De ofrivilliga (2008)

Så tio år har redan gått sedan Ruben Östlunds De ofrivilliga. Det var en film som höjde många ögonbryn när den kom – idag, efter Östlunds framgångar med Turist (2014) och Guldpalmsvinnaren The Square (2017) känns det som en ännu mindre film än det var då. Det är en film av sin tid, som alla filmer som någonsin gjorts, men Östlunds senare filmer har till viss del kastat ljus på hur den kan läsas.

Jag läste i någon intervju att Östlund tycker YouTube är en plats där man hittar intressant filmskapande idag – oavsett faktumet att jag tycker uttalandet är lite hårresande så går det att se inspirationen i De ofrivilliga. Filmen består av fem berättelser som berättas parallellt med varandra – även om de orden (”berättelse”, ”parallellt”) inte gör filmen rättvisa. De olika segmenten har visserligen en dramaturgi och är gjorda på liknande sätt, men att se filmen – som pågår i 98 något bestraffande långa minuter – påminner en hel del om att fastna i det svarta hålet som kan vara YouTube (särskilt omkring år 2008, då YouTube var outforskat och dess videor bar på förmågan att vildvuxet överraska). Från det ena klippet klickar du vidare till det andra, och du slipper tradiga saker som form, tempo, en konsekvent narrativ. Din hjärna ställer om sig inför varje nytt klipp. Du har kul i nuet. Vem bryr sig om något annat.

Även om vinjetterna i De ofrivilliga har interna strukturer så verkar det som att de uppstår i nuet – det är med förvåning jag konstaterar att det bara är fem kortfilmer som klippts upp här, för det känns som det dubbla. När vi klipper till en ny scen så bär den på sätt och vis redan på sin inneboende berättelse. Man kan därmed, liksom i Roy Anderssons filmer, kalla varje scen för en kortfilm i sig. Det är också vad som skapar känslan av att filmen inte har någon egentlig form, att den kan hålla på i all oändlighet, som en playlist inställd på shuffle och repeat.

Alla berättelser involverar sociala scenarion där Något Händer, vilket i sin tur avslöjar de pinsamma konstiga stämningar som uppstår när människor autokorrigerar sitt beteende, på grund av social tribalism, könsroller eller bara grupptryck. Vissa berättelser är inte bara verklighetstrogna utan har förmodligen ofta skett – som fjortisarna som dricker häxblandning och överger en däckad kamrat när en vuxen jagar dem efter ett hyss, eller som småskoleläraren som blir utfryst efter att hon talat ut om att hon sett en kollega slå en elev, eller killgänget vars rituella suparhelg leder till ett sexuellt ”skämt” som lämnar offret ambivalent. Andra berättelser är vagt trovärdiga – som den äldre mannen som får en festraket i ansiktet och under hela festen låtsas som att allt är OK fastän han uppenbarligen är svårt skadad. Sedan finns det den något ansträngda episoden med den nyligen frånskilde busschauffören som bestämmer sig för att sittstrejka för att någon haft sönder en gardinstång på toan.

De ofrivilliga bär på en kvalité som är alldeles uppenbar, nämligen Östlunds helt perfekta öga för sociala beteenden. Hans vattentäta och ofelbara sätt att regissera scenerna är faktiskt så imponerande att man först blir helt tagen av det man ser. Även om han tar vad han behöver från Haneke och Andersson så har stilen en funktion – han vet hur man inte överdriver, och håller den observerande kvalitén intakt. En majoritet av scenerna, särskilt de som involverar människor i grupp snarare än individer, verkar vara rent dokumentära. Det förstelnande ögonblicket – när Något Händer – och den smärtsamma ambivalensen sprider sig som ett stim av rastlös vardagsskräck. Det kan bara komma från en skickligt skolad sociolog. De ofrivilliga antar jag också har blivit stapelvara i sociologikurser de senaste tio åren.

Det Östlund gör bra gör han onekligen bra – även om hans senare filmer blivit mer ambitiösa på en berättelsenivå, med blandade resultat, så är De ofrivilliga kanske hans mest tydliga och opretentiösa film. En demo som visar just det som får honom att gå igång och inget annat: Människor, och vad som händer med dem här ute i världen. Hur vi är.

För mig är Östlunds brist lika uppenbar som hans styrka – nämligen att det i slutändan verkar vara det enda han verkligen engagerar sig för. Har han visat oss människor, i en mänsklig situation, så verkar det som att han anser sig ha gjort sitt jobb. Myriaden av frågor man kan ha inför De ofrivilliga som en kritiker (jag har en hel del) kan i så fall helt åsidosättas – men då kunde filmen också vara tre timmar lång, eller 30 minuter. Form är inte längre en fråga. Ingenting är faktiskt en fråga. Scenerna är självändamål och dess effekter blir allt som spelar roll.

Jag har kort och gott aldrig blivit speciellt god vän med den här filmen. När jag ser om den är jag alltid tagen av Östlunds förmåga att visa mig saker tagna ur verkligheten, scener jag själv varit i eller om inte annat tydligt kan föreställa mig. Sedan, när intrycket slagit mig, måste filmen… fortsätta. Ser vi något hända så är vi ju funtade så att vi vill ha en upplösning – men Östlund är mest intresserad av att det händer. Hur den där bussen börjar rulla igen, och vem som faktiskt hade ner gardinstången? Hur den där utfrysta läraren ska återfå värdighet? Det finns ett par antydningar, ett par ”Vad tror du händer sedan? Diskutera!”-frågor att svara på, men i slutändan är inte filmen så engagerad. Östlund har redan haft sitt roliga i att rigga själva scenen, och som en artist som inte är där att plocka upp all konfetti när showen är slut mynnar scenerna ut i ett slags monotont varken-eller mot filmens sista del.

Kortfilmernas symmetri, om man tänker sig dem i oklippt form, återpoängterar detta. Varje berättelse börjar med en visuell tablå av något slag – den lustigaste är kanske svennesnubbarna som reflekteras skrattspegelaktigt i en bildörr så att de ser ut som kortvuxna minimän – och därefter följer en lika effektiv, minimalistisk sekvens som förklarar Det Som Händer. Vissa bär på en direkt skönhet, som den nästan helt Andersson-plagierade tagningen när raketen går av och vi kan se festdeltagarna och stadens skyline i samma bild. Men Östlund får alltid slut på idéer efter den punkten och det är också alltid efter peripetin som filmen förlorar sin visuella stringens.

Det i sig är inte en så allvarlig kritik, men jag ser det som ett symptom på en viss typ av lättja som i slutändan gör filmens helhetseffekt fadd. Ett annat symptom är bristen på sammanhållning – vissa berättelser utspelar sig på natten, andra på dagen, vissa utspelar sig över loppet av flera dagar, andra på några timmar. Återigen, det är inte ett problem i sig, och en film blir inte självklart bättre om man försöker täppa igen varje lucka som Christopher Nolan. Men det ger filmen en slags formell degighet, en brist på gravitation, som om mycket lite faktiskt håller filmen ihop – faktum är att man kan fråga sig om man ens gjort en långfilm, bara för att man gjort ett par kortfilmer och mixat ihop dem.

Jag skulle kunna sväva ut i en semantisk diskussion här – är det en ”riktig film” eller inte – men jag skyndar istället till en mer viktig punkt, och en som filmens beundrare säkert undrar över: Vad är egentligen ”poängen” med filmen? Är det bara ett exempel på sociologiska avspeglingar? ”Se hur fåniga vi är, och hur läskigt det kan vara.” Jag kanske har fel – kanske det finns en poäng med att filmen är 98 minuter istället för 19, och kanske det finns ett stilistiskt eller tematiskt resonemang i att scenerna är omkullkastade i vad som verkar vara generell oordning.

Jag har sett filmen ett par gånger och jag kämpar alltid med att försöka hitta någon röd tråd i den, eller en röst. Jag slutar alltid tomhänt. Att mycket som händer i filmen är perfekt pinsamt är uppenbart, men om det är allt filmen är ute efter så är det i slutändan inte mer än effektsökeri – De ofrivilliga kan därför mycket enkelt jämföras med en skräckfilm. Liksom en skräckfilm tar den vad vi känner till och vänder det mot oss, leker med våra känslor, och gränsen mellan det vi känner till och det som är främmande, och den gör det av ingen annan anledning än att det är kul, och kanske nyttigt som någon form av sedelärande saga.

Det är kanske inte en helt bekväm tanke för en film som så tydligt riktar sig till en publik som säkert föreställer sig stå ovanför den typ av kreti och pleti- mellanmjölkssvenssonmänniskor vi ser i filmen – De ofrivilliga består nästan enbart av människor som så blint och automatiskt kliver in i de stereotyper och klichéer som förväntas av dem att en inbillat upplyst publik är totalt inbjuden att cyniskt peka på dem och skratta (skyddad av det vagt koketta alibit att det är tal om ”igenkänning”). Östlund skulle komma att fortsätta denna uppvisning med invandrarbarn, i Play (2011), den så kallade kärnfamiljen, i Turist, och till sist den beryktade kulturmannen i The Square.

”Ingen ska komma undan i mina filmer” har han sagt i en intervju. Min fråga är när han gått hela laget runt, och om det kanske ändå inte kommer att bli en smula tradigt innan han är klar.

FREDRIK FYHR


De ofrivilliga är del av 2018 års retrospektivserie.


DE OFRIVILLIGA

2008 Sverige, Frankrike. 102 min. färgfilm 35mm, DI. 1.85:1. Regi: Ruben Östlund. Manus: Erik Hemmendorff, Ruben Östlund. Producent: Erik Hemmendorff. Huvudsakliga skådespelare: Villmar Björkman, Linnea Cart-Lamy, Leif Edlund, Sara Eriksson, Lola Ewerlund, Olle Liljas, Maria Lundqvist, Cecilia Milocco, Simeon Nordius, Henrik Vikman, Vera Vitali. Foto: Marius Dybwad Brandrud. Klippning: Ruben Östlund, Philippe Bober (konsult). Scenografi och kostym: Pia Aleborg. Produktionsbolag: Plattform Produktion AB, i samarbete med SVT, Film i Väst och stöd av Konstnärsnämnden, Nordisk Film och SFI. Svensk distributör: SF (35mm, 2008), SF (DVD, 2009). Kategori: Inhemsk produktion, självproducerad auteur-indie, med brett stöd från större bolag, SFI-stöd o dyl, modern/minimalistisk europeisk arthouse. Genre: Episodfilm, drama, komedi, arthouse. Struktur: Episodisk, parallellklippt, fem episoder. Stil: Statiska tablåer, mediumnärbilder, inslag av säregen mise-en-scene och övriga digitala verktyg (webcam).  Premiär: 19 maj 2008 (Cannes). Svensk premiär: 28 november 2008.

Omdöme: Iögonfallande episodfilm gjord enligt det moderna europeiska stilidealet, en uppvisning av imponerande verklighetstrogna iscensättningar ur vardagen. Iscensättningarna är dock narrativa i grunden och saknar påhittighet eller engagemang på en intrignivå, såväl tematiskt som i sig – inte heller bildar filmen som helhet någon logisk form, vare sig i fråga om tematik/budskap eller enhetlig berättelse.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *