The Party

The Party är inte en trovärdig film, sedd ur någon som helst synvinkel, men den vet vilken typ av komedi den vill vara och det är allt den behöver veta för att fungera. Det är en ny tagning av den gamla idén om festen som går fel. Det är en idé som gjorts många gånger förut, men jag tror att Sally Potter (manus och regi) gjort den bara för att den är kul att göra.

Den komiska poängen i sådana här filmer brukar ligga i ironin i hur festen spårar ut trots de bästa av avsikter. Det roliga med The Party är att den redan är utspårad när den börjar – det vi bevittnar, under filmens generösa 71 minuter, är bara den sista, oundvikliga kraschen.

Det är kanske lättast att börja med huvudpersonen Janet (Kristin Scott Thomas), som just blivit minister i ”oppositionspartiet” – vilket det nu är – varför festen ska anordnas. I början står hon i köket och fnissar i mobilen åt sin älskare, ouppmärksam på faktumet att hennes make Bill (Timothy Spall) sitter i vardagsrummet och stirrar ut i avgrunden, till de i sammanhanget patetiska tonerna av Bo Diddley. Tydligt är att Bill bär på en hemlighet som är så allvarlig att det inte spelar någon roll om han avslöjar den eller inte.

Entré för April (Patricia Clarkson), som i förbifarten förolämpar allt och alla hon ser. Hon konstaterar sakligt att hon planerar skiljas från Gottfried (Bruno Ganz) som genast sätter sig ner på vardagsrumsgolvet och mediterar med ett leende – han säger att han är lyckligt lottad att ha en så underbar fru, och han verkar tro det med varje fiber i kroppen. Så har vi de gravida lesbianerna och en väluppfostrad yuppie i en dyr kostym som omedelbart ursäktar sig för att gå på toaletten, varpå han drar i sig en aggressiv lina kokain.

Det är en situationskomedi men situationen är som sagt inte direkt trovärdig. Dessa karaktärer är för knäppa för att accepteras som verkliga, likaså är deras repliker – omöjligt vältrimmade haranger, enbart skrivna för att lysande skådespelare ska kunna säga dem. Uppvisningen vi ser är verkligen strålande – det är felvisande att tala om filmad teater. Det är snarare koncentrerat skådespeleri, i sig, som är vad hela den här filmen lever på. Alla inblandade gör variationer på den arketyp de är kända för – Clarkson är en överutbildad bitch, Emily Mortimer en hispig neurotiker, Cillian Murphy spelar såklart den där yuppien; Spall är en hängläpp, Thomas vår kvinna i rampljuset. Den här repertoaren sitter som berget. Att se dessa skådespelare är som att se Yo-Yo Ma spela Bach.

Filmen fungerar, då, för att den helt enkelt bestämt sig för att fungera. Den har vad den behöver och kan inte misslyckas. Potter vet vad hon vill ha, filmen är plåtad i skarpt effektiv svartvitt och slutar innan vi tröttnar (allt vi ser är överdrivet, och i takt med att karaktärernas hemligheter avslöjas ligger filmen på vippen till att bli för desperat). Det är en klyscha dessa dagar att säga att en liten film ”för vuxna” är skön bland havet av 170 minuter långa blockbusters utan hjärta eller hjärna men gott om mättade fetter. Men The Party är helt enkelt så mycket fiberrikt skoj man kan ha.

FREDRIK FYHR

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *