Mamma Mia! Here We Go Again

OBS! Detta är en gästrecension. Vill du publicera en recension, skriva om en ny film inför premiären, har du idéer om ett samarbete, eller sitter du inne på någon annan filmrelaterad text, skicka ett mail till kontakt@videosondag.se

För några år sedan tänkte jag utlysa ABBAs ”When I Kissed the Teacher” som den främsta poplåten genom tiderna. Den tre minuter långa låten stegrar hejdlöst i rasande tempo samtidigt som den redogör för ett scenario där vår elev kysser läraren i eufori. Det är glatt, hysteriskt och hoppfullt. Och det är ju inte helt utan sorg och vemod och längtan förstås. Liksom i så många andra av Benny Anderssons melodier går okuvliga durackord snabbt över i moll häri. Och i detta fall staplas mollackorden på varann. Tre stycken på rad närmare bestämt – fler än i något annat stycke i ABBAs katalog. Så med Björns Ulvaeus fräcka text och Bennys krampaktiga musik är ”When I Kissed the Teacher” lika absurd som den är rörande. Den kan läsas som ett faktiskt scenario likväl som den kan läsas som en flickas längtande (eller Björns syndiga) dröm. Tidlös konst.

Nåväl. Jag hade i alla fall inga förhoppningar alls på Mamma Mia! Here We Go Again när jag pliktskyldigt följde med och såg den på bio härom månaden. Mycket hellre ville jag trots allt se Tom Cruises dödslängtan i Mission Impossible 6 (Here We Go Again) än uppföljaren till filmen där man får se Pierce Brosnan sjunga ”S.O.S.” och Meryl Streep gå ner i spagat. Alltså den där filmen när Brosnan inte vet var han ska ha sina händer (i fickorna på sin kavaj? knutna bakom ryggen?) medan Streep sjunger ”The Winner Takes it All”.

Men så hände det sig ändå att detta biobesök var det biobesök som gjorde mig mest lycklig i själen sedan Det mörka hotet gick på biografen nere i stan. Mamma Mia! Here We Go Again har inte många lugna stunder. Det tar inte lång tid innan den ena av våra två huvudroller sätter på kassettbandspelaren under skolavslutningsceremonin och man får höra gitarrerna riva av ackorden som inleder ”When I Kissed the Teacher”. Det var inte så mycket det efterföljande dansnumret i sig själv som gjorde mig så bisarrt rörd, utan det var hur fantastiskt bra låten lät när den dundrade i högtalarsystemet. På många sätt överträffar denna version originalet. Dels är den bättre mixad (den studsande basen och de intensiva körerna är mycket mer framhävda) och dels är Lily James sång mer livfull än Anni-Frid Lyngstad och Agnetha Fältskogs sånginsatser på originalet. (Lyssna exempelvis på hur elegant James fraserar ordet Geometry: ”Geometryeeee”.)

Men hur är filmen annars då? Rätt så mycket som den förra egentligen. En samling musikvideos där handlingen vänder sig dit låtarna kräver att handlingen vänder sig. En klumpig symbios där man inte vet om låtarna är ditkrystade eller om handlingen är krystad. Dansnumren är fantasilösa med sina försiktiga rörelser. Explosiva rörelser som riskerar att få dansarna att se vulgära ut är helt tabubelagda här. Nej, det är ju ingen West Side Story detta inte då. På grund av den stundom undermåliga kontinuiteten scenerna emellan kan man till och med diskutera huruvida det finns någon teknisk kvalitet i filmen över huvud taget.

Den stora skillnaden mellan Mamma Mia! Here We Go Again och sin föregångare är dock – och detta är viktigt! – att Mamma Mia! Here We Go Again faktiskt verkar ha ett hjärta och en idé om vad den vill vara. De sammanvävda berättelserna om två kvinnor (en mamma och en dotter som i två olika tidperioder är havande under olika förutsättningar) har mycket potential. Berättelserna hade kunnat vara Ying och Yang, återspeglat varandra, arbetat längs olika aspekter av livet som något orättvist men samtidigt gott och oumbärligt. Ansatserna finns där. Absolut. Ingen tvekan. Den hade i rätta händer kunnat vara vår tids motsvarighet till Gudfadern II. Synd att den inte är det bara.

Oavsett hur katastrofal filmen är på en berättarteknisk nivå så finns det ändå så mycket att hämta från ljudspåret. Det var inte bara en lyx att få höra låtarna i ett surroundsystem. Att dessutom få höra hur Benny har förbättrat och fräschat upp flera av dem är värt oändligt mycket mer än priset av en biobiljett (Benny är en av producenterna till soundtracket). Hans omarbetningar av ”I’ve Been Waiting For You” och ”My Love My Life” är så kärnfulla och rörande när Amanda Seyfried sjunger dem. James och Seyfried (som är skolad operasångerska) sjunger både otroligt vackert och med ödmjukhet till källmaterialet. Att få höra Cher sjunga ”Fernando” och faktumet att filmen är bitvis väldigt rolig är bara grädden på moset.

Denna ödmjukhet till musiken gör filmen till något som – åtminstone – känns som något mer än en PR-kupp inför ABBAs dataanimerade återförening som nalkas med tunga fjät.

Sammanfattningsvis är väl Mamma Mia! Here We Go Again ett hafsverk med flera egendomliga förtjänster. En välmenande idé som är fullständigt vanställd i en hjälplöst hopplös berättelse. Genomgående oförmögen att pussla ihop musik och handling till en smärtfri helhet. Förbisedda är flera av ABBAs finare stycken (i.e. ”Bang-A-Boomerang”, ”As Good As New”, ”The Day Before You Came”, ”The Visitors”) som hade kunnat pusslats in i filmen på ett fiffigt sätt. Därmed inte sagt att den skulle kunna vara en sensationell bio- och musikupplevelse för de med en uttryckt förkärlek till ABBAs musik.

ROBERT RINGHEIM


MAMMA MIA! HERE WE GO AGAIN

2018 Storbritannien, USA 114 min. färgfilm codex (ARRIRAW 2.8K) DCP 2.39:1. Manus och regi: Ol Parker. Producent: Judy Craymer, Gary Goetzman. Huvudsakliga skådespelare: Amanda Seyfried, Andy Garcia, Celia Imrie, Lily James, Alexa Davies, Jessica Keenan Wynn, Dominic Cooper, Julie Walters, Christine Baranski, Hugh Skinner, Pierce Brosnan, Omid Djalili, Josh Dylan, Gerard Monaco, Anna Antoniades, Jeremy Irvine, Panos Mouzourakis, Maria Vacratsis, Naoko Mori, Togo Igawa, Colin Firth, Anastasia Hille, Stellan Skarsgård, Susanne Barklund, Cher, Jonathan Goldsmith, Meryl Streep. Foto: Robert D. Yeoman. Klippning: Peter Lambert. Musik: Benny Andersson, Björn Ulveaus, Anne Dudley. Scenografi: John Frankish, Alan MacDonald, James Lewis, Louise Marzaroli, Andrew Palmer, Dominic Capon. Kostym: Michele Clapton. Produktionsbolag: Universal Pictures, Legendary Entertainment, Perfect World Pictures, Littlestar, Playtone, med assistens o dyl av Dentsu, Fuji, Croatian Audiovisual Centre. Svensk distributör: UIP. Kategori: Mycket bred, huvudsakligen studioproducerad, storfilm, med diverse bolag inblandade, uppföljare, licensfilm. Genre: Musikal (jukeboxmusikal). Premiär: 11 juli 2018 (Sverige).

Omdöme: Mycket dålig film. En välmenande idé helt vanställd i en hjälplöst hopplös handling. Genomgående oförmögen att pussla ihop musik och handling till en sammanhängande helhet. Förbiser flera av ABBAs finare stycken (i.e. ”Bang-A-Boomerang”, ”As Good As New”, ”The Day Before You Came”, ”The Visitors”) som hade kunnat pusslats in i filmen på ett trovärdigt sätt.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *