När jag var yngre trodde jag att Baskervilles hund var den första film jag såg. Jag hade bara vaga minnen av den – vaga men distinkta. Jag såg framför mig en knarrig svartvit bild, en dimmig scenografi som minnet gjort ogenomtränglig, och en andfådd man som springer genom mörkret; han böjer sig ner och lossar en kedja från en bräda på marken, vilket visar sig vara ett dolt rum – och ur glipan visade en monsterhund sitt hungriga huvud! Voff, voff! Hjälp! Det traumatiska ögonblicket kan ha bidragit till att jag som liten var rädd för alla djur – även kaniner och marsvin! Men särskilt hundar.
Senare insåg jag att Baskervilles hund omöjligen kan ha varit den första film jag såg – minnet spelade spratt på mig. Mer troligt är dock att det var den första riktigt gamla film jag såg. Väldigt unga människor ska tydligen ha väldigt svårt för gamla filmer – för att inte tala om svartvita – men för mig måste det ha varit en tidig nyckelupplevelse. Får jag välja fritt så är det än idag helst en dimmig, murrig mysteriefilm jag ser – om inte svartvit så åtminstone mörk nog att vara nästan ogenomtränglig, sådär som mina tidiga minnen av den här filmen.
Än idag vill jag påstå att Baskervilles hund håller en rätt hög klass för att vara vad det är – och som mysrys-underhållning slår den riktigt högt. Arthur Conan Doyles romanfigur hade filmats många gånger förut, men blivit något av ett skällsord – filmerna om Sherlock Holmes hade nämligen aldrig nått någon större framgång hos biopubliken.
Det måste det bli ändring på, ansåg man på Twentieth Century Fox och satsade på att göra Baskervilles hund till en prestigesatsning (inom en rimlig budget). Som Holmes anlitade man Basil Rathbone – en känd engelsk skådespelare som jag antar numera relegerats till frågorna på de rosa kortet i Trivial Pursuit för de flesta. Holmes berömda utseende hade följts av tidigare versioner – inte minst de ursprungliga illustrationerna som gick med Doyles tidningsföljetonger – men Rathbone hade fördelen att matcha dem exakt. Karln såg ut som Sherlock Holmes, kort sagt, och han hade en spänstig gång och en skarp, auktoritär röst.
För Rathbone kom Holmes att bli vad James Bond blev för Sean Connery eller (kanske mer lämpligen) Frankenstein för Boris Karloff – rollen han alltid skulle förknippas med. Även idag är Rathbones porträtt det man förknippar med Sherlock Holmes, även om alla inte längre minns just namnet Basil Rathbone (det är inte för inte Basil Mus hette just Basil). Pipan i munnen, de bekymrade geniknölarna, fram- och tillbakaspatserandet, fiolen, rökrocken, jaktrocken, baskern – emfasen på orden ”Elementary” och ”Watson” i den heliga frasen. Hela baletten.
Nästan lika inflytelserik är Nigel Bruce som doktor Watson – den plufsige och något bortkomne filuren som näsvist eller storögt blubbar fram påståenden eller ifrågasättanden som kanske eller kanske inte visar sig vara relevanta. Watson hade tidigare varit en rätt tråkig karaktär på film, särskilt eftersom han i Doyles böcker inte hade mycket att göra, men Bruce förvandlade honom till comic relief för resten av filmhistoriens räkning.
Baskervilles hund var Rathbone och Bruces första framträdande som duon – tretton filmer skulle följa – och när man ser filmen idag är det slående hur färdigformulerade rollerna var från början. Lika klart är konceptet, den viktorianska inramningen och den där heliga murrigheten – med tanke på hur rappa produktionerna var på den här tiden så är det otroligt vilken övertygande hed man lyckats bygga upp på Fox bakgård. Är det inte en farlig stig så är det en hotfull kulle, och syns inte en kuslig natthimmel så syns ännu kusligare träd – ur oförklarliga tomrum väller stora mängder dimma ut. Inte en enda centimeter av bilden har missats – och då har jag inte ens nämnt den kusliga tystnaden, och det avlägsna ljudet av vargens ylande. Eller är det… hunden?
Filmens första scener utspelar sig i London och ännu mer imponerande är iscensättningen av de lika dimmiga Londongatorna – särskilt eftersom de egentligen bara används till en enda scen. Man måste undra när man senast såg något så generöst och minutiöst uppbyggt i en film med en mellanbudget.
Å andra sidan skulle serien bli fattigare – andra världskriget skulle anlända och serien skulle raskt övergå till Universal, som hade lite andra rutiner än Fox. Det är ingen underdrift att säga att Baskervilles hund till stor del födde och livnärde den här serien – eftersom alla klassiska inslag introduceras på en gång, inklusive den överväldigande atmosfären, kan man säga att alla framtida Holmes-filmer med Rathbone och Bruce till någon mån var 50% Baskervilles hund till att börja med.
Något som bidrar till stämningen är en generell brist på bakgrundsmusik, vilket gör att filmen känns som en tidig 30-talsfilm snarare än en sen. Men som i många av Universals gamla klassiska rysare har tystnaden en effekt – bara i tystnaden kan vi uppfatta det oändliga ljudet av syrsor ute på heden; om vi spänner öronen kan vi höra fotsteg där ute – för en galning har rymt från mentalsjukhuset och han finns där ute någonstans… och så, förstås, det där ylandet.
Till skillnad från andra Holmes-filmer så är inte storyn den mest stringenta här – när allt väl är sagt och gjort tycks den helt irrelevant. Sanningen om vad som pågår där ute på heden, och vad Holmes måste göra för att knäcka gåtan, kommer lite som på beställning. Skurkens motiv är inte helt logiskt och när vi följer stegen tillbaka verkar det inte som att den diaboliska planen har mycket till mening – inte förstår vi heller exakt hur Holmes räknar ut allt.
Poängen är istället att det finns många kalla kårar på vägen, och att en kille får en tjej i ett stycke perfekt omöjligt pappskyltsromans. Doyles roman hade rätt få misstänkta men filmen ser till att rada upp en buffé misstänkta för Holmes, vilket gör filmen till en mysteriefilm i den klassiska whodunnit-traditionen.
Liksom många förstafilmer har Baskervilles hund en kvalité i att den inte är medveten om sin framtid. Bruces Watson skulle komma att bli ännu mer av en dum clown – grogrunden syns absolut redan här, men Watson tillåts fortfarande lite egen intelligens. Han får faktiskt vara något av en detektiv i sin egen rätt, och Holmes är inte ens med i mittendelen av filmen – även om hans ”frånvaro” inte är filmens största mysterium.
I Rathbones skepnad skulle Holmes bli mer av en serie punkter att bocka av – alltid klurandes, alltid lite odräglig, alltid spelandes på fiolen, alltid gömd bakom diverse utstyrslar. Allt det där finns i Baskervilles hund också, men till en mer sensibel grad. Man kan notera, till exempel, hur han inte går omkring i sin klassiska jaktrock hela filmen igenom – på de där grant iscensatta Londongatorna har han till exempel höghatt och kostym i klassiskt viktorianskt snitt. En rimligt fashionabel, rentav historiskt korrekt, Holmes.
Sådana små detaljer föreslår att Baskervilles hund var en film mer intresserad av att göra karaktären rättvisa. När de väl hade formulan klar för sig skulle det vara hästen de red på – inte bara i Rathbone/Bruce-serien utan i praktiskt taget alla framtida varianter. Det är inte för inte denna film har en scen med en seans, inklusive en påhittad figur som inte fanns med i Doyles roman, som fortfarande dyker upp i de flesta versioner av Baskervilles hund. Liksom James Bond tillhör Sherlock Holmes också filmens värld på ett empiriskt bevisbart sätt.
Med det sagt har Baskervilles hund kvalitéer som inte har med Holmes att göra – den där seansen är verkligen stämningsfull, ett av många ögonblick då filmen effektivt stannar upp för lite mysrysig spöksagestämning på ett sätt som många moderna skräckfilmer helt misslyckas med.
I takt med att den här serien fortsätter så ska vi se filmer som är mindre bra än Baskervilles hund, några som är ungefär lika bra, och något fåtal (kanske bara en) som överträffar den. Ändå är Baskervilles hund den klassiska filmen i serien och den man ska se om man vill göra sig bekant med den. Det är förstås inget mästerverk, varför någon nu skulle förvänta sig det, men i oktober är det ett absolut utmärkt val för en Halloween-programmering. I en kall, svart natt sprakar den ut sitt svartvita rugg oerhört effektivt.
FREDRIK FYHR
BASKERVILLES HUND
The Hound of the Baskervilles. 1939 USA 80 min. svartvit film 35mm 1.37:1. Regi: Sidney Lanfield. Manus: Ernest Pascal, efter romanen av Arthur Conan Doyle. Producent: Darryl F. Zanuck (krediterad produktionsansvarig och okrediterad exekutivproducent), Gene Markey (assisterande producent). Huvudsakliga skådespelare: Basil Rathborne, Nigel Bruce, Richard Greene, Wendy Barrie, Lionel Atwill, John Carradine, Barlowe Borland, Beryl Mercer, Morton Lowry, Ralph Forbes, E.E. Clive. Foto: J. Peverell Marley. Klippning: Robert L. Simpson. Musik: David Buttolph, Charles Maxwell, Cyril J. Mockridge, David Raskin (okrediterade). Scenografi: Richard Day, Hans Peters, Thomas Little. Kostym: Gwen Wakeling. Produktionsbolag: Twentieth Century Fox. Svensk distributör: AB Victoriafilm (35mm, 1939), Koch (DVD, 2013). Kategori: Bred studioproduktion, mellanbudget, prestigefilmatisering. Genre: Thriller, krim/deckare/pusseldeckare, inslag av skräck, romantik och komedi. Struktur: 3/5. Stil: Klassisk komposition. Premiär: 24 mars 1939 (New York City). Svensk premiär: 14 augusti 1939.
Omdöme: Utmärkt, om än primitiv, filmatisering av Doyles berättelse med utsökta tekniska kvalitéer – inklusive scenografi, foto, ljus- och ljudarbete samt skådespeleri. Tunn story men rappt och robust berättad så att de sensoriska effekterna hela tiden är i fokus på ett rimligt sätt.
4 svar på ”Baskervilles hund (1939)”