Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

Sherlock Holmes och det hemliga vapnet (1942)

Jag finner det anmärkningsvärt att det här är andra gången i mitt liv som jag går igenom Universals serie Sherlock Holmes-filmer – anmärkningsvärt, eftersom jag inte för mitt liv minns någonting av filmerna. Sherlock Holmes och det hemliga vapnet, till exempel, hade jag fördomar om eftersom jag sett den för åtta år sedan och tydligen gett den två av fem.

Det är ett rimligt betyg, men allt är relativt. Det hemliga vapnet är inte en dålig film, den är bara inte tillräckligt minnesvärd för att… tja, för att man ska komma ihåg den. Jag är ett levande bevis för det.

Universal hade som sagt etablerat Holmes i modern kontext, mer specifikt som propagandaverktyg i andra världskriget, i 1942 års Sherlock Holmes och terrorröstenNu smidde man medan järnet var hett i 1942 års Sherlock Holmes och det hemliga vapnet. Ja, båda filmerna var 1942 års Holmes. Att klämma in två filmer på samma år var som sagt ingen bedrift på den här tiden, inte minst eftersom produktionerna var så billiga.

Det hemliga vapnet är ändå, på det stora hela, en förvånansvärt annorlunda film om man jämför med den omedelbara föregångaren. Holmes och Watson används fortfarande för att bekämpa nazisterna, men Det hemliga vapnet är mycket mindre explicit i sin propaganda än vad den pompösa Terrorrösten var.

En av anledningarna är att detta är mycket mer av en traditionell spionintrig. Intrigen cirkulerar kring en schweizisk bombmakare som Holmes måste rädda undan Gestapo – detta gör han genom påfallande många klassiska utstyrslar. Filmen börjar i Schweiz, där Holmes lurar nazispionerna genom sin klassiska ”krum, vitskäggig gubbe”-rutin, men senare får han klä ut sig till råskinnad buse (exakt den utstyrsel som Disney senare skulle kopiera i Mästerdetektiven Basil Mus (1986), när Basil tar reda på professor Råttigans hemliga gömställe).

När han väl tagit Tobel (som forskaren heter) tillbaka till London hoppar intrigen hage vad som händer med honom – det verkar som att forskaren ska bli kidnappad, sedan klarar han sig undan, sedan blir han kidnappad ändå; så mycket story eller exposition hinner man ju inte med på en timme (filmen är 65 minuter kort, liksom alla Universals Holmes-filmer) så filmen satsar på att kasta in så många vändningar som möjligt, oavsett hur godtyckliga.

Detta kan vara anledningen till att just Det hemliga vapnet känns så försvinnande i efterhand. Det är tekniskt sett inget fel med den, men det är svårt att säga att den har någon ordentlig handling. Nazisterna är ute efter Tobel, okej. Britterna måste förvara honom, okej. Men sedan då?

Tja, jo, filmen har ett ess i rockärmen i form av allas vår Moriarty (Lionel Atwill) som verkar ofattbart frisk med tanke på att Holmes sparkade ner honom från toppen av Buckingham Palace i Professor Moriartys sista strid (1939). Allt, inte minst titeln, föreslår att han föll mot en säker död. Men det var väl inte lätt att minnas för biopubliken år 1942 – det fanns ju inte video, och så.

Det spelade ungefär lika lite roll att Lionel Atwill dök upp som Moriarty här fastän han hade en annan roll i Baskervilles hund (1939). Inga roller som Atwill spelade spelade förresten så stor roll i jämförelse med hans privatliv – den som tycker att hans Moriarty har något särskilt kinky och dekadent över sig anar helt rätt. Atwill var nämligen någon slags utspårad libertin som hade osannolika fester där han visade och spelade in porrfilmer (som han själv medverkade i). Han blev åtalad för våldtäkt, mened och allmän osedlighet bara elva dagar efter att ha spelat in sina scener i Det hemliga vapnet, varpå han blev persona non grata i Hollywood.

Vem vet hur en liknande situation skulle påverka en film i våra dagar – Kevin Spaceys senaste, ”postuma” film tjänade bara några hundra dollar – men det är inte troligt att Det hemliga vapnet gick sämre än någon annan av Universals Holmes-serier. Man hade hittat en effektiv formula här och det fanns ingen anledning att köra på. Inte för inte skulle denna films regissör, Roy William Neill, stå för alla uppföljarna utom en.

Köra på är väl också vad den här filmen gör – information kastas hit och dit i förbryllande fart och filmen får inget ordentligt fokus förrän Holmes ligger på Moriartys laboratoriebrits, redo att långsamt tömmas på blod.

Här är filmen som finast, inte minst eftersom Moriarty får en chans att referera till Holmes ”funktionella” beroende av kokain. ”The needle to the last, eh, Holmes?” säger Moriarty – och syftar till tömningen av hans blod. Teoretiskt sett. Att det är en kokainreferens är dock uppenbart, men kontexten måste ha varit livlinan för filmen. Som jämförelse kan nämnas Baskervilles hund, som slutade med att Holmes ropade ”glöm inte nålen!” till Watson. Den repliken klipptes bort i praktiskt taget varje land som filmen visades.

Och Watson…?

Tja, jag hoppas kunna få en chans att säga något mer om Watson i framtiden. Här struttar Nigel Bruce mest runt i bakgrunden som vanligt. Nämnas bör dock att Det hemliga vapnet introducerar Scotland Yards stolthet, inspektör Lestrade (Dennis Hoey), en uppnosig klant som hellre äter kakor än löser brott. Lestrade kom att bli seriens comic relief att räkna med. Troligen var detta Universals sätt att svara kritiken mot att Watson i denna serie var för dum – man introducerade en karaktär som var ännu dummare än Watson, så att han framstod som smart i jämförelse.

Det hemliga vapnet öppnar inte upp för sådär jättemycket mer än dessa bitar kuriosa. Redan nu, några dagar efter att jag sett filmen för andra gången, börjar den falna i mitt medvetande. Det enda riktigt starka intryck jag har av den är Basil Rathbones osedvanligt starka svenska uttal. I början av filmen får han nämligen hjälp av de allierade dubbelspionerna ”Stefan” och ”Erik”.

Sverige var ju inte inblandat på den här nivån i kriget (eller???) och kanske ska de vara tyskar. Men… fan tro’t. Basil Rathbone säger Erik som om han menar Eric Saade och Stefan som om han menar Stefan Sauk. Kanske han var kompis med Christopher Lee, som också var (o)känd för sin svenska tunga.

FREDRIK FYHR


SHERLOCK HOLMES OCH DET HEMLIGA VAPNET

Sherlock Holmes and the Secret Weapon. 1942 USA 65 min. svartvit film 35mm 1.37:1. Regi: Roy William Neill. Manus: Edward T. Lowe Jr, Scott Darling, Edmund L. Hartmann. Producent: Howard Benedict. Huvudsakliga skådespelare: Basil Rathbone, Nigel Bruce, Lionel Atwill, Kaaren Verne, William Post Jr, Dennis Hoey, Holmes Herbert, Mary Gordon. Foto: Lester White. Klippning: Otto Ludwig. Musik: Frank Skinner. Scenografi: Jack Otterson, Russell A. Gausman. Kostym: Vera West. Produktionsbolag: Universal Pictures. Svensk distributör: Universal (35mm, 1942), Altantic (DVD, 2007), Koch (DVD, 2013). Kategori: Bred studioproduktion, mellanbudget, serie, propaganda. Genre: Thriller, spionthriller, krim/deckare/pusseldeckare, inslag av propaganda, action, toner av skräck. Struktur: 3/5. Stil: Klassisk komposition. Premiär: 25 december 1942. Svensk premiär: 14 juli 1943.

Omdöme: Hantverksmässigt OK spionfilm/kioskdeckarintrig med diverse vedertagna arketyper och storyinslag – intrigen är dock för generell för att filmen ska få mycket till karaktär eller narrativ grundstomme.

Ett svar på ”Sherlock Holmes och det hemliga vapnet (1942)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *