Black Water

Det känns som att de flesta filmer med Jean-Claude Van Damme nuförtiden börjar med att han vaknar någonstans, kanske för att det är instinkten hos amatörberättare att börja så. Den här gången är det i ett fängelse i en ubåt. Han har en uppenbart mejkad bula i huvudet. Att han är i en ubåt vet vi för att vidunderligt ful CGI förklarar det. I cellen intill sitter Dolph Lundgren och visar på manusets oerhörda finess:

”Good morning, sunshine! Although, we don’t exactly get any of that down here…!”

Och lite senare, i samma scen:

”It’s more like a burial ground… only there’s no ground in here!”

En flashback förklarar för oss att Van Damme varit någon slags CIA-spion-eller-liknande, och att han briefat någon osannolikt pilsk ”partner” på ett ostigt kärleksmotell – återigen ser vi prov på manusförfattarens bristfälliga erfarenheter. Naturligtvis slutar scenen med att Van Damme stirrar sig själv trött i spegeln.

Sedan kommer en actionscen som imponerande nog slår något slags rekord i hur många skott skurkarna kan avfyra utan att träffa hjälten – de står någon meter bort med automatvapen och kan inte träffa Van Damme, som är 1.80 lång. Visst, det är klart att de inte kan, men man vill ju ha lite utrymme för fantasin här. När han kommer iväg sparkar skurken på en bil och svär som om han är frustrerad över att vara en så usel skurk.

Trist nog slutar det roliga där. Ombord ubåten släpar sig en dåligt genomtänkt och totalt generisk spiointrig fram, deprimerande som döden, medan något i stil med ”Die Hard på en ubåt” (fast inte alls) försöker manifestera sig. Det enda vi behöver förstå är egentligen att Jean-Claude är den oskyldigt anklagade mannen på flykt, och att han har några rookie-commandos som partners och några snubbar i kostym efter honom. Och just ja, Dolph. Han hänger kvar i den där cellen med sina Hannibal Lecter-teckningar på väggen (A4-papper med lite klotter på). Han läser någon bok i väntan på att manuset ska ge honom en anledning att komma ut – vilket, surprise, inte händer förrän efter över en timme, och även då är han inte i filmen lika mycket som du hoppas.

Allt detta är nämligen utdraget bortom alla rimliga proportioner, i sann b-filmstradition. Oändliga dialoger existerar för att scener ska existera, och meningslösa konflikter och missförstånd kastas omkring så att storyn kan ha något som kan misstolkas som intrig. Van Damme ser exceptionellt trött ut, vilket är nämnvärt eftersom han ofta ger järnet i även de mest blygsamma av filmer. Här verkar han själv inse att filmen inte har någon anledning att pågå så länge som den gör – eller att existera överhuvudtaget.

Dolph är inte med på skämtet dock. Han ser ut som att han har en rätt skön payday (lite pengar är bättre än inga pengar alls). Jag kan inte klandra honom, eftersom han spenderar större delen av filmen i en säng.

FREDRIK FYHR

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *