Killer of Sheep (1978)

Jag tittar inte så ofta på TV – varför kan förklaras med ett fenomen. Alltid när jag zappar omkring mellan kanalerna så fastnar jag ofelbart på Öppna kanalen. Häromdagen såg jag till exempel grynigt arkivmaterial på 16mm, bilder från segelbåtar, gejsrar, gator någonstans på Kuba, platser och åter platser, utan kontext eller sammanhang – jag stirrade hypnotiserat på de här bilderna i en kvart eller så, jag vet inte varför.

På Öppna kanalen går amatörfilmer eller egengjorda dokumentärer, musikvideor – det är alltid något som inte liknar något annat, av en eller annan anledning. Avsändaren är alltid mer eller mindre okänd, likaså årtal eller kontext. Det är bokstavligt talat en öppen kanal, en plats där du finner… något, något som någon gjort någon gång. Något som inte får plats under strålkastarna.

Ibland går det att konstatera att sakerna man ser där är begåvade – men tagna ur sitt sammanhang är de svåra att sätta fingret på. Det verkar som att de existerar bara så att ingen ska kunna se dem.

Jag ska inte understryka för mycket hur Charles Burnetts Killer of Sheep är en film som skulle kunna passa på Öppna kanalen – det kan för enkelt misstolkas som en förolämpning. Men det är ändå precis en sådan film man skulle kunna se där – inte minst för att det är en film som saknar hem, kontext, historia.

Burnett är en regissör med en ovanlig, kompromisslös karriär – han har gjort spelfilmer, kortfilmer, dokumentärer och TV-serier, aldrig fått eller strävat efter ”framgång”, och tidigare år fick han en heders-Oscar för lång och mycket trogen tjänst.

Killer of Sheep var Burnetts examensarbete när han läste masterprogrammet i film på UCLA i Los Angeles. Den visades på filmfestivaler och fick gott om lovord – men den fick aldrig någon biopremiär, eftersom den innehöll musik som Burnett inte hade upphovsrätt till, då särskilt Dinah Washingtons klassiska ”This Bitter Earth”, som ger berättelsen sin centrala klang.

Tekniskt sett hade Burnett förstås kunnat byta ut musiken. Men han spelade inte spelet. Jag tror inte han övervägde det. Ingenting kan ersätta ”This Bitter Earth”, som den används i den här filmen, och i vilket fall som helst… filmen han gjort var filmen han gjort. Det slutade med att den försvann från jordens yta och inte fick någon (begränsad) biovisning förrän år 2007, nästan trettio år senare. Fortfarande är det en tämligen obskyr film. Den kanske hade varit sedd som en klassiker om den varit, tja, mer sedd.

Man kan också fråga sig vilket inflytande filmen kunde ha haft på sin cinematiska samtid. Ett år som 1978 var New Hollywood precis på väg att gå in i sin sista fas – Michael Ciminos Oscarvinnare The Deer Hunter från detta år, är kanske den avgörande stunden då vågen vänder – och vem vet vad för frö som kunde ha såtts med den här filmen, om framtiden tillåtit bättre grogrund. Eftersom filmen handlar om fattiga människor i autentiska miljöer, i en film gjord på liten budget, så har Killer of Sheep per automatik jämförts med den italienska neorealismen. Samtidigt tycker jag att det är en mycket mer surrealistisk och drömsk film än så – filmen fördunklar mer än den förklarar, och länge känns det som att den inte har någon handling överhuvudtaget; brottsstycken och episoder är sammanvävda utan självklar kontext, även om vi kan se konturerna av en berättelse.

Det påminner en hel del om Terrence Malicks The Tree of Life (2011), en estetiskt bländande film med stjärnor som Brad Pitt och Sean Penn – men i grunden lika akut impressionistisk, lika inzoomad, lika svävande och fixerad i sitt nyfikenhets nu. Malick värmde upp med de filmer han hyllades för och han har blomstrat med de filmer han kritiserats för. 1978 kom Himmelska dagar, Malicks andra film, en vacker men fortfarande linjär och relativt konventionell film. Jag förutsätter att Malick såg Killer of Sheep och jag kan tänka mig att den blev en pusselbit för honom när han samlade kraft, under tjugo års tid, för Den tunna röda linjen (1998), den film där Malick för första gången börjar närma sig regissören han vill vara – jag kan ha fel, men jag tror Burnett var en viktig hjälp på vägen.

Att filmen jämfördes med neorealismen tror jag har att göra med att den kom 1978 och neorealismen var, särskilt för efterkrigstidens generation, ett enkelt samlingsbegrepp för allt som var anspråkslöst gjort och handlade om fattigdom. Eftersom Killer of Sheep spelades in i Watts-distriktet i Los Angeles, och därmed per automatik fångade den fattigdom och utanförkultur som präglade den svarta arbetarklassen, så ansågs det kanske praktiskt att jämföra ”gettot” med Italiens proletärer. Men ju mer man petar på jämförelserna desto mindre meningsfulla blir de.

Som jag tidigare nämnt så är neorealism ett sådant begrepp som det gått inflation i – ett särskilt missförstånd är att de neorealistiska filmerna skulle vara realistiska; med knapp budget och amatörskådespelare skiner snarare illusionen igenom allt tydligare. Naturalism är egentligen ett mycket bättre begrepp att använda, eftersom de neorealistiska filmerna handlade om att få fram känslan av en plats, och sudda ut gränsen mellan rumslig fiktion och verklighet. Platsen som vi såg var platsen filmen var gjord, och platsen den kom ifrån.

Killer of Sheep är en bra påminnelse om det. Det den tar från neorealismen är inte melodramatiken, fattigdomen, den svartvita lågbudgeten, utan snarare hur filmen beskriver en slags ocean av värld. Berättelsen uppstår på grund av omständigheter som kommer och går i strömmarna. Efter en stund uppenbarar sig en berättelse för oss – en klassisk berättelse om en familj som är fast i leran och hoppas förgäves på en bättre framtid á la John Steinbeck.

Titeln syftar till mannen, som jobbar på ett slakteri. En plats som utgör en brutal metafor för hans tillvaro – där fåren fällas och leds mot sin död. En plakatfilmare hade gjort en större sak av den uppenbara metaforen – också mannen är fållad, och när han återvänder till sitt lilla hus, sin fru, sitt barn, sitt grannskap, sina tunna planer om ett liv någon annanstans… då är det svårt att hålla borta bilden av att han, liksom fåren, bara fållas in mot sitt oundvikliga slut, begränsad av systemet han är en del av, hans liv så definierat av murarna omkring honom att en smula hopp är allt som själen har att leva på.

Men den här berättelsen kommer inte på bekostnad av verkligheten – lika mycket som vi kan pussla ihop ett narrativ kan vi uppleva hur vi bara ser människor medan de går igenom sin förutbestämda existens på denna bittra jord. Sättet Burnett manifesterar denna värld i Killer of Sheep är vad som gör filmen magnifik. Den kommer till oss genom flödet av bilder, som länkar oansenliga eller långtråkiga vardagsscener med rått poetiska tagningar från gatorna, och de symboliska interludium som kommer från slakteriet, där vi ser får som jäktas, flås, tas av daga med avtrubbad oundviklighet.

Faktumet att mannen går till detta jobb dag ut och dag in – bara tanken på det – är starkare än någon berättelse man skulle kunna berätta om honom. Familjens hus, och gatan där de bor, är i sig starkare än någon berättelse som skulle kunna utspela sig där. Genom denna värld och dess intryck får vi motta en känsla av deras liv, verkligheten i deras liv, och en vacker men brunnsdjup sorglig hjälplöshet. Allt en film behöver göra är i slutändan att väcka sådana känslor.

FREDRIK FYHR


Killer of Sheep är del av 2018 års retrospektivserie.


KILLER OF SHEEP

1978 USA 80 min. svartvit film 16mm 1.37:1. Manus, regi, produktion, foto och klippning: Charles Burnett. Huvudsakliga skådespelare: Henry G. Sanders, Kaycee Moore, Charles Bracy, Angela Burnett, Eugene Cherry, Jack Drummond. Kategori: Independent, arthouse, filmskoleprojekt. Genre: Arthouse, drama, impressionism, drag av dokumentär. Premiär: 14 november 1978 (Whitney Museum of Art, USA). 9 februari 2007 (Berlinale), 20 juni 2008 (Storbritannien).

Omdöme: Originellt, kongenialt utnyttjande av liten budget och få miljöer – upptagningen av de många dokumentära bitarna, korsat med de sparsamma dialogscenerna och de mer impressionistiska tagningarna skapar en känsla av värld och liv som ger ett intryck som överträffar all tänkbar fiktion. Den akuta, mänskliga lidelsen får ett perfekt, poetiskt uttryck i den råa visuella stilen, inklusive inslag av krass symbolism, och det fantastiska användandet av musik.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *