Sherlock Holmes och terrorrösten (1942)

Det skiljer bara tre år mellan Moriartys sista strid och Sherlock Holmes och terrorrösten men det är tre år som märks. När Fox började sin serie om Sherlock Holmes hade de bara avsikten att filmatisera Arthur Conan Doyle – och eftersom purister blev missnöjda lade de ner projektet. När Universal plockade upp Holmes var det för att baka helt andra bullar.

Bullarna var först och främst billigare och mindre i skala, men även ingredienserna var annorlunda. Andra världskriget var nu ett tillstånd, snarare än ett blott faktum, och det är inget tu om saken – Universal ville göra propaganda för folket. Att det var just Sherlock Holmes var egentligen ovidkommande – det råkade bara vara ett varumärke som gick att sälja. Huvudsaken var att skurkarna var nazister och fascister och att hjältarna alltid påpekade för publiken att ”nu gäller det livet!” och att vi alla måste förena oss mot den annalkande stormen, och så vidare.

Avgörande var förstås att Holmes hamnade i modern tid och ärligt talat var det inte troligt att Universal hade plockat upp Basil Rathbone och Nigel Bruce i rollerna hade det inte varit för att de hållit ångan uppe på radio, där de fortsatt spela Holmes och Watson med stor framgång.

Rathbones Holmes är i grund och botten tidlös och robust, men det är ändå en smärre chock att se honom i den här filmen. Efter Fox’ två filmer, med sin täta viktorianska inramning, klampar Rathbone in som en modern Holmes lite grann som ur en tidsmaskin. Allra mest iögonfallande är hans gräsliga bohemfrisyr – det ser ut som att han duschat ”low-flow” á la Seinfeld.

Att leverera serier i thrillergenren var ingen konst för Universal, som hade sin epok av monster och gastar i bagaget, men man var tydligt lite nojig över tidbrottet. Som Om Det Inte Vore Något Med Det börjar filmen med ett inledande credo som tämligen desperat poängterar att Holmes är tidlös, och kan utspela sig när som helst.

Ändå är det inte lönt att försöka tänka för mycket på saken – det visar sig på en gång att det här rör sig om starten på en helt ny serie. Holmes har dragit på sig några markanta slängar Humphrey Bogart när han nu rör sig i 40-talets hårdkokta film noir-landskap – det var skuggor och dimma på 30-talet, nu är det tobaksrök och becksvarta vrår som gäller.

I jakten på skurken hamnar han och Watson i Londons undre kvarter, ni vet, där bovar och patrask sitter och röker och dricker i sådana där underjordiska barhålor där knivar kastas in i väggar och Holmes får se upp för skurkar som han en gång satte bakom lås och bom. Ledtrådar kommer via bardivor och jargongen är rik på cockney.

Det är genomskinligt hur allt är ett försök – tämligen skamlöst – att vända sig till arbetarklassen. Allt som behövs är att den där bardivan håller ett tal om de onda nazisterna – plötsligt har alla bestämt sig för att gå ihop och bilda en enad front mot de onda spionerna. Filmen är ju bara lite över en timme lång så det finns kanske inte tid med så mycket finess – ändå är det ironiskt hur mycket allt påminner om någon tysk film från 20- och 30-talet.

Tidsbrist gör också att Terrorrösten inte innehåller mycket till mysterium – Holmes kastar sig från den ena scenen till den andra, och i slutet förklarar han delar av sitt beteende så att vi inte ska tolka det som logikluckor. Skurken i fråga är en mystisk figur som annonserar nazistiska terrordåd på radion samtidigt som de sker på Londons gator – märkligt nog låter BBC denna ”terrorröst” få orera på bästa sändningstid. Att allt har att göra med nazistisk infiltration i regeringen, och en terrorcell, är mer eller mindre uppenbart.

Den osannolika terrorrösten blir enklare att förstå om man har i åtanke den historiska kontexten – den var nämligen inspirerad av verklighetens ”Lord Haw Haw”, i verkligheten William Joyce, en fascistsympatiserande marodör som med storhetsvansinne orerade ut anti-brittisk propaganda under kriget, till förmån för fascisten Oswald Mosley, som hade planer på att härska över ett diktatoriskt England. En rak linje går från Joyce till dagens (bara till synes) harmlösa Alex Jones-fanatiker. När Universal gjorde Terrorrösten var det få som inte skulle känna igen kopplingen.

På det stora hela är det dock rättvist att kalla det här för en något stapplande ingång till Universals serie – ändå har jag svårt att klaga på den. De typiska klagomålen man hör om filmen, eller de flesta av sitt slag som gjordes under den här tiden, är att propagandainslagen är övertydliga. Helt klart, men om Terrorrösten är en propagandafilm så är den det med gott humör, självsäkerhet och god opportunism. Kort sagt, propaganda är inte fel i sig.

Holmes-fans tenderar att klaga på att filmen har lite att göra med Doyle – trots att den till någon mån bygger på en av hans senare berättelser (”His Last Bow” från 1917) – och att Watson är och förblir en fladderläppad comic-relief-klumpeduns i Bruces skepnad. Det är helt enkelt inte klagomål jag har. Istället måste jag beundra hur ofantligt snygg filmen är, särskilt för att vara gjord på så små medel, och hur effektivt den kastar sig framåt i sin robusta intrig – en sådan där story som är för tunn för att man ens hinner tänka efter på den. Vilket förstås passar utmärkt för en film man kan se och en timme senare vara klar med. Inte något Marvel kan skryta med, trots allt.

FREDRIK FYHR


SHERLOCK HOLMES OCH TERRORRÖSTEN

Sherlock Holmes and the Voice of Terror. 1942 USA 65 min. svartvit film 35mm 1.37:1. Regi: John Rawlins. Manus: Lynn Riggs, John Braght, efter berättelsen ”His Last Bow” av Sir Arthur Conan Doyle (adaption Robert Hardy Andrews). Producent: Howard Benedict. Huvudsakliga skådespelare: Basil Rathbone, Nigel Bruce, Evelyn Ankers, Reginald Denny, Thomas Gomez, Henry Daniell, Montagu Love, Olaf Hytten, Leyland Hodgson. Foto: Elwood Bredell. Klippning: Russell F. Schoengarth. Musik: Frank Skinner. Scenografi: Jack Otterson, Russell A. Gausman. Kostym: Vera West. Produktionsbolag: Universal Pictures. Svensk distributör: Universal (?), Koch (DVD, 2013). Kategori: Bred studioproduktion, mellanbudget, serie, propaganda. Genre: Thriller, krim/deckare/pusseldeckare, inslag av propaganda, action, klassisk melodram, komedi, romantik, toner av skräck. Struktur: 3/5. Stil: Klassisk komposition. Premiär: 18 september 1942. Svensk premiär: okänt, 25 september 1990 (TV2).

Omdöme: Mycket tunn men okomplicerat berättad mysteriefilm utan allvarliga frågetecken i intrigen och flera attraktiva uppvägningar, bland annat ett estetiskt attraktivt hantverk, fokuserade och mycket professionella skådespelare och ett funktionellt, bombastiskt propagandaanslag.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *