BlacKkKlansman

Går vi framåt, bakåt eller runt och runt?

Det var frågan som pulserade i mig när jag var på väg hem efter att ha sett Spike Lees BlacKkKlansman. Det är väldigt mycket en film av sin tid. Samtidigt är det en film som Lee på många sätt gjort flera gånger förut. Den handlar om den svarta upplevelsen i ett rasistiskt land, konflikten mellan etniciteter och kulturer, de osynliga strängar av inbördeskriget som aldrig gått av.

Jag säger att det är en film av sin tid, delvis för att den inte får tillåtas vara så bra som den skulle kunna vara. På 1980- och 90-talet gjorde Lee filmer som utforskade rastematik och amerikansk rädslokultur på ett sätt som än idag inte riktigt kan jämföras med någon annan filmskapare – förutom att vara estetiskt och narrativt finessrika så drevs filmer som Do the Right Thing (1989) och Malcolm X (1992) av en nästan militant upproriskhet, de var inte beredda att formulera problem genom någon mellanmjölkig wishy-washy-liberal relativism. Det var filmer som inte förutsatte att människor var lika värda, för så ser inte världen ut. Det var filmer som förutsatte att en massa människor med en hudfärg fick spela med andra regler för att överleva än vad människor med en annan hudfärg.

Så, har vi gått bakåt nu?

BlacKkKlansman är mer konkret, mer lättillgänglig, och på alla sätt mindre spännande. Den följer traditionen av de populära TV-serierna, där ingen tematik är så viktig att den får gå före dialoger där karaktärer förklarar vad de ska göra, hur de ska göra, och vad som kommer att hända när de gjort det, i scener där vi får se dem göra vad de sagt att de ska göra, varpå saker händer på ett eller annat sätt. Det får oss att fortsätta titta på filmen, men bara då och då fundera på varför. Istället för riktigt djup har berättelsen en ironisk “hook” och längsmed vägen finns en massa referenser till spelplanen som den ser ut år 2018. Det kan också hålla en sysselsatt.

Filmen handlar om Ron Stallworth (John David Washington), en polis som infiltrerar Ku Klux Klan i ett 70-tal där Svarta pantrarna upplevs som det stora terrorhotet.

Den där “hooken” jag nämnde? Jo, Ron är svart. En ren slump gör att han får KKK på luren – de tror han är vit, såklart. Det hela är förstås ironiskt. För att spaningen ska fungera så får partnern Flip (Adam Driver) spela rollen som Ron, åka till de rasistiska galningarnas näste, försöka ta reda på deras plan. Under tiden sköter Ron spaningen, håller låda i luren och försöker att tillsammans med Flip upprätthålla illusionen om att de egentligen är samma person.

Det som följer, och vad största delen av BlacKkKlansman är, är en rätt så traditionellt skuren undercover-thriller. KKK-medlemmarnas retorik och jargong är vämjelig, men realistiskt fångad av skådespelarna – Lee skildrar dem nästan med en antropologs fascination, och han tycks vara lika väl bevandrad i rasistisk ideologi som han är i antirasistisk. Jargongen på polishuset är också färgat av den där rätt typiskt “lagom realistiska” framtoningen som man ofta får se i TV-serier – snärtiga repliker, snärtigt levererade.

Bäst är filmen i allt som Lee trycker undan, och som bara då och då kommer till ytan genom obönhörlig uteslutningsmetod. Det tydligaste exemplet är Washington (son till Denzel) som gör Ron till en självklar figur, en människa, någon som inte tänker ställa sig framför kameran och förklara för oss vad han tänker och känner. Han tänker inte bli en representation. Han är bara en snubbe som råkar vara svart polis – all den outsägliga smärta som är rasism bär han på insidan. Han försöker störta KKK, vad mer behöver sägas om hans motivation?

Så kanske vi gått framåt. Kanske vi inte behöver statuera superexempel längre.

Liknande icke-mysterium finns i tystnaden hos Flip, som utan att ifrågasätta tar sig an uppdraget ihop med Ron. Flip har en davidsstjärna runt halsen – någon frågar om han är jude. “Ja, är jag?” svarar han. I en annan scen erkänner han för Ron att han aldrig betraktat sig själv som jude – men efter att han infiltrerat KKK märker han att han “tänker på det hela tiden”. Mer än så behöver vi förstås inte säga.

Samtidigt är det en besvikelse att Lee inte tar tillvara på den här elegansen mer, särskilt eftersom det verkar tydligt att han inte är intresserad av annat än att aktualisera frågor om etnicitet och identitet. Det krävs inte mycket undersökning för att slå hål i intrigen – att Ron tvingas använda sitt riktiga namn skapar genast flera logistiska problem som filmen tvingas kringgå på långsökta sätt – och det är faktiskt överraskande att filmen är byggd på verkliga händelser (tekniskt sett är filmen en filmatisering av den verklige Washingtons memoarer) när så mycket av den följer narrativa klichéer – ska John till exempel erkänna sin identitet för Patrice (Laura Harrier)? Hon är den obligatoriska flickvännen som, i det här fallet, är högt uppsatt i Svarta pantrarna och hatar poliser.

Automatiskt vill man se BlacKkKlansman som en “return to form” för Lee, som de senaste årtiondena slummat sig igenom projekt som tett sig förbryllande opersonliga. Men sanningen att säga så finns det mycket i BlacKkKlansman som också är rätt oinspirerat – filmens kropp, så att säga, som består av de där scenerna där karaktärer dribblar exposition och försöker driva intrigen framåt, känns habila men inte mer, gjorda efter checklist.

Naturligtvis är Lee mindre intresserad av själva intrigen, och mer intresserad av de större poängerna. Man hittar ett praktexempel på detta faktum om man frågar varför Ron överhuvudtaget ska behöva riskera utredningen genom att prata i telefon med skurkarna, när det räckt med att Flip gjort det… ja, och då hade ju den vita killen tagit hand om allt igen. Uppenbarligen är inte det filmen som Spike Lee har på kartan att göra. Poängen är sällan vad som händer i en Lee-film, poängen är vad det representerar, och att det representerar.

Men även då är det tråkigt att han inte hittar mer att konstatera. Att “white power” slåss mot “black power” är i slutändan det enda som Lee egentligen visar oss – ibland med parallellklippning som gör poängen närapå primitiv. Och eftersom storyn i sig inte bär på någon konversation måste Lee operera in sin egen – filmen inleds därför med en prolog, som ska visa oss hur rasism lärdes ut på skolor på 1950-talet, och en epilog som ger oss sekvenser från vår tids pro-Trump-fascister; däremellan lägger han en historielektion om Griffiths Nationens födelse (1915) och en typiskt vidrig anekdot ur det vita Amerikas rasistiska våldshistoria, framförd i en cameo av Harry Belafonte.

Allt det är gott och väl, förstås, och jag vill inte klaga för mycket på BlacKkKlansman det är ett välgjort stycke underhållning, både upprörande och roligt och omskakande och spännande, och jag antar att den är utformad för att förstås på den nivå som publiken idag anses behärska. Det är “titta, det där vet jag vad det är”-symbolism tilltänkt att väcka aha-upplevelser á la “det där är så aktuellt fortfarande!”

Det är bra, särskilt i stunden då filmen pågår, men jag märkte redan på vägen hem från bion att effekterna avtog i mitt huvud, och jag fann mig önska att filmen hade varit lite mer överraskande. En film som Do the Right Thing kommer jag bära med mig hela livet, och det kanske inte är en rättvis önskan, men ändå. Gotta stay true.

En tröst är de ögonblick i BlacKkKlansman då Lees subversiva djärvhet faktiskt sticker ut – som när han väcker liv i Griffith bara för att visa hans monstrositet, eller berättelsens häpnadsväckande sista ögonblick, som skiner ljus genom den ikoniska blaxploitation-posen för att visa hur urholkad och tom den är, medan hatets lågor, själva hatets hot, konstateras i en slående bombastisk not.

Vi befinner oss då någonstans mellan fantasi och verklighet, ideologi och fiktion, hopp och skräck, en plats där Lee slår som hårdast och arbetar som bäst. Det är skönt, om det nu är rätt ord att använda, att BlacKkKlansman inte är rakt igenom enkel och lättavkodad, att den åtminstone i några sådana stunder kan ge en biopublik en vision som de kan bära med sig.

Jag hoppas bara vi inte går runt och runt.

FREDRIK FYHR


BLACKKKLANSMAN

BlacKkKlansman. 2018 USA 135 min. färgfilm, inkl svartvitt, 16mm, 35mm, DI 4K. DCP. 2.39:1. Regi: Spike Lee. Manus: Charlie Wachtel, David Rabinowitz, Kevin Willmott, Spike Lee, efter memoarboken av Ron Stallworth. Producent: Jason Blum, Spike Lee, Raymond Mansfield, Sean McKittrick, Jordan Peele, Shaun Redick. Huvudsakliga skådespelare: John David Washington, Adam Driver, Laura Harrier, Topher Grace, Jasper Pääkkönen, Ryan Eggold, Paul Walter Hauser, Ashlie Atkinson, Corey Hawkins, Michael Buscemi, Ken Garito, Robert John Burke, Frederick Weller, Nicholas Turturro, Harry Belafonte, Alec Baldwin, Isiah Whitlock Jr, Damaris Lewis. Foto: Chayse Irvin. Klippning: Barry Alexander Brown. Musik: Terence Blanchard. Scenografi: Curt Beech, Marci Mudd, Cathy T. Marshall. Kostym: Marci Rodgers. Produktionsbolag: 40 Acres & A Mule Filmworks, Blumhouse Productions, Legendary Entertainment, Monkeypaw Productions, Perfect World Pictures, QC Entertainment. Svensk distributör: UIP/Sony. Kategori: Bred polisfilm/drama med halvnischad auteur-prägel, verklighetsbaserad, entrepenörsindie, samarbete mellan bolag och intressenter, studiokoppling. Genre: Biografi, krim, komedi, arthouse, inslag av dokumentär, thriller, action, melodram, toner av romantik och musikal. Struktur: 3/5 med prolog och ickediegetisk epilog. Stil: EMS-MS. Premiär: 14 maj 2018 (Cannes). Svensk premiär: 7 september 2018.

Omdöme: Överlag välgjord krimdrama/komedi i undercover-subgenren – en delvis undergestaltad intrig hålls uppe av robust framåtrörelse i tempot, inspirerad ensemble och särskilt regissörens typiska vilja att belysa rasrelationer, vilket ger plats för ett par formellt okonventionella stickspår i den annars rätt kommersiella/konventionella utformningen.

Visa / dölj kommentarer (1)

En tanke om “BlacKkKlansman

  1. Pingback: Videosöndag 16/9 | Videosöndag

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *