Alpha

Alpha är en film som gör mig lite glad. Det är inte så att den fick mig att hoppa upp och ner av glädje – jag är inte målgruppen, faktum är att jag tyckte den var lite seg att ta sig igenom på en enslig pressvisning, en luftkonditionerad onsdagsmorgon. Det måste vara en film som fungerar bäst i en salong med barn mellan sju och tio eller så. Det är den tanken som gör mig glad. Den påminner mig om min egen barndom, nämligen.

Jag har varit inne på det här ett par gånger – mainstreamfilmer från Hollywood tycks långsamt och lurigt och subtilt vända sig tillbaka till 90-talet. Så även Alpha, som känns som en film som hade kunnat komma sommaren 1998 eller så. På den tiden var nämligen de dominerande familjefilmerna otecknade och handlade om barn och djur. Var det inte valen Willy som skulle räddas så var det Flipper, BabeDen otroliga vandringen… sedan kom Pixar. Plötsligt var familjefilmer synonyma med animerade filmer. Inte förrän jag själv börjat gå igenom de gamla biosomrarna kom jag själv ihåg hur det brukade vara – det är kul med sagor, att få skratta åt roliga dumheter eller tas med i sedelärande äventyr. Men det finns också något storögt i att se riktiga människor i riktiga miljöer. Det är, även om det låter lite absurt, representativt för människorna vi är.

Det är därför jag saknat Alpha och det är därför det är ett kärt återseende. Filmen i sig är förstås inte ett dugg överraskande – den utspelar sig för 20. 000 år sedan och börjar med en berättarröst av Morgan Freeman (jo). Huvudpersonen Keda (Kodi Smit-McPhee) är son till en ärad hövding (Jóhannes Haukur Jóhannesson) som tar med honom på jakt med resten av krigarna. Vintern är på väg och många byten måste fällas! Hans mamma får stanna hemma och vänta i byn, även om åtminstone en av hövdingens krigare är en kvinna (hon heter Nu och spelas av en repliklös Mercedes de la Zerda). Keda, däremot, är förstås lite emo och tycker inte om att döda djur – överhuvudtaget verkar han vara lika väl förberedd på överlevnad som du och jag skulle vara.

Jo, men jag kan riktigt minnas gamla mellanstadielärares självgoda röster spöka i minnets korridorer – ”Det där ska ni veta är inte historiskt riktigt eller trovärdigt utan bara en massa trams!” (möjligen har nutiden gett rösten en Jan Björklundsk kvalitet).

Hursomhelst. Snabbare än du hinner säga Darwin har det gått dåligt för Keda ute i vildmarken och han skiljs från sin stam. Det verkliga mandomsprovet börjar när vintern kommer och han måste överleva i vildmarken – hjälp kommer från en varg. Ja historiker får förstås invänta hur mycket de vill – vad säger vi om scenen när Keda ramlar ner i en isvak, glider in under isen men hugger sig genom den med en liten kniv, och därefter överlever genom att klä av sig alla kläder och lägga sig vid en brasa? (han har faktiskt en blå läpp!) – men tanken är här att Keda genom olika omständigheter tämjer den vilda besten, och på så sätt blir… den första hunduppfödaren, antar jag.

Det viktigaste är förstås att Alpha själv är jättesöt och Keda är rätt pluttig han med, samt att vyerna över det forntida landskapet övertygar och är bra granna. Filmen är regisserad av Albert Hughes vars filmer (särskilt de gjorda ihop med brodern Allen) jag minns alltid varit snäppet bättre än de haft rätt att vara. Originalitet är inte nödvändigtvis hans grej, men han vet något om filmmediet. Han kan tänka i Technicolor.

Ingen av oss vet mycket om hur livet såg ut för 20. 000 år sedan, så som modern biomyt är Alpha en helt rimlig film. Det jag framför allt uppskattar med den är den oförfalskade viljan att bjuda på förundran, en upplevelse som är genuin och mer primal än i de datorrenderade äventyren. Filmen har förstås gott om syntetisk sentimentalism, och i alla lägen går det inte att göra en film som Björnen (1988) längre, men Alpha är värdig nog att få en att minnas den här typen av film, som faktiskt är närapå utrotningshotad idag. Jag hoppas många ser den och att de verkligen stänger av mobilerna först.

FREDRIK FYHR


ALPHA

2018 USA, Kina. 96 min. digital färgfilm (ARRIRAW 6.5K) DI, DCP. 2.39:1. Regi: Albert Hughes. Manus: Daniele Sebastian Wiedenhaupt. Producent: Andrew Rona. Huvudsakliga skådespelare:  Kodi Smit-McPhee, Jóhannes Haukur Jóhannesson, Marcin Kowalczyk, Jens Hultén, Natassia Malthe, Spencer Bogaert, Mercedes de la Zerda, Leonor Varela, Morgan Freeman (röst). Foto: Martin Gschlacht. Klippning: Sandra Granovsky. Musik: Joseph S. DeBeasi, Michael Stearns. Scenografi: John Willett, Angela O’Sullivan, James Steuart, Harrison Yurkiw, Terry Lewis. Kostym: Sharen Davis. Produktionsbolag: Columbia Pictures, Studio 8, The Picture Company, Fosun Group (okrediterat). Svensk distributör: Sony. Kategori: Bred studioproducerad mainstreamproduktion, familjepitch, urtidsmyt, samarbetsbolag i produktion och investment. Genre: Äventyr (vildmarksfilm, överlevnadsfilm), fantasy, familjefilm, inslag av action, saga, historisk film, toner av dokumentär och barnfilm. Struktur: 3/5. Stil: EMS. Premiär: 16 augusti 2018 (Brasilien, Kambodja, Singapore). Svensk premiär: 21 september 2018.

Omdöme: Förutsägbar men välgjord överlevnadsfilm i urtidsmiljö, anpassad för en barn- och ungdomspublik; fungerar som sedelärande saga (komplett med förförisk hundromantik) snarare än någon som helst typ av autentisk historisk skildring. Inte originellt eller överraskande men filmen är målmedveten och självsäker, gör det den ska fint och bjuder på en del ståtliga vyer och syner under tiden.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *