Mission: Impossible – Fallout

Det är märkligt vad som skiljer en medioker actionfilm från en fantastisk.

För det första har det inte nödvändigtvis att göra med vad för godis som finns i påsen – låt säga att en film bara består av en serie utmärkt genomförda actionscener; logiken föreslår att du får vad du betalar för, gött. Och visst, det är ett argument som inte kan klås. “Ge mig action” – “OK, här får du!” – Lägger man ribban där så är man förstås helt nöjd med, säg, Mission Impossible – Rogue Nation, den förra filmen i den här serien, som jag tyckte var utmärkt enligt konstens alla regler, full av en del genuint häpnadsväckande action… men ändå bara tom och tråkig.

Filmen som föregick den, Ghost Protocol, tyckte jag var mycket bättre men ändå inte riktigt så bra att jag skulle rekommendera den till någon som ändå inte skulle gå och se den i vilket fall som helst.

Ärligt talat har jag inte varit en större beundrare av någon film i den här serien. När jag skrev om Ghost Protocol kallade jag det för en “konstig” serie, en sådan som tjänar hur mycket pengar som helst men som ingen ändå verkar tycka jättemycket om. Men denna senaste M:I-film, Fallout, som jag precis fångade innan den slutade gå på bio, tycker jag är den bästa actionfilmen som överhuvudtaget gjorts sedan… tja, Mad Max: Fury Road. Ingen dålig komplimang.

Anledningen till att Fallout enligt mig vida överträffar sina föregångare är inte för att den har fler actionscener, eller fler över gränsen till dumdristiga stunttrick från Tom Cruise (som eventuellt bär på en dödslängtan, sagt helt utan ironi) – som sagt, det är samma godis i påsen som förut – utan för att all action har mer spännande syfte och kontext.

Misstaget är att tro att en filmserie som Mission: Impossible alltid är “samma film en gång till”. Formellt, narrativt, visst. Men det är tjusningen med uppföljare – konsten att genom samma rent mekaniska rutiner berätta en ny berättelse. Ett favoritexempel jag har är Rocky-filmerna, som alla är formellt uppbyggda på samma sätt men ändå handlar om helt olika saker.

Ett ännu mer relevant, och faktiskt liknande, exempel är hur den lysande Bondfilmen Älskade spion (1977) följdes av den helt mediokra Moonraker (1979). Båda filmerna är faktiskt oerhört lika varandra, rent formellt och tekniskt. Ändå är en film en av de bästa i serien och en de sämsta.

Det är flera saker som sammanstrålar i Fallout, allt till filmens fördel. För det första är storyn så obetydlig den här gången att det praktiskt taget är meningslöst att försöka förklara den. Eftersom serien i grunden är spionfilmer har den redan från början dragits med en missriktad pliktkänsla till intrigen, tanken att filmerna (eftersom de handlar om spionage) också måste ha någon form av mysterietråd, som om vi undrar vem som lurat vem när, och vad det betyder i slutändan.

Men ärligt talat känns det inte som att dessa filmer någonsin haft hjärtat där – den första filmen försökte finta bort oss genom att förklara saker på ett så krångligt sätt som möjligt, istället för att bara “erkänna” att den helt enkelt inte hade mycket till story.

Gradvis har pretentionerna skalats ner tills vi nu kommit till en underbart robust nivå med Fallout – filmen handlar inte så mycket om spioner som den handlar om filmkaraktärer som leker kull. Först är Tom Cruise, sedan är ondingen Solomon Lane (Sean Harris). Sedan är Tom Cruise igen. Rebecca Ferguson kommer in och säger hej – då är hon, däromkring även en och annan mystisk figur med ett och annat kodnamn. Henry Cavill spelar en figur vid namn August Walker – skickad från FBI av chefen Erika Sloane (Angela Bassett). Han är också, efter ett tag. En “riktig” spionfilm hade hållit det hemligt, men Fallout kör på. Titta! Nu ska vi efter honom! Och Angela Bassett? Ja hon är också vid ett tillfälle.

Intrigmässigt ser vi egentligen bara hur karaktärer ändrar riktning, mål, förutsättningar, stup i kvarten – ibland sker det genom genuina överraskningar, men oftast genom scener där Tom Cruise (i egen hög person) genomför dödsföraktande cirkuskonster som att flyga en helikopter genom en dalgång, hoppa ut från ett plan på sju tusen meters höjd, köra en MC in i en bil och ta kullerbyttan.

Sättet Cruise gör de här scenerna – och utformar M:I-filmerna, för han är ju själv producent och de-facto upphovsman till dem – har i Fallout övergått till någon slags transcendental, delvis oavsiktlig filmkonst. Det är gimmick om det görs en gång eller två, det är cirkuskonster tre-fyra gånger, men nu är det helt enkelt någon slags ny, färdigetablerad filmpoesi.

I den poesin ingår en märklig korsning mellan det overkliga och det realistiska – det vi ser är helt otroligt, det borde inte hända, men det händer ändå. Ethan Hunts upptåg i Fallout påminner om filmatiserade Gråben & Hjulben-sketcher – en helikopterjakt där de båda fordonen dyker upp och ner är särskilt talande – och det finns något övernaturligt i sättet han alltid undkommer faror.

Ironiskt nog tror jag mycket av det här har att göra med Cruises koppling till Scientologerna, och jag är inte säker på att alla dragit den kopplingen. “Han är definitionen av ödet” sa Alec Baldwin i den förra filmen, och liknande haranger kommer tillbaka här. Ethan Hunt har en spelares tendens att leka med elden och kasta sig in i omöjliga odds, men någon slags kosmisk ordning har bestämt att han är utvald att överleva för att rädda oss andra dödliga. I det att han agerar är han en halvgud, där vi andra bara tvekar och ser bort eller undviker minsta fara. Hunt är Cruises scientolog-ideal, en själslig übermensch på väg mot nirvana.

Det lustiga är att det fungerar oerhört väl, och Cruises fullblodiga tro på den här ockulta förvirringen gör bara filmen bättre och mer kännbar. Guds hand kommer ner över Hunt, som den förstås är ämnad att göra, gång på gång. Kroken som precis hindrar honom från att falla mot sin död, figuren som precis är där för att rädda hans liv, skurken som vi är övertygade om ska vinna. Det är bokstavligt talat mirakel som följer Ethan Hunts väg.

Det här hade förstås kunnat göra filmen förutsägbar och tråkig, men Fallout anstränger sig outtröttligt för att hitta påhittiga sätt att hålla dramatiken vid liv. Återigen sker detta genom grepp som inte är helt naturbundna – den onda skurken tycks ha nästlat sig in i Ethan Hunts psyke och drömvärld; Solomon Lane säger en sak i Ethan Hunts dröm, för att sedan bekräfta den i verkligheten på ett profetiskt och mystiskt vis. Det får aldrig någon förklaring – för det finns förstås ingen. På samma sätt har Hunt synska visioner där han tycks kunna förutspå framtida händelser, som ett annat orakel, vilket gör att filmen hela tiden kan kasta sig in i sekvenser som vi inte är helt säkra på… tja, faktiskt sker.

Till min stora förvåning fann jag mig sitta och tänka på Buster Keaton medan jag såg Fallout. Liksom i en film som Så går det till i krig (1926) drabbas Hunt av till synes slumpmässiga krafter, som sätter honom i fart- och farofyllda scenarion – och precis som hos Buster så vet vi att han på något sätt kommer klara sig ändå, för det är alltid just honom det händer.

FREDRIK FYHR


MISSION: IMPOSSIBLE – FALLOUT

2018 USA/Kina 147 min. färgfilm 35mm och digital färgfilm DXL RAW, Redcode RAW. DCP. 2.39:1. Manus och regi: Christopher McQuarrie. Producent: J.J. Abrams, Tom Cruise, Christopher McQuarrie, Jake Myers. Huvudsakliga skådespelare: Tom Cruise, Henry Cavill, Ving Rhames, Simon Pegg, Rebecca Ferguson, Sean Harris, Angela Bassett, Vanessa Kirby, Michelle Monaghan, Wes Bentley, Frederick Schmidgt, Alec Baldwin, Lian Yang, Kristoffer Joner, Wolf Blitzer. Foto: Rob Hardy. Klippning: Eddie Hamilton. Musik: Lorne Balfe. Scenografi: Peter Wenham, Matthew Gray, Phil Sims, Jille Azis, Arnaud Putman. Kostym: Jeffrey Kurland. Produktionsbolag: Paramount Pictures, Skydance Media, TC Productions, Bad Robot, Alibaba Pictures. Svensk distributör: UIP. Kategori: Bred mainstreamproduktion, franchise/uppföljare, blockbuster. Genre: Action, high concept, inslag av thriller, äventyr, komedi, melodram, toner av romantik. Struktur: 3/5. Stil: EMS-MSPremiär: 12 juni (Paris). Svensk premiär: 3 augusti 2018.

Omdöme: Slående actionfilm som präglas av ett i det närmaste perfekt hantverk i fråga om set pieces och framåtrörelse/takt, förgylld av kärleksfullt hängivna sekvenser och vagt mysticistiska inslag som har effektiva cinematiska kvalitéer samtidigt som de fungerar på ett pragmatiskt sätt för konflikten – bristen på narrativa ambitioner/pretentioner gynnar även underlaget och skapar en effektiv karaktär åt en film som först och främst vill greppa tag om åskådaren i nuet och skapa en upplevelse. En lysande film av sitt slag.

Visa / dölj kommentarer (1)

En tanke om “Mission: Impossible – Fallout

  1. Pingback: Mamma Mia! Here We Go Again | Videosöndag

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *