Sherlock Holmes – Professor Moriartys sista strid (1939)

Att göra Sherlock Holmes till en serie krävde inga större funderingar för 20th Century Fox, som redan körde mysterieserier för full hals – det mytomspunna året 1939 hade de redan gjort över femton filmer med idag rätt antika figurer som Charlie Chan och Mr. Moto. De gjordes på löpande band och kvalitén varierade bara inom samma rätt givna ramar – som jag varit inne på förut är det i princip samma sak som händer med dagens superhjältefilmer, om än på en ofantligt mycket högre budget.

Fox’ första Sherlock Holmes-film – Baskervilles hund – kom alltså i början på 1939, och det var inga problem att klämma in uppföljaren på hösten samma år. Tanken var att man skulle göra en film som kort och gott hette Sherlock Holmes, och den skulle vara byggd på pjäsen av William Gillette som filmats i stumfilmsvariant 1916 och 1922.

Men ännu en illustration på hur snabbt saker skedde på den här tiden går att se i hur snabbt Fox ändrade sig. I juli 1939 annonserade man att det skulle bli minst en Holmes-film om året, men redan på hösten tog man tillbaka löftet. Anledningen var att de brittiska kritikerna inte var nådiga mot Baskervilles hund, som de ansåg var för modern och dum. Ännu surare var Arthur Conan Doyles släkt, som ansåg att filmen hade alltför lite att göra med romanförlagan. Fox skulle därför komma att dumpa serien helt och hållet – några år senare skulle Universal plocka upp den igen, men då i filmer som placerade Holmes och Watson i en modern tappning. Deras andra film kom alltså att bli den sista i viktoriansk miljö. Man började filma bara elva dagar efter att manuset var klart.

Efter allt detta ståhej är det förstås typiskt att The Adventures of Sherlock Holmes (som hade en svensk titelförvirring, mer om det senare) kom att bli en legendarisk film för Holmes-fans. Den som söker konsensus lär finna att detta anses vara den bästa film som Basil Rathbone och Nigel Bruce gjorde, och vissa menar att det är den bästa Holmes-film som överhuvudtaget gjorts.

Riktigt så högt av glädje vill jag själv inte hoppa för filmen, men precis som föregångaren är den onekligen stark och spänstig för att vara gjord under så enkla förhållanden. Storyn går ut på att ärkefienden Moriarty (George Zucco) vill lägga vantarna på drottningens kronjuveler. Detta har dock Holmes själv ingen aning om, för Moriarty har arrangerat ett avancerat villospår som han är säker på ska hålla Holmes upptagen. Och större delen av filmen är det exakt det som sker – vi ser, i scen efter scen, hur Rathbones obetalbara Holmes lägger pannan i djupa veck och störtar iväg mot den ena lösningen efter den andra i mysteriet; hela tiden vet vi att han är ute på helt fel spår. En bra lärdom till moderna filmskapare som vill att skurken ska kännas som ett riktigt hot – säg helt enkelt att han är det, och visa det sedan. Inte svårare än så.

Filmens styrkor och svagheter jämförs bäst med filmerna som skulle komma att göras – det är sant att många scener klipptes bort, och som filmen ser ut nu framstår Moriartys slutgiltiga plan som smått absurd i sin krånglighet och det är lite obegripligt hur han får ihop allt i slutändan. Men många scener som klipptes bort handlade just om att ge intrigen fler logiska detaljer, som i slutändan kanske hade gjort att filmen hamnat på en mer värdig Doyle-nivå.

Samtidigt är denna film mycket mer imponerande än flera av filmerna som Universal gjorde – de skulle komma att ligga på en timme i längd, och flera av dem lider av en svajig övergång från mitten till slutet. Allt som händer i den här filmen händer ändå på grund av saker som händer i den, om det låter logiskt, och även om alla pusselbitar inte riktigt ligger exakt där de borde i slutändan så har man kul under tiden.

Det har mindre att göra med de melodramatiska sidokaraktärerna (Holmes undersöker ett mordhot mot brodern till en femme fatale spelad av Ida Lupino) än vad det har att göra med de minnesvärda detaljerna – som sättet Moriarty tidigt etableras som ett reellt hot när han likt en prototyp av Hannibal Lecter glider omkring i sitt växthus, i lugn och ro planerandes landets förfall och Holmes förnedring. Det är något med att vara omringad av blommor som är lite obehagligt – ännu mer suggestivt blir det av att ”någon” sitter utanför bild och spelar en hypnotisk, kuslig melodi på en flöjt.

Denna ”någon” blir sedan en av filmens nyckelfigurer – en vagt zombieliknande mariachimördare som hämtad ur Universals monsterkatalog, som utan att tveka gör Moriartys mer mordiska ärenden. De charmiga kusligheterna korsas fint med några av Nigel Bruces mest komiska stunder i serien, som när han tvingas lägga sig på en gata och spela död, varpå en obetalbar scen med en förbigående man följer.

Rathbone är också på friskt humör i paradrollen, vilket inte är så konstigt eftersom han får kuta omkring rätt mycket här. Han cementerar även repliken ”Elementary, my dear Watson” i den här filmen – en odödlig replik som skulle återkomma i film efter film om Holmes. Till skillnad från Rick i Casablanca (som aldrig säger ”play it again, Sam”) eller Tarzan (som aldrig säger ”Me Tarzan, you Jane”) så är detta en genuin markör, och ett till exempel på hur filmkonsten kommit att påverka kulturen i övrigt; Holmes säger nämligen aldrig repliken i någon av Doyles berättelser.

Ida Lupinos roll, som orolig syster till den mordhotade brodern/villospåret, är precis för platt för att hon ska kunna stjäla filmen, men från sin position gör hon allt hon kan för att göra det. Under inspelningen fick hon rollen i The Light That Failed, som skulle komma att bli hennes stora genombrott i Hollywood – hon skulle gå till historien som den enda kvinnliga regissören vid den här tiden, en bragd som kom att bli lika underskattad som hennes dynamiska skådespeleri.

Att filmen är den bästa Holmes-filmen som gjorts vill jag inte skriva under på – dels har jag inte sett alla som gjorts, dels håller jag stumfilmsversionen från 1922 varmt om hjärtat – men det råder inga tvivel om att man klämmer in mycket knepigt knåp, roliga sekvenser, mysrysig spänning och okomplicerad action under de knappa 80 minuter som filmen pågår. Jag frestas till att dra den gamla ”ska du bara se en”-rekommendationen… men ska du bara se en ska du se två, denna och Baskervilles hund.

Angående den svenska titelförvirringen. Enligt svenska filminstitutets arkiv gick filmen upp med en svenska titeln Sherlock Holmes – Moriatys sista dag. Detta skulle i så fall vara en felstavning, eftersom Moriarty ju stavas med r. När filmen långt senare gavs ut på DVD i Sverige hette den Sherlock Holmes – Moriartys sista strid. Man hade fixat stavningen och slängt in en mer dramatisk rektion när man ändå var igång. Jag är ingen purist vad gäller svenska titlar – de är i allmänhet för dåliga för att förtjäna respekt – men här gjorde man åtminstone om och rätt. Ibland händer det.

FREDRIK FYHR


PS.

Delar av produktionshistorien jag citerar i texten har jag hämtat från Holmes-experten David Stuart Davies, som har ett upplysande kommentatorsspår på Optimums DVD-utgåva.


The Adventures of Sherlock Holmes. 1939 USA 85 min. svartvit film 35mm 1.37:1. Regi: Alfred L. Werker. Manus: Edwin Blum, William Absalom Drake. Producent: Darryl F. Zanuck (okrediterad), Gene Markey. Huvudsakliga skådespelare: Basil Rathbone, Nigel Bruce, Ida Lupino, George Zucco, Alan Marshal, Terry Kilburn, Henry Stephenson, E.E. Clive, Arthur Hohl, May Beatty, Peter Willies, Mary Gordon, Holmes Herbert, George Regas, Mary Forbes. Foto: Leon Shamroy. Klippning: Robert Bischoff. Musik: Robert Russell Bennett, David Buttolph, Cyril J. Mockridge, David Raksin, Walter Scharf (okrediterade). Scenografi: Richard Day, Hans Peters, Thomas Little. Kostym: Gwen Wakeling. Produktionsbolag: Twentieth Century Fox. Svensk distributör: okänt (1939, 35mm), Koch (DVD, 2013). Kategori: Bred studioproduktion, mellanbudget, prestigefilmatisering. Genre: Thriller, krim/deckare/pusseldeckare, inslag av action, klassisk melodram, komedi, toner av romantik och musikal. Struktur: 3/5. Stil: Klassisk komposition. Premiär: 1 september 1939 (USA). Svensk premiär: 9 oktober 1939.

Omdöme: Robust thrilleräventyr med stark framåtrörelse och flera attraktiva inslag – tunn och inte alltför detaljerad story, men sammanhållen nog att inte läcka alltför mycket logik, och överlag, med tanke på det chosefria anslaget, en lyckad film av sitt slag.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *