The Forgiven

Det är på grund av filmer som The Forgiven som det anses att filmer inte får handla om för känsliga saker. Ett jobbigt ämne kan handskas av en tuff, komplex film. Men de flesta filmer är förstås film-filmer, filmer där grunden kommer från manus-IKEA och kanterna limmats med kliché- och konventionsklister. De är svaga och för dem som ser dem spelar de inte så stor roll. Ingen viktig fråga bör misshandlas av en sådan film.

Så, The Forgiven, då, där Forest Whitaker spelar Desmund Tutu i ett nyligen reformerat Sydafrika år 1996 – redan på en affischnivå finns något sökt och förutsägbart här; Whitaker, som ju kanske är mest känd för att ha porträtterat Idi Amin i Last King of Scotland, ska klä ut sig till en annan känd afrikansk historisk figur? Så originellt.

Eric Bana spelar Piet Blomfeld, en fängslad medlem av dödspatrullerna som användes av regimen under apartheid. The Forgiven ställer dessa två män bredvid varandra nästan som om vi kunde förvänta oss en feel-good om att ”se varandras olikheter”. Eller hur. Tutu har inga planer på att benåda Blomfeld – det hade han inte i verkligheten heller – så frågan är varför filmen vill att vi ska titta på honom. Regissören Roland Joffé (som en gång i tiden gjorde The Killing Fields) verkar tycka att det finns något intressant över honom. Bana spelar honom som en skurk från Con Air (1997) och filmen närmar sig honom med en nyfikenhet á la När lammen tystnar (1991).

Blomfeld häver ur sig alla möjliga typer av rasistiska glåpord – Whitaker måste pliktskyldigt reagera varje gång, som om någon hugger honom med en kniv, vilket efter ett tag får en dresserad effekt. Jag kan tänka mig att manusförfattarna försvarar sig själva med att rasister använder rasistiska ord, och att Blomfeld uttryckte sig så här, men det finns något som kan sägas för kontext och takt. Filmen har en pinsam fascination för den här mannen, som får flera saftiga repliker och dialog som ska provocera en. Men ingenting han säger eller gör verkar spegla de vidriga saker han faktiskt gjort – de är snarare som fiktiva medaljer på en filmskurks CV. Det är en sak att säga att denna man existerade och gjorde dessa saker. Men vi kan bara förstå filmen utifrån informationen den ger medan den pågår, och The Forgiven, fastän den har Tutu i huvudrollen, sysslar med att kasta ett mystiskt, romantiskt skimmer över Blomfeld. Det blir aldrig tydligt varför.

Ärligt talat tror jag dock att jag kräver för mycket av en film som helt enkelt är för dålig. Istället för att utforska relationen mellan Tutu och Blomfeld, om det nu är vad man av någon anledning vill, så är manuset istället uppfyllt med menlösa sidointriger. Tutus alibi för att prata med Blomfeld är jakten på en försvunnen pojke, men filmen fokuserar bara på mysteriet när en scen kräver det. Det är aldrig vad filmen rent genomgående handlar om. Istället delar filmen upp sig i olika öar där olika saker finns. Särskilt störande är sidointrigen om det sydafrikanska gänget ”the 28’s” som härjar i fängelset och fungerar som skurkar i en film där den rasistiske apartheidsoldaten måste försvara sig. Men man ska inte hurra för scenerna mellan Tutu och hans fru (Pamela Nomvete) som rör sig på någon slags smörig ”Våra bästa år”-nivå av fejk sentimentalism. Mest av allt borde filmen handla om Blomfelds brott, men scenerna som visar rättegången mot rasisterna är kortfattade och lever på krokodiltårar och överspel – den frustrerande röda tråden som går genom hela filmen är känslan av att verkligheten som allt bygger på inte tas på allvar eller ens visas speciellt mycket intresse.

Det är svårt att inte tolka filmen som en automatisk och hopplös humanism-på-burk-reflex. Ska Tutu lära sig att vita liv också spelar roll liksom? Den sista sekvensen i filmen innefattar en rättegång där rasistiska brott förklaras med vämjelig detaljrikedom – budskapet verkar inte vara att det är svårt att vända andra kinden till, utan att det faktiskt går. Det är magstarkt nog att göra en film där ett förtryckt folk känner förståelse för de som slaktat deras barn, särskilt när de som gjort filmen oundvikligen måste äga de vitas perspektiv mer än de svartas.

Så frågan är om det inte är skönt, eller vad man ska säga, att filmen är så dålig som den är. Även de mest förvridna idéer kan förvaltas i filmer som tekniskt sett är bra. Den banala omogenheten i The Forgiven kan dock alla se i ett manus som har repliker som ”I was blind, how could I not see” (det är Blomfelds tydligen helt oanande fru som säger så) och ”Tears don’t have any colours” (Tutu såklart). Den är så låg i sina idéer att det känns som att oförmågan att göra filmen bra är anledningen till att den gjorts.

FREDRIK FYHR


2017 Storbritannien 115 min. digital färgfilm codex (Panasonic VariCam) DCP 1.85:1. Regi: Roland Joffé. Manus: Michael Ashton, Roland Joffé. Producent: Craig Baumgarten, Zaheer Bhyat, Roland Joffé. Huvudsakliga skådespelare: Forest Whitaker, Eric Bana, Jeff Gum, Morné Visser, Thandi Makhubele, Terry Norton, Rob Gough, Debbie Sherman, Osbert Solomons, Warrick Grier, Nandiphile Mbeshu, David Butler, Dominika Jablonska, Shane John Kruger, Michael MacKenzie, Vuyolwethu Adams, Joe Nabe, Alexander Wallace, Robert Hobbs. Foto: William Wages. Klippning: Megan Gill. Musik: Zethu Mashika. Scenografi: Warren Gray, Ivan Fraser. Kostym: Moira Anne Meyer. Produktionsbolag: LB Entertainment, Jeff Rice Films, Light and Dark Films. Kategori: Större independentproduktion, företagssamarbete, mogen publik. Genre: Drama, biografi, inslag av thriller, krim, crime, fängelsefilm/action, romantik, rättegångsdrama. Struktur: 3/5. Stil: EMS-variant (EMS-MS med tendens till långa tagningar som etableringar). Premiär: 13 oktober 2017 (London Film Festival). Svensk premiär: 9 juli 2018 (DVD).

Omdöme: Karaktärslöst berättat drama där en allvarlig historisk händelse diskuteras genom förolämpande låga medel, både i fråga om ett manus som bara består av menlös sentimentalitet och klichéer och en luddig humanism som slår bakut och blir kontraproduktiv, och en berättarstrategi som saknar fokus, men som tillåter antagonisten att få protagonistiska kvalitéer (genom tidigare nämnda manusproblem). Inte minst långtråkig.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *