i en komiskt snabb utveckling visar sig handlar om något livsfarligt. MacCauley finner snart att han är fast i en mardröm, även om det verkar vara en väldigt läglig och vältajmad mardröm. Allt är minst sagt orealistiskt, men det är del av det roliga.

Efter sitt Mystiska Möte måste MacCauley hitta en Mystisk Väska i tåget, väskan som tillhör Den Skyldige. Processen har sina problem, för hur håller man sig inkognito medan man försöker lista ut vad folk har i sina väskor? Allt vi ser så långt föreslår att The Commuter kommer att handla om någon som gör något mycket dramatiskt medan han låtsas göra något väldigt normalt. Den till och med börjar med annars meningslösa närbilder på varje tågvagn, och alla småpratande pendlare – detta kommer att bli en högoktanig mysteriefilm! (Ironiskt nog en som inte går att göra i Sverige, där folk sitter på pendeln i tjugo år utan att prata med varandra.)

Ack, filmen har gömt något i sitt bagage – en hyperbol, en onödigt invecklad idé inuti idén, ty manuset verkar inte lita på sina karaktärer eller publikens intelligens. The Commuter börjar spåra ut – jo, det är ordet att använda – först så sakteligen men sedan med snabbare och snabbare determination innan vi rusar rakt ut i ingenstans.

Manuset verkar ha skrivits genom stafettskrivning – en sida börjar som om ingen såg vad som stod på förra; en röst i MacCauleys telefonlur hetsar honom, som om någon övervakar hans varje steg, men själv har han förlorat sin telefon – så när han behöver prata i den så måste han få en från någon annan. Det är som om manusförfattare#2 sa “fasiken, varför bestämde manusförfattare#1 att det skulle hända”. Efter ett tag blir det svårt att förstå vad Neesons härjade hjälte tänker eller vill, medan han springer fram och tillbaka i vagnarna, som om han är del av en förnedrande lek.

Ju längre in i filmen vi kommer desto fler obesvarade frågor hopar sig – hur kan de (ni vet, de) hota MacCauleys fru och son? Hur kan någon mördas genom en olyckshändelse? Hur kan man säkerställa att någon kan se olyckan från just en vagn i just ett tåg som ändå befinner sig i en helt annan vinkel flera stenkast bort? I slutändan får vi inga tillfredsställande svar, vilket hade varit ett problem om man brytt sig vid det laget. Trist nog så har inte spänningen någon inre logik – MacCauley får göra ditt, han får göra datt, ibland tycker folk han är konstig, ibland inte. Vid en punkt verkar det som att en karaktär är övertygad om att MacCauley är någon slags terrorist, men i nästa scen har denna figur helt glömt bort sin anklagelse.

I början av filmen dyker Patrick Wilson och Sam Neill upp – de är med i en scen, i en bar, alldeles i början, sedan går Neeson på tåget och resten av filmen händer. Här sabbar filmen sin spänning ännu mer, eftersom vi inte är dumma nog att tro att två så kända skådespelare dykt upp i The Commuter bara för att dricka öl och sedan gå hem. Finalen blir därför, som om det inte var illa nog, extra förutäsgbar.

Misslyckade filmer av det här slaget stör mig, eftersom det helt klart finns mycket mer jobb för mig att göra här än vad jag hade behövt göra om filmen hade fungerat. Filmer som The Commuter borde vara enkla och okomplicerade – karaktärerna genast identifierbara, storyn primitiv och begriplig. Jag har uppskattat alla Neeson-filmer som förstått denna dygd och särskilt hans samarbeten med Collet-Sera har inneburit trivsamma throwbacks till tider då man fortfarande gjorde filmer som kunde avfärdas som en “schysst rulle”.

Det känns därför som ett sådant slöseri på energi när man måste ta ett enkelt stycke underhållning och börja rota runt i det för att förklara varför inget fungerar. Filmer som The Commuter är gjorda för att ses efter jobbet. De ska inte behöva vara jobb.

FREDRIK FYHR


THE COMMUTER

2018 Frankrike, USA 105 min. digital färgfilm – ARRIRAW 3.4K DI 4K DCP. 2.39:1. Regi: Jaume Collet-Serra. Manus: Byron Willinger, Philip de Blasi, Ryan Engle. Producenter: Alex Heineman, Andrew Rona. Huvudsakliga skådespelare: Liam Neeson, Vera Farmiga, Patrick Wilson, Jonathan Banks, Sam Neill, Elizabeth McGovern, Killian Scott, Shazad Latif, Andy Nyman, Clara Lago, Roland Møller, Florence Pugh, Dean-Charles Chapman, Ella-Rae Smith, Nila Aalia. Foto: Paul Cameron. Klippning: Nicolas De Toth. Musik: Roque Baños. Scenografi: Richard Bridgland, Wing Lee, Tina Jones. Kostym: Jill Taylor, Betsy Heimann. Produktionsbolag: StudioCanal, TF1, The Picture Company, i samarbete med Ombra Films, Canal+, Ciné+, Amazon Prime Video. Svensk distributör: SF Studios (DCP, 2018), SF (DVD/BR, 2018). Kategori: Genrefilm, high-pitch, mellanbudget, samproduktion mellan företag/länder. Genre: Thriller, action, high-pitch, inslag av melodram, toner av skräck och komedi. Struktur: 3/5. Stil: EMS. Premiär: 8 januari 2018 (New York City). Svensk premiär: 12 januari 2018.

Omdöme: High pitch-thriller med ett i alla avseenden undermåligt och ohållbart manus. OK tekniskt hantverk, och hängivet skådespeleri, bidrar till att filmen hamnar precis på mellanlinjen, men strukturen är kass.

Visa / dölj kommentarer (0)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *